• Anonym (Dotter)

    Min mammas killar

    Jag och min mamma har alltid haft en villkorslös relation, ett band gjort av stål. Det beror på att min pappa dog i en bilolycka när jag var bebis. Jag har ibland känt att jag saknat en fadersfigur, men nöjer mig bra med bara mamma. När det bara är vi två så mår jag som allra bäst. 
    Jag kan inte ens räkna till alla gånger jag börjat gråtit efter att hon lämnat huset. Ibland ska hon bara till affären eller på korta ärenden, men jag kan gråta över rädslan att den finns en risk över att hon inte kommer tillbaka. Inte för att jag tror att hon kommer försvinna från mig, men jag vet att det kan hända vem som helst. Min pappa blev påkörd precis utanför lägenheten som vi bodde i då och det var mamma som ringde ambulansen. Om något händer min mamma så har jag ingenting kvar, hon var så deprimerad efter olyckan att hon aldrig fick fler barn än mig. Jag skulle bli helt ensam i världen, vet inte ens om jag vill leva då. 

    Problemet är bara att mamma inte kan sluta leta efter den perfekta mannen för henne. Det går ut över mig, alltid. Samma kväll som hon träffar en ny, kan han komma hem till oss. Oftast varar det bara några veckor men ibland månader eller år. Hon hittar nya hela tiden, tröttnar på dem eller känner inte att det uppfyller hennes krav. När hon har pojkvän så glömmer hon bort mig totalt. Hon pratar inte med mig, störs sig på mig och blir arg på mig. Jag finns inte för henne då. Hon är kall mot mig, säger att jag ska flytta hemifrån, att hon längtar tills jag försvinner ur hennes hus, att jag ska göra det nu. I hennes värld finns bara pojkvännerna, mina känslor och jag stängs ute. 

    Det är bara det att så fort jag nämner deras namn så blir hon svart i ögonen, arg och ibland kan hon bli våldsam. Jag blir rädd för henne! Tänker tillbaka så den där singelmamman som jag älskar så att det gör ont, som jag inte vill släppa taget om varje gång hons ska åka och handla. Just nu har hon en pojkvän som hon varit tillsammans med i ett halvår, han är deprimerad och tycker inte om mig. Just nu är hon sådär iskall och det går inte att prata med henne. 

    Hon lyssnar ändå inte.. 
    Vad hade ni gjort? 
    Jag är 15 år. 

  • Svar på tråden Min mammas killar
  • Helle 85

    Det är många saker jag velat säga till mig själv när jag var i tonåren. Tyvärr var jag nog inte mogen att förstå ändå. Jag förstår att din mamma är ditt allt. Hon är den som varit där. Men jag tror att man behöver fler stöttepelare i sitt liv. Har du några fler släktingar? Nära vänner?

    Min känsla är att din mamma mår väldigt dåligt, känner sig ensam. Tyvärr tar hon ut detta på dig. Du kan inte ändra henne, det är bara hon som kan ta det steget. Men du kan fundera på hur du vill ha ditt liv? Hur kan du göra för att bli tryggare? Finns det någon i din närhet som du kan anförtro dig till? Själv så var jag vettskrämd för psykologer i din ålder men de är inte så farliga å kan faktiskt hjälpa väldigt mycket. För att stärka dig så du kan lita på dig själv.

    Det är nog så att du skrev denna tråd i hopp om ett sätt att ändra din mamma. Men tyvärr har jag inga såna råd. Mitt sätt att förändra min mammas beteende mot mig var genom avståndstagande, flyttade hemifrån när jag va 18 å varje gång hon behandlade mig illa så vägrade jag prata med henne. Nu efter många år har vi en fantastisk relation :)

Svar på tråden Min mammas killar