Förskoleklass - autism och vänner

Min son med autism började ettan igår

men han har haft 100% personlig assistent från förskolan för att få ett "hjälp-jag". har inte ditt barn det?

Har inget svart på din fråga men måste bara flika in. Du säger att föräldrar skrattade åt honom. Min dotter började förskoleklass i tisdags o de var flera barn där som både hade myror i rumpan samt hade jätte svårt att vara tysta. De babblades friskt trots fröknarnas uppmaningar om att de skulle vara tysta. Både jag och de flesta andra föräldrar skrattade tyst åt både den ena o den andra , inte för att vara elaka eller för att barnen framstod som konstiga. Utan för att de är barn o barn säger skit roliga och gulliga saker mest hela tiden. Precis som jag kan bli full i skratt av min egen dotter när hon säger något skoj. Så det behöver inte alls va så att de skrattade åt honom bara o på något dumt vis.

I vilket fall så önskar jag dig och sonen lycka till i framtiden. Vet själv hur nervöst det är. Min dotter har inte lätt för det sociala alla gånger och har inga direkt nära kompisar vilket har oroat mej oerhört så jag kan förstå hur du känner .

Vi flyttade när min äldste son (autism + språkstörning) började ettan. Han har inte haft några problem att få vänner på skolan. Personalen säger att han rent av är en populär lekkamrat (trots sina egenheter). 

Lillebror (autism + adhd + språkstörning) har inte alls lika mycket vänner. Dels var han väldigt ointresserad de första åren, sen har adhdn gjort att han inte "hunnit" vänta på responsen i dialog/kommunikation.  

Jo, han har med assistent 100% :)Nja, dom skrattade rätt ut, högt, vilket de inte gjorde när de andra barnen sa något.

Jag oroar mig något fruktansvärt för den biten eftersom han så gärna vill!

håller med - jag var på upprop med min dotter som började 1an och där var en del barn som sa saker rakt ut eller hade svårt att sitta still - visst skrattade vi föräldrar, men inte åt barnen utan åt situationen - inte för att vara elak, utan för vi kände igen situationen. 

Visst, det kan mycket väl vara så att min egen rädsla för att han ska hamna utanför gjorde så jag tolkade situationen fel.

Han är väldigt social (ibland lite väl framfusig) och springer gärna fram till andra barn.

min 6åring började förskoleklass förra veckan. han har autismliknande tillstånd. 
jag har varit sjukt nervös över det, han har tidigare gått i en så bra grupp
i förskolan (sista året) med bara 10barn, med två pedagoger och en resurs
till sonen. 
nu går han helt plötsligt i en klass med 35barn. fyra pedagoger och en till
som jag tror (har inte fått det bekräftat) är resurs på klassen delvis pga
min son. 
sonen har också varit orolig för det här. ingen av hans kompisar från
förskolan går på den här skolan så alla barn var nya.
han tycker också att det är läskigt med de större barnen (tack och lov
är det bara en F-3skola). nu hade skolan löst det bra genom att förskoleklassen
började en vecka tidigare än de andra klasserna och hade inskolning
i en vecka så de fick lära känna varandra, lärarna och skolan.
det har gått över förväntan, W vill faktiskt gå dit och blir sur när vi hämtar hem
honom ;0)

han har haft jättesvårt med kompisar, det är bara barnen från hans grupp i
förskolan som han har lekt med, de har accepterat hur han är och försöker
dra med honom och visa hur man ska göra (ex att inte springa runt och flytta
på målet när man spelar innebandy) ;0) 
med barnen på gården där vi bor funkar det däremot inte alls. 

första dagarna i skolan nu så pratade inte sonen med någon, men den
här veckan har han börjat leka med några andra pojkar. 
sen har iofs personalen också sagt att de har börjat se vad sonens problematik
är så jag gissar att han "avviker" från resten av barngruppen

men jag tycker att det är läskigt, att veta att han är i skolan där han inte
känner någon och när han själv har sagt att han inte vågar prata med någon

Ja, min lilla kille är ju inte blyg iallafall. Men han kan vara allt för på. I början var barnen på dagis lite rädda för honom, just för att han är så.. mycket. Han har även en del höga ljud för sig som skrämde de andra barnen. Han har lekt med en kille i klassen en gång nu under sommaren och det fungerade jättebra, men denna kille verkade helt ointresserad nu. Lite tråkigt men man kan ju inte tvinga någon :)

Som jag förstår det fungerar det helt ok med klassen men jag vill ju han ska få kompisar på riktigt.

Min son med autism och grav språkstörning hade inga problem på förskolan med vänner. Han hade till och med två flickvänner under den tiden Han gick vanlig förskola. Nu går han i tvåan på träningsskola (pga dåligt språk) och där är det svårare. I ettan hade han en kompis i klassen men den killen har nu bytt skola och de som går kvar är antingen för lågt fungerande eller för osociala för att ha vänner. Jättetråkigt för min son som är supersocial och älskar att umgås med andra barn

Stackarn :( har han andra kompisar, utanför skolan? Jag vet inte hur min son hade klarat av att inte ha några kompisar alls. Jag tycker nästan det känns som att han blir "värre" när han inte har någon att umgås med. Nu har han ju kusiner och liknande att leka med ibland och det fungerar men dom är ju antingen mycket äldre eller yngre än honom.

Ja men det är samma där, de är antingen mycket yngre eller äldre så det är väldigt synd! Funderar nästan på att byta skola så att han får en bättre klass

Min dotter går i tredje klass och har två klasskamrater med autism diagnos. Det är två väldigt olika barn, en social och utåtriktad och en mer inbunden och tystlåten. Men båda barnen är väldigt omtyckta av sina klasskamrater och har många bra kompisar. Kanske beror det på att hela klassen har en väldigt bra gemenskap och att barnen hållit ihop sedan förskolan.
Ser lite större problem bland föräldrarna, där många kommenterar situationen negativt och få vågar bjuda hem de här barnen för lek på fritiden. Det finns en stor osäkerhet kring hur man ska bemöta deras behov och hur ens egna barn påverkas av att umgås för mycket med "diagnos-barnen".
Habiliteringen har varit och informerat på flera föräldramöten, och i takt med att barnen växer och visar att det funkar bra på skolan, så har fler föräldrar också känt sig tryggare.
För oss och våra barn har det enbart varit positiva erfarenheter av att ha dessa barn i vår bekantskapskrets, även om det kräver lite mer så ger det också mycket tillbaks!

Uppdaterar lite..

Det verkar som det går bra. Han leker med klasskompisarna, men hänger mest med en tjej från ettan på rasterna. Det känns som en tidsfråga innan han börjar leka med andra än kusinerna även på fritiden. En stor lättnad med andra ord :)

Min son (med autism) har börjat förskoleklass och han har samma kompisar som han hade på dagis, men det blir många krockar och jag misstänker att han inte alltid kommer vara naturligt inkluderad. Lekarna han behärskar kommer bli tråkiga för de andra barnen så småningom, och då måste han lära in nya. I hans åtgärdsprogram finns det med och han har extra resurs för att få stöd med sånt. Men än så länge fungerar det hyfsat i alla fall.

Tänk så fel man kan ha! Igår när mannen hämtat A i skolan sa han något som fick det att hugga i hjärtat på mig. "Jag tror det är mest i As egna lilla värld han har kompisar i klassen. Jag tror han leker med flickan i 1an för att ingen i hans klass vill leka med honom..".

Jag har varken hämtat eller lämnat sonen sen sist jag skrev men trodde allt var bra. A vill så gärna till skolan och verkar trivas jättebra.

Idag lämnade jag. Och har gråtit i en timme! De andra barnen ignorerar honom. Dom tittar inte på honom när han pratar med dom, svarar inte på tilltal. Min älskade lilla pojke! Tillslut lär han med upptäcka det. Han är ju inte dum för att han har en diagnos. Jag vet att han är annorlunda. Jag är så väl medveten om det. Men jag trodde aldrig det skulle bli så!

Nämen

Prata med lärarna om det här tycker jag. Även med specialpedagogen. Jag tänker att barnen fortfarande är så pass nya i förskolan och de kan inte låta några barn trilla ur gruppen på det viset direkt. Inte för att det är något fel med att leka med barnet i årskursen över honom, det kan han ju också göra.

Vi hade ett litet möte med lärarna idag som gick väldigt bra. Vi kom fram till att lärarna ska prata med barnen och berätta om As problematik vid något tillfälle då A sitter i "sitt" rum och arbetar. På måndag, under föräldramötet, ska jag och mannen prata med de andra föräldrarna. Hoppas det gör skillnad!