Din son har hamnat i 9-årskrisen. Jag tror det finns ganska mycket att läsa om det även på nätet skulle jag tro. I böcker om barns utveckling börjar en fas vid 9 år nämnas. En period då de är stora grubblare och tar ett stort steg framåt när de är ur fasen.
Har väl inget bra svar på hur du ska hantera det mer än att finnas där och lyssna.
Idag är ju döden mer främmande, då barn sällan möts av döden. Jag var med in i det sista när min farmor dog när jag var 6 år. Sjukhuspersonalen tyckte det var fel, men mina föräldrar valde att gå sin väg, på så sätt hade jag nog färre frågor då än när de i det tysta avlivade farmors hund när jag var yngre.
Vi hade kistöppning några dagar innan begravningen för farmor och jag hade möjlighet att jag kunde välja att se eller inte, vilket jag gjorde. Minnesbilden idag är bara att det såg ut som vågig lila äggkartong i kistan, vilket jag inte ens vet om det stämmer. När min morfar dog var jag 20, så där har jag mer en minnesbild av hur händerna såg ut. Likaså hade vi djur på gården när jag var barn, så djurs död var också naturligt.
Min 3-åring fick vara med när vi avlivade katten. Senast idag pratade hon om att hon hade en katt och sedan sa hon att Gullan var död. Själva begreppet att någon man gillar inte kommer tillbaks är ju svårt för ett barn att förstå. Sedan kommer ju barn i kanske 6-9 årsåldern på att varken de eller deras föräldrar kommer leva i all evighet, vilket säkert är skrämmande. Mina föräldrar börjar bli pensionärer, så deras bortgång börjar ju också närma sig, vilket känns skitjobbigt att ta hand om, så jag förstår barnen. De vet ju heller inte skillnaden på att känna sorg och saknad.
Enklast är ju att fråga din son om han vill läsa böcker om döden eller att ni bara pratar. Ett tillfälle då han mår bra kan du ju fråga honom vad han vill att du ska göra när han blir så ledsen.
