hans barn och mina barn

Jag blev tillsammans med min man för 4 år sedan och han hade 2 barn sen innan, en flicka på 8 år och en pojke på 4 år.
Jag hade en flicka på 7 år och en flicka på 5 mån.
Vi har aldrig haft "egen tid" utan alltid haft barnen omkring oss hela vårt förhållande, och eftersom min yngsta dotters pappa valde att inte finnas med i bilden, så blev min man hennes pappa med tiden.
Vi gifte oss efter 2 års förhållande och jag är fortfarande jätte kär i min man.
Men att bli styvmamma till hans 2 barn har inte alltid varit det lättaste.

Har läst så mycket skriverier om hur hemska styvmammor är för att de tycker det är tufft med sin partners barns, hur mycket skit de får och inte får tycka sm de vill.

Att få det att fungera med mina barn och hans barn, och jag och hans barn har inte alltid varit så lätt.
I början tex var jag och hans dotter bästa vänner och hon kunde berätta allt för mig.
senare kom bråken..
ju äldre hon blir ju mer har vi bråkat och vi kan vara riktigt som katt och råtta ibland.
och det är inte lätt när jag "bara" är styvmamma.
Jag tycker ibland det är riktigt skönt när det är byte av vecka och hon ska till sin mamma, så vi får tid ifrån varandra.
Likaså med våra två små så bråkar dom ibland nästan konstant med varandra när de är tillsammans och veckorna när min mans barn är hos sin mamma så kan det vara riktigt lugnt hemma.
då man passar på att vila upp sig inför nästa...
Men varför ska man inte få tycka att det är jobbigt??
Visst så visste jag om att han hade barn när vi träffades, men att få alla att funka tillsammans är inte så lätt alla gånger, men så är det väl i familjer?