Har bestämt mig... Bestämt träff med anonym donator!

Hej!
Jag har i flera år varit inne på att skaffa barn ensam, utan partner. Jag har inte riktigt levt ett liv som har tillåtit barn, plus att jag är ganska ung i sammanhanget (27). Nu däremot bor jag bättre än någonsin, har fast jobb och ja... Nu klaffar det som har hindrat mig tidigare. I många turer har jag tänkt igenom de moraliska aspekterna, att man har rätt att veta sitt ursprung, att ekonomin kommer att bli tuff, att man är ENSAM när föräldraskapet är jobbigt, att barnet kommer fråga om sin pappa etc... Men längtan är för stark. Hellre ett barn som växer upp med EN stabil förälder som finns där och längtar och älskar, än ett barn som blir till under ett kort stormigt förhållande och sen får leva med bitterhet och varannan vecka och vårdnadstjafs.

Jag har genom bc fått kontakt med en man som kan tänka sig hjälpa mig bli gravid, antingen genom sex eller donation/insemination. Jag har ungefär koll på när min ägglossning, är, och det kommer bli aktuellt att träffa honom i slutet av september. Jag kommer att kräva att han har med läkarintyg på att han är frisk, samt lite uppgifter om blodgrupp, genetiska sjukdomar osv som kan vara bra att ha med sig. Han är en "vanlig" man, 45, akademiker, stabil och vill hjälpa singlar med barnlängtan, uppger han.

Det som får mig att skriva den här tråden är främst att jag behöver bolla lite hur omvärlden kommer att reagera på det här... För de flesta i min omgivning kommer detta komma som en blixt från klar himmel. Många kommer tycka att "ojojoj, det här kommer ju inte gå" och måla fan på väggen. Att jag har varit för desperat och haft bråttom, inte tänkt igenom det. Jag har tänkt på detta i flera år, men är man någonsin "på rätt plats" i livet för att skaffa barn?

Mina föräldrar vet att jag har funderat på att åka till Danmark och inseminera mig, och resonerar "stackars barn, det har rätt till en far". Andra vänner säger "men det är väl bara att vänta ut en karl, han kommer så småningom". Jag vill inte "vänta ut en Karl" och riskera min fertilitet.
Längtan är STARK och kärleken jag skulle ge ett barn går inte att beskriva. Det är som att kommande barn väljer livet, är välkommet från första stund hjärtat börjar ticka. Förstår ni hur jag menar?
För enkelhetens skull tänker jag för icke insatta beskriva det som "det var en kort grej med en kille, han vill inte vara involverad" och jag hoppas att jag slipper massa tjafs och frågeställningar.
En annan sak är att jag har en ganska så nygravid vän i min bekantskapskrets, hon ska föda i mars... Jag är rädd att hon ska tycka att jag kommer att "steal her thunder", genom att "tävla" om uppmärksamheten som gravid... OBS, det är vad jag tror att hon kommer tänka/uttrycka, jag utgår från mitt eget liv och är redo NU.

Jag tvekar alltså inte på mitt beslut... Utan på hur jag kommer bli bemött om jag går igenom detta. Någon som vill dela lite tankar med mig?