Känner mig blåst på livet!
Behöver skriva av mig, kanske hitta nån som är i samma sits som mig? Jag vet inte själv vad jag är ute efter men vill bara få ur mig detta. Jag blev tillsammans med en kille när jag va 15 år, vi hade ett jätte fint förhållande, han va snäll, omtänksam, rolig, kärleksfull och allt vad man önskar sig som tjej. Vi va unga o upp över öronen förälskade i varandra så när vi va 16 år förlovade vi oss ( på tok för ungt ). Vi bodde ihop hemma hos mina föräldrar, vi hade en hel källare för oss själva. O vips så var jag gravid o vi bestämde oss för att behålla barnet. Under graviditeten förändrades han mycket, han va ute mycke mer o jag kände mig inte lika prioriterad längre. Jag skyllde allt på mig själv, tänkte att de va nog jag som va jobbigt för att jag va gravid. Vi fick en underbar liten pojke, jag fortsatte att gå i skolan hela tiden, då jag gick i andra ring. Vår pojke växte o med tiden försvann pappan mer o mer. Jag gav han ett ultimatum att han skulle börja prioritera oss mer eller så fick de ta slut mellan oss. Han började skärpa sig, va hemma mer o hjälpte till mer med pojken. Jag jobbade o gick i skolan samtidigt o de gjorde att vi kunde flytta till en egen lägenhet. Jag va så lycklig, äntligen skulle vi bli en riktigt familj. Bara en tid kort efter visade det sig att jag va gravid igen ( pojken va bara 9 månader då ). Jag va tveksam till att behålla men min kille insisterade på att vi skulle behålla barnet. Jag jobbade o gick i skolan, sprang fram o tillbaka på dagis med vår son, städade hemma, tvättade, sprang fram o tillbaka till hans familj då hans mamma inte mådde psykiskt bra. Jag va så uppe i varv att jag inte förstod att jag gjorde allting själv. Min kille började försvinna från mig o min son igen, o jag skyllde på mig själv åter igen, att de va nog bara jag som va jobbig o gravid. Min kille gick varken i skolan eller jobba, han va ute med vänner hela kvällar o nätter o sov i princip hela dagarna. Vid de här laget va jag nästan 19år, jag hade precis tagit studenten, jag jobbade på ett sommar jobb o jag va i 8 onde månaden. Mådde skit, trött o super gravid.. Ingen hjälp alls fick jag, sonen hade då blivit 1 o några månader. Då kom chocken, min kille rökte hash. Han va alltså i mina ögon en knarkare, jag hade barn med en knarkare. Ja va helt förstörd, visste inte vart jag skulle ta vägen o de va vara några veckor kvar sen skulle jag föda. Jag gav han ett ultimatum igen, sluta röka o börja vara hemma annars skulle de va slut. Han lovade massa men höll inget av de, det slutade med att jag åkte ensam till bb o födde vår andra son. Mina söner kommer jag alltid älska oavsett o idag är de 2 o ett halvt och den andra snart 1 år. Jag kastade ut deras pappa, o vi har mycket lite kontakt, han träffar dom sällan. Jag e ensamstående mamma o fyller snart 20 år, bor i en fin lägenhet o har jätte fina barn men jag bara undrar var tog mitt liv vägen. Att ha två barn med ett års mellan rum e tufft och de e ännu tuffare när man e helt ensam med dom. Ibland känns de som att man inte orkar med vardagen, de tidiga mornarna, trotsen, skriken, matlagningen, all tvätt som ska tvättas, alla BVC o tandläkar tider som sj hållas koll på. Ibland vill jag bara skrika högt i en kudde, deras pappa lever livet som att barnen inte existerar menas jag måste vara både mamma och pappa. Ta inte detta fel jag älskar mina barn över hela mitt hjärta jag vill inte vara en dag utan dom, men de hade bara varit lättare om man hade varit två. Känner mig deppig o frustrerad. Någon som är i samma sits? Någon med tips? Vad som helst!