Inskolning av 3,5-åring

Jag tror att "nej, nej, nej, nej, nej" från en 3,5-åring, är det samma som skrik och gråt från en 1,5-åring.
Det handlar om mognad och kommunikation.

Sätt dig ner och prata med barnet. Förklara varför barnet ska vara på förskola. Förklara att det är kul, man får kompisar och ens jobb som barn på förskola är att leka och ha kul. - Mamma kommer alltid tillbaka.

Hej jag har presis lämnat min 3,2 åring första gången på dagis i måndags. Vi har tidigare varit och hälsat på några gånger så han skulle lära känna stället. Men där vi bor har man inte inskolning på det sättet utan det är lämna och gå... Trots skrik. Visste inte vad jag skulle tänka om detta innan, NU vet jag att det var det bästa för min son. Han grät och protesterade i 2 dagar ca 10 min varje gång. Sen var det över:) nu är det fredag och han dansar in på dagis. Att hålla på att hänga kvar när man ser att de är lite upprörda är bara att dra ut på det hela... De barn som kommer gråta gråter oftast även fast du har haft flera veckors inskolning, det är separationen från föräldern som är jobbig och det kommer ju ändå trots lång inskolning. Sen gäller det ju att personalen är proffsig och vet hur man underlättar dessa situationer bäst, annars blir det nog svårare för alla. Lycka till

Ja, det har du nog alldeles rätt i honungsblomman!

Jag tror att det är en jättebra avdelning och att hen kommer att få det bra där. Ska absolut prata mer med henom om det nu i helgen. Då får hen lite tid att landa också.

Till saken är att jag i grund och botten vill ha hen hemma, men av olika anledningar tror vi att detta blir det bästa för henom. Jag har säkert smittat av min osäkerhet på henom och får försöka sluta med det.

Lilla mej - tack för dina tankar! Det låter tufft att bara lämna!

Jag tycker att detta är så jobbigt eftersom jag inte vill det egentligen - och känner nog att jag inte vill att hen ska "drabbas" av vårt val att sätta hen på förskola. Krångliga tankar ser jag nu när jag skriver ned dem..:)

Ja, det har du nog alldeles rätt i honungsblomman!

Jag tror att det är en jättebra avdelning och att hen kommer att få det bra där. Ska absolut prata mer med henom om det nu i helgen. Då får hen lite tid att landa också.

Till saken är att jag i grund och botten vill ha hen hemma, men av olika anledningar tror vi att detta blir det bästa för henom. Jag har säkert smittat av min osäkerhet på henom och får försöka sluta med det.

Lilla mej - tack för dina tankar! Det låter tufft att bara lämna!

Jag tycker att detta är så jobbigt eftersom jag inte vill det egentligen - och känner nog att jag inte vill att hen ska "drabbas" av vårt val att sätta hen på förskola. Krångliga tankar ser jag nu när jag skriver ned dem..:)

Jag hade också samma tankar när vår dotter började i våras. Jag var väldigt tveksam och trots att allt gick bra enligt personalen kändes det inte rätt- dottern var inte skrikig osv men jag kände det som att hon kände sej övergiven. Nu har vi fått syskon, och hon är hemma igen. Efter någon vecka kom det fram att hon inte alls ville vara där- men gjorde det "för mammas skull". Jag tror att du ska gå på din känsla. Har ni inget val än att lämna så är det sin sak, men annars hade jag gått på magkänslan- ett barn måste inte gråta för att vara ledset. Hoppas inte du tog illa vid dej, jag vet att det är en väldigt tuff situation

Det jag ställer mig frågande till är hur ditt barn är? Har ni haft barnvakt t ex farmor, mormor, grannen innan eller är detta första separationen från både mamma/pappa? Är det det senare så tro sjuttan att det är en stor förändring i barnets liv och det har svårt att förstå vad som händer.

Sedan är ju barn olika i nya situationer. En del rusar in medan andra hellre betraktar livet på förskolan en längre tid först innan de väljer att aktivt leka. Hur verkar barnet när du hämtar? Har det haft roligt, berättar det om nya saker det varit med om? Eller är det ledset OCH har haft dödstråkigt?

Jag skulle göra en jämförelse med att du tvingas gå på en mingelfest där alla andra känner varandra, men du känner ingen ännu. Hur agerar du då? Så att barnet vill ha med mamma som en trygg hamn är ju inget konstigt.

Min 3,5-åring var lite skeptisk och ville följa med mamma hem dagen efter vi haft en egen dag när lillasyster var på inskolning, men lämnades själv på morgonen. Efter jag förklarade vad jag skulle göra som inte var roligt för henne att följa med på, så har livet rullat på och hon skuttar in. Så ett nej behöver ju inte betyda NEJ, jag vill inte gå dit, utan kan ju likaväl betyda, nej, jag vill ha mamma med mig och dela mina upplevelser som jag är van vid.

Nu får ditt barn frigöra sig på nästa nivå, vilket är en omställning i början såklart.