29 år, nästan oskuld, inget liv, inga vänner, ingen framtid?

Jag är 14 år yngre, men jag känner mig precis som dig.. Jag har inget liv utanför gymnasiet, och om jag hade berättat hur jag mår för någon skulle jag bli utfryst direkt..

Jag blir tvungen att hålla inne tårarna varje dag..

Two of a kind..

Gå på dejt, nån gång måste ju va den första, då lär du dig mer, de måste inte bli en perfekt dejt heller.
Det låter taskigt men det är du själv som har undvikit alla sociala situationer verkar det som, bara för att du är rädd att din sorg kommer ut.
Ta en dag i taget, och planera för att bli aktivare och socialare, tex försök att gå på dejt nästa helg. :) myrsteg.

Du gör helt rätt. Fake it untill u make it helt enkelt. Fortsätt hålla fasaden. Du har helt rätt att folk helst undviker sorg smärta och psykiska problem, så dem får du lösa på eget håll. Gå i terapi eller nåt. Jobb bil och bostadsrätt väger tungt och du ska absolut inte försöka hitta en annan trasig själ. Fortsätt fejka och tänk på att nästan ALLA målar upp en fasad utåt som sällan stämmer.

Hej,

Jag är en tjej på 28 år med man och barn. Jag har också haft en något strulig uppväxt, alltid känt mig ensam i sociala sammanhang men varit duktig på att spela. Jag har aldrig tyckt om att festa men tvingade mig själv till det under flera år för att passa in. Jag var deprimerad. Depressionen finns alltid kvar i mig, ångesten. Men jag har blivit mkt bättre på att leva med den och skulle beskriva mig själv som lycklig.

Jag har hela tiden haft turen att ha någon nära vän/pojkvän under mitt liv och på det sättet har jag kunnat bolla mkt känslor, tankar, fått peppning osv.

Jag tror att du skulle behöva en tjejkompis eller en killkompis att umgås med på fritiden. Någon som du så smått kan börja öppna dig för. I vänskapen kan man dela erfarenheter, du kan bli peppad till en dejt, du kan få goda råd och någon som känner dig som du är nu i vuxen ålder. Man behöver inte ha tjugosju vänner och gå ut på krogen varje helg för att vara "rätt för sin ålder". Om man inte vill. Vi är vuxna nu, det är det som är så jäkla gött, nu kan man vara den man vill vara. Jag känner inte heller mig bekväm på en nattklubb men jag har heller inget intresse av att vara där. Jag är duktig på att hålla upp en fasad och så länge jag kan komma hem till min man och barnen och vara mig själ så funkar det.

Dejta tjejer över nätet. Ge det fler chanser om det inte känns bra med första tjejen. Chatta med många, smsa, prata i telefon. Övning ger färdighet. Och tro på att du har något att erbjuda. Du låter som en jättebra kille. Förlåt, spretigt inlägg av mig.

Jätteledsamt att läsa din berättelse, känner igen mycket av det du skriver från långa samtal med en av mina killkompisar. Men i det du skriver kan man också läsa att du har massor att erbjuda en tjej! Du uppfattas som en glad och snäll person av dina kollegor och är det säkert också. Vem vill inte ha en snäll, pålitlig kille? :) Du verkar ju klara av sociala situationer på ditt jobb, som dessutom verkar vara ett bra jobb och det är ju en prestation du ska vara stolt över. Trots din uppväxt verkar du ju i ditt vuxenliv ha byggt upp väldigt mycket av en "normal" tillvaro, hämta styrka ur det. Kan förstå detta att du känner att du håller uppe en fasad och att det tynger dig, men försök att inte göra det. Du har kanske byggt upp en fasad för att klara dig i sociala sammanhang, det är det många som gör, så fokusera inte så mycket på det just nu. Det är också många som likt dig känner sig utanför och annorlunda. Du är inte ensam om det här. 

Det är ju jättebra att du nätdejtat, det är ju ett smidigt sätt att få kontakt med många människor på en och samma gång. Så fortsätt med det!. Gå på dejter, det kan kännas nervöst, men se det bara som att du träffas och fikar med nån, sätt inte för stor press på det hela. Så småningom får du in vanan! Tänk inte på att en eventuell tjej skulle få bära allt ditt mörker, det kan ju vara så att mörkret lättar lite om du hittar nån som du känner dig trygg med. Underskatta inte tjejer heller, det finns säkert många som kan förstå hur du haft det och inte tycker det är nåt konstigt alls. Det är ju också när man öppnar sig lite som man kommer riktigt nära nån. 

Sen verkar du rätt deprimerad, är det så att du fortsätter att ha återkommande självmordstankar måste du söka hjälp. Du har varit med om mycket och det kanske vore till hjälp att prata med en psykolog åtminstone, om du känner väldigt starkt att du inte vill försöka med medicin. 

önskar dig lycka till!

Hatar att läsa det du skriver :( Vart bor du? Hur villig är du att faktiskt börja dejta? 
du låter lite rädd för det?! Bara för att man går på krogen så betyder det inte att 1. du måste dricka. 2. att du hittar "the one", för det lär du inte göra på krogen. 

Jag var som du dock så fanns det massa falska "vänner" runt omkring mig.. jag blev medlem på happy panncake. vad hade jag att förlora, tänkte jag..jag var ju ändå redan ensam.

Jag hittade min man där, vi är idag gifta. Har ställt han frågan många gånger om jag är konstig.. han svarar alltid nej, MEN jag är en person som säger vad jag tycker och tänker och det är tydligen inte acceptabelt i dagens samhälle..därutav inte så mycket vänner. jag tog mitt pick och pack flyttade till min man, lämnade allt och började om. Jag tog steget att säga upp mig från jobbet, sälja lyan och flytta till storstan.. bott här i 3 år nu och känner ca 3personer. min man har vänner men deras flickvänner är väl lite för fina för bonnflickan.. trist..

ge dig ut i dejting världen, det värsta som kan hända är att du får en värdelös dejt, men vad gör det då vet du vad du ska göra bättre nästa gång:D

TS, jag är helt säker på att du är ett kap och det säger jag inte för att trösta. För det första verkar du begåvad. Det du skrev var oerhört rörande. Skriv en bok! Du har en stor talang. Dessutom är du ambitiös och har byggt upp ett liv trots en svår bakgrund. Beundransvärt och attraktivt. Det finns massor av tjejer därute som drömmer om en sån kille. Tänk bara på att välja nån som förtjänar dig.

Du är inte ensam om detta, de flesta är mer ensamma än vad fasaden visar. Du verkar vara en riktigt go kille - du kommer hitta någon! Men som ovan, ta ingen "skadad" för sakens skull, ta någon du blir kär i! Traumatiserade människor är inte de lättaste att leva med (kommer från en skadad själ). Bostadsrätt och ett fast jobb med hög inkomst attraherar människor, och du säger ju själv att du ser bra ut - vad är problemet? Har du inget självförtroende så "fake it until you make it", det funkar för mig i alla sammanhang :)

Instämmer i orden från "Pila"... Kunde inte sagt det bättre själv..
TS: Jag tror på dig- Så tro på dig själv!!!!

Det viktigaste är väl att du skapar möjligheterna. Inget kommer ju att hända om du inte tar initiativen. Nätdejting, föreningar o.s.v. Förvänta dig inte resultat (en partner) direkt, utan gå in för att lära dig det sociala spelet, utveckla lite självförtroende i såna situationer och umgås med människor. Har du inga intressen t.ex.? Det finns ju föreningar för folk som spelar brädspel, matlagningsentusiaster, frisbeegolf etc. Och stödföreningar för folk med social fobi som träffas då och då.

Ang. vad du har att erbjuda - du vet väl själv att du är en bra person som är snäll? Tror du att du har mindre att erbjuda än någon annan svennebanan? Var dig själv och var omtänksam. Det räcker långt. Ju fler du umgås med på ett djupare sätt, desto mer kommer du att inse att nästan alla har någon form av issues. Det är dock inget man vräker ur sig för kollegorna på AW:n...