Hur kom ni över exet? Efter långt förhållande och trots man träffas pga barnen?

Jag blev lämnad för 5 månader sedan, efter 13 år och två barn. Jag grät och sörjde kopiöst mycket, jag ältade och analyserade för mycket. Jag hade svårt at acceptera och ville inte att han helst skulle försvinna ur mitt liv. Så överlämning av barnen skedde här  i mitt hem. Samtidigt som detta gjorde vi vissa saker ihop, firade barnens födelsedag, har varit på landet, fikat hos mig. Jag ville ha kvar honom som vän, men varje gång det blev trevligt blev han markerande och avståndstagande. Det blev rätt otrevligt de flesta gångerna.

Allt detta förlängde mitt lidande, nu har separationsprocessen börjat för mig, nu är det jag som vill ha överlämning av barn på förskolan, jag bad honom förra helgen att inte komma till äldsta barnets födelsedag om han inte klarade av att inte vara trevlig. Jag sätter gränser, i en separation är det lätt att allt även det praktiska blir på den som vill lämnas villkor. Den som blir lämnad är ofta i chock, sorg, kris och rätt hjälplös. Jag tog mig ur det för två månader sedan. Nu har min separation börjat, det är som att jag gör slut med honom nu, både för mig själ och honom.  

Jag insåg att förhållandet är dött, han finns inte kvar, han är så personlighetsförändrad att någon sådan skulle jag aldrig valt för 13 år sedan. Jag blir fortfarande ledsen, jag tillåter mig att vara det. Men jag sätter gränser, han har är förvånad över det, han trodde att jag alltid skulle finnas här.

Jag har också valt att bo kvar, men funderar på en flytt. jag har inget nätverk här alls, inga anhöriga eller släkt. Jag ska ge detta en tid för barnens skull, se hur det fungerar. Jag bor kvar i samma bostad fast jag bara vill ut för barnens skull. Jag tänker bo kvar till årsdagen av hans flytt. Sedan skall jag utvärdera mitt liv. Jag kanske väljer att flytta hem eller bara till en annan bostad. men jag kommer aldrig bli självuppoffrande och göra allt för barnen. Jag är uppvuxen med en mamma som var ensamstående och som offrade allt, blev olycklig. Jag tackar inte henne för det idag.

Jag hade velat lära mig att man ska ta för sig av livet. Det kommer jag göra nu, om jag så ska byta kön och att tänka på sig själv blir socialt accepterat.

Att bli lämnad som kvinna innebär ofta omgivningens förväntningar på att sluta leva.

Vi har också firat ett par födelsedagar ihop.. Det är tufft.. Att han går hem till sig sen.. Och jag är här :( det känns som att han både vill ha kakan och inte.. Hör nästan aldrig av sig själv om det inte gäller barnen.. Sen kan han samtidigt ifrågasätta varför jag inte hört av mig på X antal dagar.. Vrf bryr han sig om sånt om han inte vill ha mig liksom...

Hur gamla är dina barn? Har ni dom varannan vecka? Vad säger pappan om eventuell flytt? Jag har ingen familj här heller.. Alla bor 18 mil bort. Och hans familj träffar jag inte längre.. Så det är galet ensamt.. Tog det tre månader tills ni slutade ses helt? När ni började med överlämning på dagis/skola...?

Att bli lämnad är inte något lätt att ta sig vidare från. Jag själv blev lämnad av min fru. Vi hade varit tillsammans sedan 2000 och för ca 1 år sedan sa hon att hon ville skiljas och flytta. Jag hade inte insett att jag inte mådde bra psykiskt och det var en av anledningarna att hon flyttade. Själva flytten gjorde hon vid årsskiftet och jag bor kvar i det hus vi köpte tillsammans.De första månaderna gick ganska bra men sedan kom ensamheten och jag sjunk djupare och djupare ner i en svår depression.

Nu har jag bra hjälp för att ta mig ur denna depression och har börjat säga nej till saker hon undrar om jag kan fixa eller hjälpa till med. Lite mera gränser då det var hon som valde att lämna mig. Hon har inget körkort och verkar tro att jag hela tiden ska ställa upp och skjutsa barnen. Det kan komma en fråga via sms och jag kan svara nej att det inte går eftersom jag har andra planer när barnen inte är hos mig. Då kommer det ytterliggare sms om jag inte kan göra det för barnens skull. Det är som att hon vill ge mig dåligt samvete.

Att hon sedan några månader sedan har en ny kille gör det inte enklare men jag försöker att ta mig vidare och göra saker för min egen skull.

Hade vi inte haft barn tillsammans så skulle jag utan tvekan flyttat från huset till en ny bostad för att börja om.

Mina barn är 5 och 12 år. Jag är van att vi är två som har firande för barnen, men nu är han en av dem som åker hem. Den känslan, den nya verkligheten är plågsam. Vi hade firande för en vecka sedan precis, jag ar inte varit ledsen på länge men just den kvällen grät jag inne på badrummet.

Sedan är de barnfria veckorna jobbiga, det är ekande tomt här, jag förmår mig inte laga mat till mig själv utan äter smörgåsar och kvarg, frukt och godis. Jag har sedan min man flyttat lyckats dra på mig övertid på jobbet, 54 timmar.

Jag har börjat i terapi men det fungerar inte riktigt. Vet inte om jag ska fortsätta.
Men jag har börjat tycka att de flesta dagar med barnen är bra, i början visste jag inte vad jag skulle göra med dem. Vi har gjort det mesta tillsammans jag och min man. Nu var jag helt plötsligt ensam och utan bil. Nu börjar glädjen komma tillbaka, vi var i skogen och plockade svamp idag, sedan bakade vi en äppelpaj. Jag lagade en middag som är en vuxenmiddag och vi åt med tända ljus. Det gör jag inte när barnen inte är här. Min toleransnivå för stök är högre när de här för de för med sig liv i mitt liv. Varje gång de åker blir jag fortfarande nedstämd, även fast jag vet att de har det bra. Min energinivå är låg i fler dagar efteråt. Så det är inte bara separationen från honom utan även från barnen och den är två gånger i månaden.

Jag vet inte vad han skulle säga om en flytt, vår kommunikation är sisådär. Jag hoppas att den blir bättre och att han börjar greja barnen bättre. Jag får fortfarande hjälpa honom. På sikt kommer jag vägra ta hand om tre barn varav den ena är ett år äldre än mig, är den som lämnat och borde fungera bättre än mig.  Vi bor i Stockholm och jag skulle då flytta tillbaka till  Gävle. De skulle då ändå kunna vara hos honom varannan helg.

Jag vill flytta till ett radhus, ha trädgård, jag har kontantinsats men priserna i Stockholm är höga och jag vet inte om bankerna i den här stan ger bra lånelöften till en ensamstående kvinna. I Gävle är priserna annorlunda. Barnen vill bo i hus, de vill ha studsmatta, haha.

Men bara det att jag börjat tänka på hur jag kan leva är positivt för jag tyckte att livet var slut. Jag kände ingen glädje alls. Jag vill inte bli bitter, därför måsta jag tänka på mig själv. Jag är 35 år det är nu jag ska leva, det är nu mina barn är barn, det är nu de borde ha tillgång till en trädgård. Inte om 4-5 år då jag kanske träffat en ny, om jag någonsin gör det och kan köpa nått då.

En sak som hjälpt mig, kanske skedde pararellt med övriga känslomässiga processer efter separationen.

Det är i alla fall att jag inser att när vi tillbringar mer än en kvart ihop och han från ingenstans då jag tror att vi har en trevlig stund och pratar om ytliga/världsliga saker kan han börja markera, gränssätta och göra något slags otrevligt motstånd. En dag insåg jag, det liksom bara ekade i hela mig att; den här mannen får mig att må dåligt över att prata om väder och vind. Den här mannen ger mig dålig energi, får mig att vara på dåligt humör, gör mig irriterad på oskyldiga främlingar på gatan i fler dagar efteråt. Då bestämde jag mig för att inte sms honom om någonting, att han inte ska fika här, jag får inte ens komma hem till honom. Om jag tidigare kontaktat honom om glömda kläder till barnen, köper jag nytt och ser till att de inte åker dit med för mycket packning. Jag minskade på min kontakt med honom. Resultatet är att jag mår bättre, får mer energi att gränssätta honom när jag behöver.

Ett annat resultat är att han är trevligare mot mig i sitt tonfall när vi pratar, han sms mig  oftare och mer än jag honom, och med smilys.

Hur är just ditt ex mot dig, varför tog det slut?

Här är en till som kämpar med att komma över mannen till mina barn och min sambo sedan 15 år. Det som gör det extra komplicerat är att han var otrogen och numera tillsammans med tjejen i fråga.

Förutom att jag fortfarande älskar honom och är så ledsen över att han inte längre finns kvar och för att vår familj splittrades så kan jag ju inte låta bli att tänka på dem. Det gör så ont så ont.

Är det nån som vet hur man får alla dessa hemska tankar ur hjärnan?

Så kan jag också känna ibland.. Om vi bara är varandra och pratar om ditt och datten då kan det uppstå negativitet.. Vi kan bli irriterade på varandra för minsta lilla. Och man vet ju att det är inget bra tecken.. Men ändå, så ältar man och går runt och hoppas.. Vi gjorde slut i våras.. Gemensamt beslut, dock kom det ur frustration och irritation.. I början kändes det bra. Men när han kom hem från sin semester började vi prata (skulle haft det pratet innan separationen egentligen) och vi började umgås.. Var intima.. Han sa att han saknat mig. Bad mig sova över i hans nya lägenhet och barnen var glada.. Efter två veckor så släppte han bomben.. Vill inte mer, känns inte bra och gick.. Lämnade mig förkrossad.. Nu är han kall och sur mot mitt. Vänder kappan efter vinden. Säger att han vill att jag ska träffa någon annan. Gå ut och festa och sluta höra av mig till honom. Sen för att i nästa sekund ifrågasätta att jag varit ute. Säger att jag inte varit det och då säger han, hoppas det var kul och såna andra löjliga saker. Och sen kommentera i telefonen när vi pratar om barnen, att jag inte hört av mig på två dagar.. Jag menar han säger och gör emot det han själv säger.. Fattar inget.. Dubbla budskap ger han mig.. Men på måndag är det hans vecka.. Ska då försöka göra roliga saker. Fokusera på MIG för en gångs skull...

Jag går också igenom en separation just nu. Han gjorde slut 24 mars men vi har bott ihop ända tills i tisdags då jag flyttade. Han flyttar till gatan bakom mig nästa helg. Vi har under hela tiden vi bott ihop levt som ett par. Vi har haft familjesemester och gjort saker på tu man hand. Han säger hela tiden att han inte kommer ändra sig och att han gör slut för att vi bråkar för mkt och är olika. Han säger ofta att han älskar mig och har känslor för mig men att det här är för det bästa. Våra barn verkar ha tagit det ok, dom är 3 och 5 år. Jag går hela tiden runt och hoppas att han ska ändra sig. Jag gråter mig till sömns varje kväll. Även fast det är ett tanden han gjorde slut så har vi ju fortsatt som vanligt så jag har skjutit på hela känslobiten ang separationen. Visst är det bra för barnen att vi bor så nära men det gör det även mycket svårare för mig att komma över honom. Tänk om jag möter honom på gatan med en annan. Jag kommer få spelet. Jag har separerat förut men det här kommer inte ens i närheten av hur det har känts tidigare. Jag har på allvar tom funderat på att ta livet av mig bara för att jag fick för mig att han skulle gå på dejt med någon. Jag kom på honom med att chatta med andra dom här sista två veckorna och därför flyttade jag tidigare än bestämt. Hur fan orkar man med det här??!

Anonym (Sthlm): Är i ett liknande läge: Vi fortsatte en relation som var mer än kompisar efter uppbrott och det tror jag är det sämsta man kan göra, särskilt om en av parterna är helt inställda på ett slut. Jag tror det är viktigt att man verkligen pratar ut, klargör saker och ting och sen sätter gränser; Hur jobbigt detta än är. Annars är det nog lätt att man hamnar i läget du befinner dig i

Har ingen lösning tyvärr

Är det nån av era ex som var otrogen respektive redan hittat ny? Hur slutar man att tänka på dem??? Hur jag än gör så ser jag bara dem framför mig och naturligtvis i ett rosaskrimrande sken Alla de mindre bra stunderna tror jag såklart inte att de har...

Jag tror en otrogenhetsaffär som anledning till slut är otroligt hemsk och allting samtidigt tror jag det är lättare att gå vidare efter något sådant. Däremot kan ju något sådant skapa förtroendebrist i framtiden.

Visst är det så? Allt roligt som man vet är i början av ett förhållande ligger ju precis framför ens ex när de träffar en ny. Jag tycker det borde vara lag på att expartners får bara dejta någon om man själv dejtar.

Det var ju det som var saken. Att vi hade ju pratat ut och bestämt att vi inte skulle göra nåt med andra så länge vi bor tillsammans osv men ändå har jag fått veta att han träffat andra. Jag vet inte hur långt dom gått, tvivlar på att han legat med nån annan, men han har ändå träffat andra trots att han själv inte skulle vilja att jag gjorde så mot honom. Han är väldigt respektlös på många sätt men så fort han vill nåt så ställer jag upp. Jag blir Arg på mig själv att jag är hans dörrmatta men det känns bra att jag blir behövd för en liten stund. Jag vet ju egentligen att det bästa för mig är att bara kapa helt och bara ha kontakt när det gäller barnen men det är så himla svårt. Jag älskar ju honom och vill inget hellre än att han ska ändra sig. Vi hade tom sex igår när han var över å träffa barnen trots att jag flyttat nu och vi skulle ha en mer vänskaplig relation nu. Jag ligger ju delvis med honom för att jag älskar honom men även för att jag inte vill att han ska ligga med andra och jag inbillar mig att han inte kommer göra det om jag ställer upp. Alla tecken tyder på att han dejtar och verkligen har gått vidare ändå sitter han hemma hos mig och säger att han vill ligga med mig men att han inte vet hur bra det skulle va. Just nu får han ju kakan och äter den samtidigt eftersom jag svansar så mkt jag kan efter honom. Jag är bara så himla lessen. Mitt hjärta är i tusen bitar och jag får panikångest bara jag tänker på att leva utan honom eller ännu värre om han skulle träffa en ny så här nära inpå. Jag hatar hinom för hur han behandlar mig och jag hatar mig själv för hur jag låter mig behandlas.

Innan han bestämde sig för att han ville skiljas, han tänkte ett tag så hade vi sex varje dag, ibland flera gånger om  dagen. Jag undrar vad det står för? Jag har haft sex under separationen med min man. Först för att jag älskade honom, senare gångerna för att jag ville ha mitt sexuella behov tillfredsställt. För mig är inte sex bra första gången med någon så för mig har det fyllt ett fysiskt behov. Min man har träffat andra, så jag har tänkt att så länge han vill ha sex med mig är han inte trogen mot någon heller.

Jag mår bättre känslomässigt nu när vi inte har sex längre och det på mitt initiativ. När jag lämnat killar har jag varit helt klar med dem, även sexuellt. Har förhållandet varit dåligt har sexlivet redan dött ut. Så jag vet inte varför han ville ha sex med mig fast han inte vill leva med mig.  

Jag har velat ha sex med honom för att jag var ju inte ens klar med äktenskapet, relationen, har känslor kvar för honom. Men jag mår bättre utan sex nu.

Jag tänker som du också, så länge vi har sex så betyder ju det att han inte är seriös med någon annan så det blir ju ett sätt att kontrollera att ingen annan tagit min plats. Vi har aldrig haft problem med sexlivet utan har väldigt mycket passion för varandra så även fast vårt förhållande varit turbulent med en hel del bråk så har jag alltid känt att vi ju ändå vill ha varandra. I mitt förra förhållande kunde jag ändå nånstans förstå att det var på väg utför just för att han hela tiden tig avstånd från mina närmanden och så har det inte varit den här gången. Hur länge sedan är det ni separerade? När jag frågat honom varför han vill ha sex med mig har han sagt att det är för att han fortfarande har känslor för mig och att vi har så himla bra sex. Jag tror helt enkelt att det är så enkelt att han faktiskt kan skilja på sex och kärlek ändå, han har fått sitt behov tillfredställt. Har det inte varit jobbigt för dig att du vetat ändå att han legat med andra under tiden ni har setts och haft sex efter separationen?

Han flyttade ut för 5 månader sedan, en vecka efter att han sagt att han vill skiljas.
Bara det att han lämnar mig, splittrar familjen, flyttar, har varit otrevlig och nästan personlighetsförändrad har gett mig en stor sorg. Som att jag har en sönderslagen porslinsservis inuti mig, att han ligger med andra gör mig inte glad, det gör det hela inte bättre. Men mycket är redan så förstört.

Min man har tyckt att jag är svartsjuk, innan han lämnade mig, visst har jag stört mig på andra nu men det är inte där fokuset ligger. Fokuset har varit att jag förlorar min stora kärlek.
Sist sa min man att vi passade bra ihop sexuellt, att han tänder på min kropp, att jag alltid kommer vara viktig för honom, att han alltid kommer älska mig på ett plan, att han kan vara medlåntagare till ett radhus för barnen  men nu har han gjort det här valet.

Jag har berättat att jag mått dåligt, jag har visat mig ledsen. Han sa att han mådde dåligt 3-4 veckor innan han tog beslutet om att lämna, att han varit uttråkad i livet. Att han nu mår bra.

Jag har kommit till den punkten att jag bara vill slippa karusellen, slippa analysera honom, slippa få förhoppningar som inte blir av.

Jag förstår så väl vad du menar. Mitt ex kan bete sig som att allt som varit fel i vårt förhållande är mitt fel. Han har också blivit en helt annan person och jag känner inte alls igen honom emellanåt. Jag vet egentligen inte hur jag ska göra med hela sexbiten. Jag vill ju så gärna vara med honom, det gör så himla ont att veta att han kan vara med andra nu. Framför allt eftersom han normalt sett i te är en kille som hoppar från säng till säng utan han träffar en tjej ett tag och om det inte uppstår nåt tycke så lägger han ner. Som jag skrev tidigare så är det mycket därför jag vill fortsätta ligga med honom för då vet jag att han inte är seriös med nån annan. Jag skulle inte klara av att få veta att han redan gått vidare med nån ny. För mig är det här helt färskt även fast det är 6 mån sen vi gjorde slut. Jag har ju precis kommit ur min bubbla.

Mitt ex har väl formulerat sig ungefär som din Bortsett från att han säger att han mår bra för det säger han att han inte gör. Jag tycker att man borde känna nån form av lättnad att man tagit steget men han säger att han inte gör det.

Jag har fortfarande ringen på mig, jag klarar inte av att ta av mig den. Den symboliserar ju så mkt av mig, oss, familjen och mitt liv som varit. Jag känner bara att jag inte vet vart jag ska ta vägen med min sorg. Jag kan inte fortsätta hålla på och ringa honom när jag mår dåligt, det är inte det att jag inte har vänner jag kan ringa men han är den enda som kan få mig lugn.

Nu har jag inte barn med just det exet jag haft ett långt förhållande med (6år). Men vi kommer mycket bra överens och sonen tycker bra om sin fd bonuspappa han dock inte minns från den tiden. Vi fikar, hörs av och går ut ihop ibland trots att jag har nytt förhållande och nya barn. Kommer även bra överens med hans familj och vänner samt har en del gemensamma vänner. Många är dock förvånade över det.

Min fru spelade på två i ca 1,5 år.

Män de viste jag inget om då hon sa att hom mådde så dåligt trodde att hon va på g in i väggen !!!!! Jag flyttade ur vårt hus tre gånger de enda jag har fått som förklaring är att min syster är dum lika så hennes syster och min bror och mamma! Bra där nu vet jag bettre när jag flyttade ut så va nr två där.

Tyvärr så fins de fega uslingar som visar sitt fula tryne lite sent i livet . Vi va ett par i 24år gifta i 10 trodde alldrig att det skulle bli så här.

Män va kan man göra åt det? Man äger ingen anna i livet de är bara att bita i hop.

Nu efter 2 år så är det jobbigt men det funkar.

För er där ute som tror att livet är slut!!! De är bara ni som kan av göra det.

Va de gäller en ny partner de är inte så lätt men ett råd sluta att jämföra och börja älska.

Jag har samma situation som dig TS. Efter ca 11 år och två barn vill han inte. Vi bor i en liten stad som är hans hemstad. Min familj är 35 mil härifrån. Vi har inte alltid haft det helt lätt men jag tyckte det gick åt rätt håll, men inte han. Han bor ensam i en liten lägenhet nu i väntan på en större, eftersom han inte kunde vänta med att träffa nya ville jag inte ha honom hemma. Men vi ses ju ändå pga barnen. Jag påverkas så starkt av det. Vill övertala honom att försöka på nytt men det kommer inte att gå just nu iaf. Han är så inställd på att börja med sitt nya liv...

Så jäkla bra skrivet och jag hoppas från hjärtat att du har gått ut som den starka och ser till att han ser vad "fan" han har gått miste om för du grym .
Jag hejjar på dig woop woop för starka kvinnor.

Vända blad och gå vidare... Hihi ler inombords.