Särbo eller skiljas

Hon tar varje möjlighet att åka bort till en annan stad, ni har inget sex och hon är velig om ert förhållande?

Inte för att måla fan på väggen men är du säker på att hon åker dit?
Och att hon besöker släkten?

Ang sex biten så är den viktigt för mig och det vet hon om, dessutom så har vi haft sex regelbundet tidigare och på en natt så var sex biten borta. Jag kan givetvis tänka mig att ha sex mer sällan om det skulle passa oss bättre men det ska inte bara bara jag som förändras vilket det har vart tidigare.

Ang det du antyder om otrohet så har jag givetvis tänkt och tänker i de banorna då och då. När jag känner att inget hon gör är för mig eller oss, inte sätter mig eller familjen i förstahand någon gång så är det klart jag jag kan tänka att hon har någon annan, allt velande och att jag slits mellan hopp och förtvivlan hela tiden gör sitt där till i skallen.
Hon åker sällan bort ensam utan har med sig ett av barnen, vad hon gör när hon är i sin hemstad vet jag inte. Vet att hon använder sin mamma som barnvakt ganska frekvent iallafall.

Skilsmässa är mitt råd. Särbo tror jag inte på i detta fall, det passar bara henne som både kan ha kakan och äta den.

Ang hennes resor, har hon alltid gjort så eller har de blivit mer frekvent på senare tid? Alltså har det skett en förändring i hennes sätt? Som sammanfaller med att ni slutade ha sex?

Vad var det för något som kom upp i samband med familjeterapin?

Tycker inte hennes släkt att det är konstigt att hon åker till dem hela tiden utan resten av familjen?

Men det verkar talande att hon inte bryr sig att du vill skiljas om hon flyttar till egen lägenhet, att hon inte vill diskutera eller lösa problem. Att hon inte ens stannar hemma med för att jobba på förhållandet.
Så nej, skulle inte acceptera att fortsätta som särbos i det läget.

Skilsmässa är det jag har ställt in mig på de sista 3 månaderna så när hon sa att vi skulle göra ett försök igen så blev jag givetvis jätteglad, nu när jag märker att hon iafl vill ha lägenheten så är det som ett slag mellanbenen, samma känslor av förtvivlan kommer upp igen och det är fruktansvärt jobbigt.

Förr så åkte hon till sin hemstad ofta, dels ensam men även en del med mig. Numera så är jag inte välkommen att följa med längre, tidigare så var vi alltid tillsammans hennes släkt och vi när vi var där uppe, sedan så förändrades något där och då blev det tråkigt att följa med eftersom vi fick åka runt till hela hennes släkt.
Resorna har blivit mer frekvent efter att vi slutade ha sex samt att hon sa att vi skulle skiljas. 

Det som kom upp i samband med terapin var att vi inte diskuterade problemen på rätt sätt. Vi kanske inte tog varandra på allvar heller. ett av mina problem är att jag vill ha kontroll, dvs om frun skulle vara ute en kväll så kan jag ganska omedvetet höra av mig för att se så att hon mår bra, det är mitt problem som jag jobbar med och det har dämpats en del. Tyvärr så går det inte över en natt. Med detta så menar jag inte att jag misstror utan jag vill bara väl men det sänder ut fel signaler, detta vet hon om och jag jobbar som sagt på det. De senaste månadernas problem har iofs inte hjälpt mig direkt heller.

Efter det samtalet så började vi göra det och vi var på rätt spår. Så dök lägenheten upp och hon tog den utan att blinka trotts att jag sa att då skiljer vi oss. Givetvis var det ett förhastat beslut av mig i all frustration om att hon inte kunde välja "oss" och verkligen visa att hon ville göra ett försök till. Kanske var det ett förhastat beslut även av henne, vem vet...
Jag kan se det från hennes sida med, att lägenheten är en bra försäkring om det inte skulle gå så bra för oss.
Mitt problem är att jag ser det bara som en ursäkt (att göra ett försök till) för att ha det lugnt hemma tills hon kan fly fältet.

Jag vet även att vi kan få det jävligt bra tillsammans igen, bara vi löser problemen. Självklart har vi båda sagt och gjort saker vi ångrar under denna tiden men jag har svårt att se att det inte skulle kunna repareras. Tyvärr så verkar det som att det bara är jag som är beredd/vill  att kämpa och lösa detta. 

Du skulle få det bra om ni löste problemen.

Problemet, som jag tolkar det är att hon har gått vidare. Troligen är ert förhållande inte längre något kärleksförhållande i hennes ögon.

På ren svenska, hon älskar dig inte som en partner.

För din egen skull inse att ert förhållande är över, i varje fall som ett älskande par. Att hon inte tagit steget kan bero på att hon ser dig som en älskad vän

Du är inte välkommen att följa med? Hände det efter det att hon sa att hon ville skiljas? Tog sexet slut innan hon sa det?
Försöker få en tidslinje av utvecklingen så ursäkta om jag är frågvis.

Hej igen.

Är en ganska lång tidslinje men "sex" och "inte välkommen att följa med" ligger inte inom samma tidspann. 

En av anledningarna till resorna är dels att hennes mamma vart beroende av "drycker". dock så känner jag att det inte borde var prio 1 varje gång eftersom vid några tillfällen så har mamman bokat av möten och då har ändå frun åkt upp. Så finns det säkert en saknad till sin släkt osv med i bilden också, men just att det hela tiden är viktigast är det som gör mig ledsen. Inte att "Vi" vart prioriterade någon gång utan hela tiden hennes släkt.

"På ren svenska, hon älskar dig inte som en partner."
Det låter verkligen deprimerande eftersom hon föreslog att vi skulle lösa problemen, kanske sa hon så för att få det lugnt hemma den sista tiden och det skulle faktiskt förklara bristen på "sex" och viljan att lösa problemen.
Samt det fortsatta beteendet att alltid välja mig och oss i sista hand.

På måndag ska vi ha ett snack ang framtiden, kanske kommer det upp något nytt då. Hur som helst så är det väldigt jobbigt att hela tiden vara den som vill. Talar ofta om för henne att jag fortfarande älskar henne men då svarar hon oftast med "dito", "samma" eller något liknande. det tolkar jag som att det inte finns något kvar men hon vågar inte säga det.