hjälp

Hej, jag har en pojke på snart 2 år. Han har gått i förskola sen han var strax över 1 år men varit hemma nu i sommar. Börjat på en ny förskola (närmare för oss) nu och gått där i några veckor.. Funkar jätte bra! Men, han har börjat slåss och sparkas som aldrig förr.. De hjälper inte att bli ledsen eller säga ifrån, säger man ifrån blir han ännu mer arg och slåss ännu mer.. Han har börjat sova dåligt och bara skriker o de brukar hjälpa av att man bara går in i hans rum och är med honom tills han somnar om, men nu måste man typ hålla hans hand eller smeka honom på huvudet.. Men ibland är han helt otröstlig o bara sparkas när man försöker trösta honom.. Sen har han börjat få riktiga utbrott på dagarna..

Som en händelse idag, vi har varit iväg och arbetat ute på gården i vårt hus och han var hemma med mormor och hade jätte roligt hela dagen, gått hur bra som helst. Somnade i bilen påväg hem nu på kvällen och sen som vanligt skulle jag göra i ordning välling och han var nöjd o stod o väntade, sen öppnade jag kylskåpet o han började skrika och grina, jag gav honom vällingflaskan och han skrek o grina, som aldrig förr.. Jag gick efter honom med flaskan men han bara skaka på huvudet o skrek, jag tog upp honom och försökte fråga vad det är och trösta honom, de gav ingenting för han bara sparkade o slog bort mig, otroligt stark den lille..
Pappan var på toa, men tillslut så höjde jag rösten och bad honom skynda sig och komma ut för jag behöver verkligen hjälp, då tittade han bara på mig och blev lugn, gav mig en kram och gick och hämtade flaskan.. Detta är mitt första barn och han har aldrig varit såhär.. Man har ju sett syrrans barn och så men man ser ju inte alla de här stunderna och perioderna de har.. Är detta normalt? Och snälla hjälp mig med några tips på hur man får honom att förstå att det är fel..
Ibland när han vill slåss har jag hållit i hans händer och säger lugnt, man slåss inte. Då skallade han mig.. 

Han har varit så otroligt snäll och slagits väldigt lite, men det började nyligen..
Känner inte igen honom, speciellt inte dessa utbrott han får o det går inte att förstå vad som är fel. Ibland vänder det även om man själv inte sett något speciellt som hänt.

Det är så otroligt tålamodskrävande, och prövande.. Jag blir så otroligt less i både kropp och själ. Jag tycker rakt de ska bli skönt att få jobba imorgon :(

Mvh mamman som har lite tålamod nu.. :/