Är en så jävla dålig tjej....dum i huvet
Jag har alltid något problem, det är alltid något med mig, de alltid något som händer runt mig, de alltid något jag behöver skriva anonymt om på familjeliv. Jag börjar bli trött på det. Förr tänkte jag "de händer alltid konstiga, drama involverade saker runt mig", folk garvade också åt det. Men nu är jag fasiken säker på att jag är själva problemet. Jag vill verkligen ändra på mig, har ju försökt flera gånger söka för bi-polär men sen struntat i vård pga. av bra anledningar (utbildar i mig inom vården och stora chanser att jag möter på bekanta)
Jag är en smart tjej, go tjej, väldigt empatisk och jordnära. Men jag är typ hjärnskadad från när jag var yngre så det har lätt till att jag bryr mig så mycket om vad andra tycker. Ytlig och statusfixerad, men inte alltid men de gnager och påverkar..mkt..ja.
Ursäkta ordspråket men jag har sedan 1 år tillbaka från att jag fuckade upp min relation till min sambo fuckat upp alla relationer jag haft med killar genom året. Jag drev mitt ex/sambo galen, sökte bekräftelse hos andra för att övertyga han att många ville ha mig, drog ut o festade med killar bara för att, jag var knäpp. Genom året har jag väl dejtat runt 20 killar, hälften var jag inte intresserade av så de fucka jag aldrig upp, men de 4-5(kanske?) fuckade jag totalt upp. Såfort jag blir intresserad, kär, gillar någon då börjar det. Jag kan lixom inte hantera känslor, blir helt psyko i huvet, sakta men säkert gör jag något för att killen blir besviken och arg på mig.
Nu har jag nästan en pojkvän, har gått emot alla mina beteendemönster, varit så ärlig jag kan mot han för att jag inte ska göra bort mig. De otroligt hur jag kan ha öppnat mig så mycket för honom och dessutom är jag förvånad över hur mycket kärlek jag har kunnat uttrycka mig till honom. Jag är stört kär i han, och han i mig. Vi fall pladask kära kan man säga, under denna korta tid har jag hunnit förlora min närmsta vän (15 års vänskap), hon var intresserad av denna kille, fick en infektion i underlivet och blev sjuk, hans bästa vän pratar inte med han eftersom han va intresserad av mig (jätte töntigt), vi bråkat 3-4 gånger, 2 gamla killar dök upp och gjorde liv (ältade över det förlutna) vilket gjorde mig ledsen, han mått dåligt då min förlorade bästa vän gått och snackat skit på jobbet, de jobbar på samma företag, vi gick ut tsm och det spårade totalt ut, han blev kalas arg på mig (allt runtomkring har väl spökat till att de brast), på en bar medan han o ja är lite skeva på varandra kmr killen jag dejtade innan in, jag blir helt förbluffad, går o pratar med han o glömmer totalt bort om honom, han blir arg och drar med sina vänner, på krogen möter jag på mitt exsambo + min förlorade bästa vän, kniv i hjärtat (dock missförstod jag situationen) bråkar hemma och idag sa jag att de blivet för mycket, han sa att han mådde dåligt men var så extremt förälskad i mig, men han kände inte igen sig själv längre, att de är så mycket saker som händer.
Jag förstod han... Men sedan efter lättade allt och vi hittade snabbt tillbaka så att de var han och jag igen, jag förslog att vi började om, började rätt och skulle gå på dejt. Vårat förhållande började genom drama...
Kan ni ge mig råd hur jag ska göra? tänka? Till att börja med har jag har så mycket förflutet med andra killar så de inte sant, och ser jag en kille jag verkligen gillat, kan jag glömma bort min nuvarande lite. Jag mår dåligt av de här, jag ser bara dejavu... att de går i samma mönster som mina två andra ex, så de måste vara jag... Dessutom mår jag dåligt över att jag inte har min bästa vän vid min sida längre.
Just nu är hemma i min stad där ja pluggar (grannstäder) & ska försöka styra upp mitt liv, umgås med klasskamrater, träna, få struktur, hålla mig borta från omvärlden från min hemstad och all drama de varit under lovet, och vill verkligen bevisa för han nu att jag är en bra tjej.... jag vill ju inte klanta till det mer.. Men jag är rädd, att imorrn händer de något, överimorrn, de påverkar mitt humör, han dras med och får höra och åter igen är vi i den onda cirkeln.