Gravid med Borderline och mår fruktansvärt dåligt.
Som rubriken lyder är jag gravid i vecka 23 och mår fruktansvärt dåligt. Jag har konstant ångest, gråter hela tiden, känner mig ensam och är utmattad. Sömnen fungerar inte heller och nu den senaste veckan har jag även börjat drabbas av panikattacker. Jag har tidigare lidit av svåra depressioner, självskadebeteende och panikångest som jag även ätit starka mediciner för men efter en lång kamp (som höll på att sluta i katastrof) så började jag äntligen må bättre, jag tog tag i mitt liv, började ta hand om mig själv, sökte hjälp och plötsligt var jag så stabil och mådde såpass bra att jag kände att jag kunde sluta med mina mediciner vilket även det gick över förväntan. Fick under dessa år även diagnosen Borderline. I slutet av förra åter bestämde jag och sambon oss för att börja försöka skaffa barn, det tog sig på första försöket men slutade i ett tidigt missfall. Hade en mens mellan och blev sedan gravid igen men även den gången slutade i missfall, självklart tog detta hårt på mig men var ändå inget jag deppade ner mig totalt över även om jag hade en oro över att jag kanske helt enkelt inte var kapabel till att fullfölja en graviditet. Fick ännu en mens och blev gravid igen efter det, var direkt inställd på att även denna gången skulle sluta i missfall och var fruktansvärt orolig redan från dag ett men veckorna gick och är idag i vecka 22+3. Självklart har jag hela tiden vetat om att jag med tanke på min bakgrund löper större risk för både graviditets och förlossningsdepression men ärligt talat så trodde jag ändå inte riktigt det skulle drabba mig. I vecka 13 någon gång började jag kunna glädjas riktigt ordentligt åt det lilla livet i min mage och oron för missfall har ju sedan minskat. Men nu mår jag som sagt allt annat än bra, orkar inte göra någonting annat än att ligga och glo in i väggen och precis ALLT gör mig stressad, mitt i allt så håller vi även på att flyttar och jag har börjat skolan. Vet inte om det kanske ställer till det lite. Sambon som var en av dom stora anledningarna till att jag tidigare orkat ta tag i mitt liv är plötsligt helt oförstående. Han blir arg och irriterad när jag gråter, bett mig sluta gråta flera gånger som om det vore något jag väljer själv. Förklarat på ett ganska okänsligt sätt att jag minsann inte har något att må dåligt över och att han inte alls förstår vad jag mår dåligt över, detta har lett till många bråk och jag känner att jag inte har något stöd över huvud taget. Har en samtalskontakt men hon har självklart varit långtidssjukskriven nu när jag behövt henne som mest. Fick nog i helgen och ringde förtvivlat upp min läkare på måndagen, fick en tid redan dagen efter men känns snarare som att jag bara har ännu mer bekymmer och stress nu. Han kunde erbjuda mig två alternativ. Det första var att börja med en medicin, ett antidepressivt som i längden även skulle dämpa min ångest, problemet med denna medicin är bara att det verkar rätt vanligt att bebisen det första dygnet efter förlossningen kan behöva lite extra hjälp i form av respirator vilket känns jättehemskt och inte alls lockande. Andra alternativet som även var det han rekommenderade var att lägga in mig två-tre dygn i hopp om att bryta det dåliga måendet och konstant ha personal runt omkring mig att prata med. Problemet med det alternativet är att dels har jag fått för mig att det inte alls kommer se bra ut i mina papper att jag varit inlagd och att soc då skulle kopplas in även om min läkare hävdar att han inte alla tvivlar på min lämplighet som mamma och att ingen från psykiatrin kommer göra någon orosanmälan men ändå har jag blivit så fruktansvärt paranoid angående att någon ska vilja ta barnet ifrån mig. Det andra är att jag varig inlagd som icke-gravid och då var det minsann ingen som hade tid att varken ge mig stöd eller prata med mig, så skulle jag nu gå emot min största rädsla och lägga in mig så hade det gjort mer skada än nytta om det sen skulle visa sig att ingen skulle ha tid med mig för då kan jag lika gärna sitta hemma och må skit istället för där. Det tredje alternativet är att avvakta och fortsätta må skit men med tanke på hur fort det eskalerat känns det ju verkligen inte som någon höjdare. Jag måste verkligen ta mig ur detta omgående, men hur? Har sådant dåligt samvete med gentemot min älskade bebis, detta är ju ändå en tid då man "ska" njuta och vara glad. Älskar mitt ofödda barn och ångrar inte graviditeten men känner mig så jäkla dum på något sätt, vi bestämde oss ändå för att skaffa barn för att jag var stabil och mådde bra och sedan så rasade allt nu för någon vecka sedan. Vet inte riktigt vad jag vill med inlägget, kanske få lite stöd och råd eller bara få höra liknande erfarenheter och hur det gick för er sedan. Ser så jäkla mörkt ut just nu så vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ber om ursäkt för långt och rörigt inlägg, skriver från mobilen.
