Tankespridd

Hej.
Jag är ensam och väntar mitt första barn.
Det gick inte helt som man kanske hade veöat ha sin graviditet.
Vi planerade och skaffa barn, när det visade att ja var gravid var de mycket bråk om allt möjligt och han bestämde att han va tvungen att hitta sig själv sa han.
Tre mnd efter hör han av sig och begär halva vårdnaden. Vilket jag tycker är helt oacceptabelt och fick honom med på att jag ska ensam först så får vi se vad tiden visar sig. Jag valde att bo kvar i Sverige för att det lättare ska få hålla kontakt.
För att göra historian lite kortare.
Vi började ses och mycke känslor och små tjafs dyker upp. Jag känner att det fortfarande är på hans primisser att vi ska ses när de passar han, och han ska känna sig trygg me att jag inte ska sticka bla bla. Och när jag berättar för honom att jag känner att måste öppna mitt liv för dej å att du ska få träffa alla i min familj men ja vet inte ens vart du jobbar å blir aldrig hembjuden till dej eller hört något av din familj under snart 9mnd.
Han säger att vi kan mötas på café och gå promenader. Då sa jag att då gör vi det när bebis kommit också för om det är så nu så vill jag verkligen inte släppa iväg lill bebis med någon. Var de fel av mig?
Ingen av hans vänner elle fam har ens frågat hur ja mår å du när bebis snart är här så måste ja bara glömma å acceptera?! Känns som dom kommer å tar över.