Förlossning med långt mellan barnen

Alltså man kan ju se på skelett som är flera tusen år gamla att kvinnan ifråga fött barn. NEJ kroppen återställer sig inte. Den minns och den har gått igenom detta en gång förut. 

Jag hade 8,5 år mellan mina två yngsta barn och jag födde trean 16 minuter efter det att vi i ilfart åkt till sjukhuset. 

Har 4 barn 17, 13, 12, 6 och en i magen (som ska komma i mars).
Varje förlossning är unik och när man väl fött ett barn blir man omföderska nästa gång :) lite som att förlora oskulden, varken kroppen eller knoppen glömmer. Det är väl lite det som är ditt problem just nu, att du inte glömmer den första förlossningen. Jag vet flera som haft otroligt jobbiga första förlossningar och sen haft helt fantastiska. Som sagt varje förlossning är unik.
Har man extrem rädsla att föda vaginalt finns det ju andra metoder.
Det går ju att jämställa med annan fobi.... Själv har jag extrem tandläkarfobi (alltså panik och dödsångest) men har nu påbörjat behandling hos tandläkare tack vare att jag först varit hos psykolog flera gånger, gjort besök hos tandläkaren tillsammans med psykologen utan ngn behandling osv. Liknande hjälp kan man ju få som gravid när man är extremt förlossningsrädd. När du väl är gravid tycker jag du ska prata med din BM om rädslan och se till att få ordentlig hjälp, du har ju en lång graviditet på dig :) 

Jag fick mitt tredje barn nästan exakt 9 år efter tvåan och det gick superbra! Hade en fantastisk förlossning och amningen kom igång jättebra! Har öht gått superbra, hon är 4 månader nu och har njutit så gott som varje minut! Det är största skillnaden  Så struntprat att kroppen inte minns, säger jag!

Gammal tråd detta, men jag skriver ett svar därför att jag själv satt och googlade såna här trådar innan min sladdis (barn nr 3) föddes.

Jag har två barn på 12 och 10 år, och så den yngsta som nu är sju månader. Det är med andra ord ca 10 år mellan tvåan och trean. 

Jag funderade på hur förlossningen skulle bli med trean i och med att det hade gått så lång tid.

Första barnet var jag väldigt rädd inför förlossningen, gick på samtal för det hela graviditeten. Fick välja om jag ville ha snitt men valde att prova vaginal förlossning, och det blev en positiv upplevelse. Dock tog det lång tid. Första värken kom på en onsdagmorgon kl. 05.00, och hon föddes inte förrän på torsdagkvällen kl. 18. Vi var inne på förlossningsavdelningen från kl. 21 på onsdagen (då bara öppen 2 cm men vi fick stanna kvar där, eftersom jag hade en historik i och med rädslan). Det blev sugklocka på slutet men jag behövde inte sy.

Barn nr 2, där började värkarna kl. 00.30 på natten, vi åkte in kl. 02 och då var det redan 6 cm öppet. då blev man ju uppåt och tänkte wow, hurra! Vid en ny koll av barnmorksan kl. 05.30 ca så var det fortfarande bara 6 cm öppet, fast vid det laget kändes det extremt intensivt värkmässigt. Stor besvikelse. Jag började se framför mig hur allt skulle pågå i många timmar. Bm tog hål på fosterhinnorna kl. 06 och sen blev det så intensivt att det kändes som att jag var helt borta. Allt var ett enda töcken och jag kände mig inte kontaktbar. Jag upplevde ingen paus utan som att allt var en enda lång värk tills hon föddes kl. 07.50 samma morgon. Allt gick bra i alla fall och jag tyckte att jag kom lindrigt undan. Inga blessyrer, inga stygn.

Vid båda första förlossningarna, som jag upplevde som positiva, hade jag dock en känsla av att det i ett visst läge blev som ett töcken, att jag inte orkade men att kroppen bara gasade. Jag kände mig inte kontaktbar. Det var nog det som jag upplevde som tuffast. Pratade med barnmorskan på MVC om detta inför tredje barnet och hon tipsade om boken "föda utan rädsla" av Susanna Heli. Jag var visserligen inte rädd längre för att föda men ville gärna göra vad jag kunde för att förbättra, om möjligt.

Barn nr 3 är med en annan pappa än de två första och det var hans första barn. Jag tänkte att det vore bra med en förlossningskurs av just den anledningen att han inte varit med förut, så vi gick en kurs i "Föda utan rädsla"-konceptet, vilket jag anser var helt otroligt bra! Det gav både mig och pappan otroligt bra verktyg att hantera förlossningen.  

Barn nr 3. Där kom det en och annan värk (inte alls jobbiga) under en fredag i februari i år. Jag var inte säker på att det hade satt igång, även om man kanske borde fatta det när man gått tio dagar över tiden. Jag sov på eftermiddagen en del och la mig för kvällen redan kl. 20.30. Vaknade 22.30 av att jag fick en värk. Fortfarande inte jobbigt. Vid kl. 00.30 började det bli ganska intensivt. Vi ringde in till sjukhuset 01.15, men det var svårt att komma iväg (han sprang runt och packade, oklart vad eftersom väskan egentligen redan var packad, haha...), jag kunde inte gå heller utan fick krypa ut i hissen och till taxin. Vi kom till sjukhuset 02.15 och då var det 9 cm öppet. Då tänkte jag "fy fan vilket proffs jag är!" och var både stolt och överraskad. Hade inte trott att jag var den sortens kvinna som kan föda barn snabbt. Pojken kom 03.15, så om man räknar känslan av värkarna så var den kännbara tiden bara från 22.30 till 03.15. Jag slapp sy nåt även denna gång.

Med det sagt, trots att det hade gått tio år mellan barn 2 och 3 så gick trean väldigt snabbt och smidigt. Känslan av kaos som jag upplevde med 1:an och 2:an infann sig heller aldrig, och det tackar jag förlossningskursen för. Jag tror att min kropp liksom kämpade emot sig själv en del under de första förlossningarna, jag hade inte verktygen att lyckas slappna av och låta den bara jobba på så som jag hade med barn nr 3. Där kände jag verkligen hur livmodern öppnade upp sig och sedan hur barnet trängde ner i förlossningskanalen. Jag var pratbar hela tiden mellan värkarna. Ibland läser man att man ska komma ihåg att det alltid är paus mellan värkarna. I ett visst läge på slutet med mina första två förlossningar kände jag bara att nä, det är fan ingen paus alls, vilket bullshit. Men under den tredje förlossningen var det faktiskt det, och det tackar jag kursen jag gick för.