Varför gjorde du så pappa?
Hoppas ni orkar läsa, vill vara anonym, det här är väl egentligen ingenting jag någonsin pratat med någon om egentligen riktigt djupt.
När jag var liten så var min pappa mitt allt, jag var hans lilla prinsessa. Han och mamma gick dessvärre skilda vägar tidigt i min ålder, men det var inga problem utan jag fick spendera lika mycket tid med båda, jag bodde även med min pappa ett tag. Han älskade mig och jag älskade honom.
Sedan träffade han ny när jag var typ 5 år, de flyttade ifrån mig, började ett nytt liv med nya familjen. Slutade höra av sig när lillebror var född och ägnade all sin tid åt dem. Mamma ringde och skällde ut honom, minns hur jag stod i ett hörn och grät.
Han struntade ändå i att höra av sig, några månader efter jul fick jag ett vykort om att jag hade julklappar där. Började åka dit, fick åka tåg själv i 20 mil som liten för att han aldrig hämtade och lämnade mig, mamma fick låna bil för att skjutsa mig och det gick ju så klart aldrig så hon fick med sorg och rädsla sätta mig på tåget som 6 åring.
Han började prata om att min lillebror älskade mig minst för att jag aldrig var där, det minns jag fortfarande, det gör fortfarande ont. Han försökte alltid övertala mig om att flytta dit. Jag grät alltid när jag lämnae mamma, och jag grät alltid när jag lämnade pappa, var alltid splittrad. Kände mig alltid som en främling hemma hos pappa och hans familj, det var olustigt. Varje natt när vi skulle sova låg han inne hos min lillebror och berättade hur mycket han älskade honom, jag fick bara ett godnatt. Så var det, hela tiden. Tills jag blev tonåring, då blev det tyst på riktigt. Han messade coh ringde någon enstaka gång på min födelsedag tills det blev tyst. Någongång har jag försökt höra av mig och han säger typ "förlåt, jag ska bli bättre på att höra av mig" sen hör han aldrig av sig mer.
Idag är jag 23 år gammal och det gör fortfarande lika ont. Hur kan människor bara välja att lämna en? Hur kan de som ska älska en mest bara strunta i en? Det här har satt sådana spår i mig att jag aldrig litar på någon, hur ska jag kunna lita på en annan människa tex en pojkvän att han älskar mig och vill vara med mig när inte ens min pappa kunde det? Jag har sådan fruktansvärd separationsångest, detta gäller även materiella saker. Snart blir jag säkert en horder också..
Jag känner mig bitter och ledsen över detta. Hur kommer man över det här? Hur lär jag mig att acceptera det här så jag kan få de rätta verktygen och sluta förstöra relationer med pojkvänner? Blev nyligen dumpad ännu en gång för att jag kan inte hantera att älska någon i rädsla av att bli lämnad.
Råd tack!