Vakna efter kejsarsnitt utan bebis.

Du har folk omkring dig när du vaknar som berättar att det gått bra, sen somnar du om igen.

Jag var med om det.

Sonens hjärtljud gick ner under förlossningen. Stora larmet gick. Många människor kom springande. De hann inte informera mig alls om vad som skulle hända men misstanke.

Vaknade på uppvaket själv. Kände att magen var borta. Ropade men ingen kom. Troligtvis trodde jag att jag ropade eftersom folk var där . Det kom en kvinna och sa att pojken var på bb med barnmorskan och att jag skulle få träffa honom snart. Tog några timmar innan jag kunde komna ner till hb. Då var jag bara så glad att han levde och mådde bra. De hade aldrig gjort en sån insats om det inte var livsnödvändigt. De var säkert 10 personer i salen när jag sövdes.

Hade pappan varit med under förlossningen så hade han säkert fått komma upp till uppvaket med mig. Nu vat jag själv från början.

Tack snälla för svar. Förstår att man bara gör såhär om det är nödvändigt. Känns så hemskt bara att inte få träffa sin bebis direkt. Men om folk är där och berättar att allt gått bra så är det ju lite bättre iaf.

Jadå, det finns tid att ta igen . Det du kan göra är att be pappan alt barnmorskan/usk att ta många bilder oavsätt hur förlossningen blir. Visst är det inget som prioriteras när det är akut men mår bebisen bättre än väntat så kan de ta kort på behandlingsbordet, vägandet, mätandet osv. Jag fick bilder när de gav bebisen syrgas, mätte, vägde och även på moderkakan! Haha. De hjälpte i bearbetningen .

Vilken bra grej! Det ska jag be om ????

Ja gör det . De flesta akuta snitt går lugnt och fint till med god tid att ta bilder, men man ser inte mycket själv när man ligger på bordet. Pappan får vara med vid akuta snitt då man är vaken och det finns tid för ombyte av kläder.

Jag har gjort 1 omedelbart snitt i narkos även kallat urakut. 2 akuta snitt. Ett planerat snitt. Och en vaginal förlossning. Inte i den ordningen dock.

Säg till vid inskrivningen att du vill ha bilder på allt oavsätt hur det blir. Att det är viktigt för dig. Men kanske vill du inte ha en bild på vaginan om det går som det ska?

Oj vilken erfarenhet! Jag är i vecka 32 nu och det enda jag tänker på är barnet och förlossningen och tiden efter.

Vad kul att höra. Det är första barnet och vi försökte och längtade ganska länge innan. Nu när det bara är två månader kvar känner jag mig inte förberedd men det är nog helt normalt :)

Jag blev katastrofsnittad då hjärtljuden sjönk snabbt på sonen och stora larmet gick och jag kördes i ilfart till operation. Jag minns inte att de berättade vart jag skulle men enl min man så förklarade de för mig vad som skulle hända. Jag sövdes och ett par timmar senare vaknade jag upp på uppvaket och då satt det en sköterska bredvid mig. Jag frågade henne vad som hände och hon hon förklarade och efter ytterligare en stund, minns inte helt klart, kom min man med sonen i famnen och deklarerade att det namn vi hade tänkt ut inte passade, det blev ett annat och jag bara nickade och höll med. :) Minns inte att jag höll sonen men det finns bilder på det så det har hänt. :) Sen rullades vi iväg till BB och fick stanna där i 4 dygn.

Ja så kan det ju också vara! Det känns läskigt att släppa kontrollen, men det viktigaste är ju att mamma och bebis mår bra efteråt, och partner också såklart. Tack för din historia Multignutten.

Jag blev urakut snittad under narkos. Var väldigt traumatisk för både mig och min man, han fick inte vara med men väntade tydligen utanför och fick se sonen en snabbis och han tror även att han fick klippa navelsträngen men han kommer inte ihåg om det stämmer. Han minns bara att sonens huvud såg konstigt ut då man försökte med sugklocka tre gånger innan snittbeslutet. Jag å min sida kommer ihåg en del fragment och stillbilder om innan snittet och just efteråt när jag vaknade.

Jag fattade inte riktigt vad som hade hänt när jag vaknade. Var mest sjukt törstig. Brydde mig inte så mycket om omvärlden annars. Fick sedan klart för mig vad som hade hänt först när jag skulle rullas ut, men fattar inte riktigt att det var mig det handlade om, att jag gått igenom det de berättade för mig. Massa folk överallt, korridorer osv. Plötsligt stannar vi och någon som sätter något bredvid mig där jag ligger på båren. Det var vårt barn, men jag förstod inte riktigt det. Inget kopplade för mig, allt kändes som någon konstig och surrealistisk dröm. Det är synd, jag har inga positiva minnen från förlossningen eller BB. Men, summa summarum, jag hade inga direkta känslor när jag vaknade utan bebisen.

Har precis som många andra som svarat blivit ur-akutsnittad under narkos. När sköterskorna på uppvaket såg att jag vaknat berättade en att bebisen mådde bra, en stund senare kom min man med en bild. Rullades efter några timmar tillbaka till förlossningen och fick vänta tre dagar innan jag fick träffa bebisen och vi fick ett rum på bb. Var extremt påverkad av smärtstillande de dagarna jag var utan barnet så mådde kalasbra trots allt. Var först efter att morfin/ketoganruset lagt sig som jag blev känslomässigt påverkad, men då hade jag bebis hos mig så accepterade väldigt snabbt allt som hänt. Viktigast att barnet klarat sig!
Fick väldigt mycket stöd av alla på bb/förlossningen både under bb-tiden och efteråt.

Jag fick också ett omedelbart snitt på grund av att barnets hjärtljud gick ner. Visade sig att min livmoder hade spruckit under värkarna. Jag sövdes och det först någon sa till mig när jag vaknade var "Har någon berättat för dig om barnet" då var jag säker på att barnet inte överlevt! Det var långa sekunder innan hon fortsatte och sa att hon hade det kämpigt men stabilt... Jag tyckte att det var jobbigt att vakna utan mitt barn och att sedan bo på olika avdelningar flera dagar.