Tycker du själv att du ser bra ut?

Tvärtom. Jag får ofta höra, även i vuxen ålder, från andra vuxna, att jag är ganska ful. 

Det är ok - min partner tycker att jag är "en gudinna" halva tiden, och resten av tiden tycker han att jag ser ut som olika djur (oftast en mus, en arktisk räv, en katt eller liten björn-hona) 

Jag brukade må ganska dåligt för att jag var så ful när jag var yngre, men ju äldre jag blir desto mindre bryr jag mig. Mina vackra kompisar verkar inte lyckligare för att de är vackra, snarare verkar det ligga mer press på dem att alltid se bra ut, det är vikthets och plastikoperationer och ångestattacker i provrum - sån't har aldrig hänt mig, eftersom jag redan vet att jag inte ser bra ut, så det är inget att tjafsa om.

Jag känner även ofta att mina vackra kompisar ofta uppfostrats med Vetskapen att de är vackra, och att det på något sätt blivit en del av deras personlighet; de är vackra - slutar de vara vackra så förlorar de en del av vem de ÄR (enligt sigsjälva, alltså) 

Jag är ganska ful. Jag ser ut ungefär som mumintrollet en dålig dag, och när jag var ung trodde jag att det här skulle hindra mig från att leva ett normalt liv - jag skulle aldrig hitta kärleken eller bli lycklig. Nu är jag 32 och jag har både kärlek och lycka - OCH min konstiga partner tycker att jag är fin - även om han ofta säger själv att "Du är så vacker för du ser inte riktigt ut som en människa" så det andra uppfattar som fult uppfattar han som unikt och vackert - troligen för att han är kär i mig. 

Det blev ett långt inlägg. Nåja, nej, jag tycker inte att jag ser bra ut som så - och min omgivning säger ofta att jag är ful.
Men det gör inte så mycket - visst hade det kanske varit kul att se bra ut, men det finns viktigare saker :) 

Har fått höra av många att jag anses som vacker, snygg, attraktiv mm men då jag själv tenderar att vara min värsta fiende har jag alltid haft svårt att ta till mig det och acceptera mig själv som jag är. Börjar landa i att jag duger och att jag är ok.

Jag är nog snygg i andras ögon och kan faktiskt säga att jag aldrig blivit nekad sex om jag velat ha det med någon. När jag tänker efter är det helt sjukt

Ibland.. Vissa dagar och när jag gjort mig iordning.. Nyvaken och osminkad.. Nä inte direkt

Ja, jag tycker jag ser bra ut.

Nu gör jag det men när jag var yngre kände jag mej mest ful och tillbringade massor av tid med att försöka hitta fel på min kropp. Att jag fick skolans snyggaste killar hjälpte inte. Inte heller att jag fick förfrågan att modella för ett av dom kändare fotomodellföretagen. När jag ser tillbaka på gamla foton från den tiden ser jag en snygg tjej med perfekt hy. Synd att jag inte fattade det då och synd att jag tillbringade så mycket tid med att försöka hitta detaljer som jag inte gillade. Jag kunde gjort så mycket roligare saker. 

I dag när jag fyllt 35 så har jag mer skavanker än jag hade som 18-åring. Jag är nog fortfarande ganska snygg, tror jag, för det händer rätt ofta att jag får kommentarer om mitt utseende. Egentligen bryr jag mej inte lägre, för jag har vuxit in i min person och känner numera en säkerhet om vem jag är som person. För min man är jag snyggast i världen och för mina barn är jag den bästa mamman. Det gör att jag känner mej vacker. 

Nja, men jag trivs med mitt utseende, jag är nu 50+ och trivs med mig själv. Jag är nöjd med min kropp, där åldern gått varsamt fram. Jag har ingen slät tonårs-hy, men jag har en helt OK hy för att vara 50+.

Snygg, det är något förgängligt, men tjusig, det kan man vara i alla åldrar och är inget som någon annan tar ifrån en person.

Om jag får komplimanger, absolut, inte bara av min sambo, utan även av främmande män när man varit ute på stan och även blivit uppvaktad. 

Jag har en del kilon för mycket, men i övrigt är jag nöjd. Jag är ingen modell, men jag trivs med mitt utseende.

Japp jag tycker att jag ser bra ut, skulle vilja haft mer skäggväxt där polisongerna ska sitta, för jag kan inte spara ut ett par schyssta sideburns, det är det tråkiga.

Jag tycker att jag är bra.

ja det tycker jag.  Äntligen kan jag tycka jag ser snygg ut efter att ha varit den fula ankungen i dom yngre åren. Men efter jag fick mitt första barn hände något med mig och mitt utseende . 

Nu idag är jag 37 år och jag gillar mina kurvor och mitt timglasformade utseende , gillar mitt långa blonda hår och mina ben som aldrig tar slut och mina runda fina bröst som sitter där dom ska,  och jag fattar också vad mitt utseende har för effekt på det motsatta könet. 

För första gången i mitt liv kan jag sen i våras se mig själv i spegeln o gilla det jag ser.
Snygg? Njae men jag duger iaf.

Får ganska ofta höra från folk på nätet att jag är snygg men det är sällan nån IRL säger något eller tycks gilla det de ser.

Jag får höra att jag ser bra ut ofta. Min personliga åsikt om mitt utseende varierar på hur jag i övrigt mår och känner mig. Och framför allt beauty is in the eye of the beholder ...right?

Jag har fått höra att jag är snygg, blir snygg på bilder och tillochmed är ÄNNU snyggare i verkliga livet.. Men jag har ändå svårt att att ta till mig komplimanger och känner mig fulare nu än när jag var 18 (tycker det är min "snyggaste ålder"..) och mår lite dåligt över att jag gått upp i vikt och börjat få fina linjer i pannan.. Men min sambo säger att jag är fin och att jag har sexig kropp, så jag får försöka tro på honom och vara tacksam för hans fina komplimanger! Men ibland är det svårt när man känner sig raka motsatsen till snygg..

Så jag svarar helt enkelt: Ibland tycker jag att jag ser bra ut, ibland inte.

Ser väldigt bra ut, relativt nytvättade fönster faktiskt...

Åjo....