Solskensberättelser efter missfall önskas
Idag skulle jag gått in i v 12 med vårt andra barn. Ett barn vi försökt att få i över ett år.
Istället sitter jag och väntar morgondagen då tabletten som ska dra igång allt ska tas. Natten till torsdag fick jag veta att fostret inte längre har hjärtljud och att det värsta därmed skett.
Jag är så ledsen att jag inte vet varken ut eller in. Jag är livrädd för vad jag har framför mig och jag är livrädd för vardagen då det är klart. Jag hade hängt upp så mkt kring denna graviditet och jag har liksom ingen reservplan. Jag skulle ha barn nu. Jag har eget företag, men det känns inte helt hundra. Jag skulle behöva lägga det vilande och ta ett jobb för att komma ut bland folk. Undrar dock när jag ska hitta kraft till en sådan ansträngning mellan alla tårar.
Det jag efterlyser nu, är tröst från er som gått igenom detta och som sedan snabbt blivit gravida igen. Jag vill förstås höra från er vars graviditet efter missfallet gick bra hela vägen.
Ni som känner att ni har mörkare erfarenheter, skriv gärna i annan tråd. Min egen sorg räcker just nu.
Om ni dessutom kan ge mig tröst ur ett annat perspektiv, ålderskillnad, så är det bonus. Jag är väldigt ledsen nu eftersom det skulle blivit tre år mellan barnen om denna hade stannat. Vi siktade på 1,5 år, men såklart kan man inte styra över sånt. Jag försöker febrilt att hitta familjer med större ålderskillnader mellan syskonen och som tycker att det är att föredra. Kan jag bara ta mig förbi denna första sorg och dessa initiala tankar så har jag bra chans att komma vidare.
Någon som vill hjälpa?