Kvinna, hur känslostyrd är du i valet av att välja partner?

Ganska känslostyrd. När jag sökte partner för sex år sen hade jag några kriterier: fast jobb/utbildning/mål, Max 10 år äldre, Vill ha barn, Helst svensk. Dominant.

Sen lät jag känslan styra, men inte kär förrän jag hittade en kille som passade in bra, då lät jag mig bli förälskad.

Attraherad kunde jag bli av engångsligg och tillfälliga flirtar, men valet av partner var av mycket mer rationell art mycket för att jag har ett stort behov av en dominant man så jag får vara undergiven honom.

Vi har varit ihop i fem år, är fortfarande vansinnigt kär och vi väntar vårt första barn.

Jag hittade inte rätt förrän för två år sen. Innan dess har jag pendlat mellan att välja en kille som är trygg och en kille som jag är attraherad av. Har verkligen utmanat mig och försökt "nöja" mig med någon som är perfekt i teorin men som det av någon anledning inte kändes helt rätt med på det fysiska planet. Det gick inte alls, jag kände att jag i så fall hellre var ensam. 

När jag sedan träffade min nuvarande slapp jag fundera på vilken del jag var tvungen att offra. Attraktionen fanns där, och tryggheten visade han sig också ha att erbjuda. 

Känslostyrd
Om man ser till många yttre faktorer så skulle inte sambon passa in, men känslorna avgjorde och vi är fortarande ett par efter 20 år.

Svårt att säga. (Särskilt med tanke på att jag inte bytt karl sedan -96). Men jag upplever det som att hjärtat och hjärnan blir mer kompis med varandra ju äldre man blir. Jag tror att jag skulle ha väldigt svårt att välja en livskamrat som jag inte hade respekt för. Blev jag i så fall tokkär i en snygg slarver skulle jag nog hellre leva ensam men ha honom som kk.

Valde med hjärnan i 20 år.
Aldrig mer att jag kommer göra så!

Äh jag är katastrofal och har nog varit en riktig runaway bride. Har tänkt praktiskt ibland och försökt mig på en ordentlig karl som är ordningsam, en sån där skötsam typ som kan bli far till mina framtida möjliga barn. Finns inte passionen där så ballar jag ur och drar efter ett tag, har varit riktigt svinig!

Nu har jag funnit tryggheten i livet och stannar där. Trygghet och en kärleksfull man är ett måste, men måste finnas passion också för annars kan jag vara själv. Det är jag inte rädd för, skulle aldrig kunna vara med en man som jag inte är riktigt kär i.

Funderade på varför mina relationer alltid gick åt pipan. Skrev ner för varenda pojkvän vad jag fallit för och vad som sedan varit orsak till uppbrottet. Fick då fram en lista med varningssignaler. När jag gick efter vad jag skulle passa mig för, istället för vad jag önskade blev det lättare att vara öppen för andra personligheter och utseenden än vad som varit viktigt förr.

Men jag kan väl inte påstå annat än att jag är känslostyrd för det Jag har stannat i relationer pga det praktiska, undvikit relationer pga det praktiska, men bara ingått relationer när jag varit himlastormande kär