Jag inser att jag behöver hjälp. Varför är jag besatt? (Kan svaras anonymt här)

1. Var aldrig "dedikerad" och hängiven i en relation utan lagom med en sund portion egoism men med respekt till sin partner. Inte göra allt för sin partner och sånt trams, då kommer inte dina relationer vara vettiga, aldrig, du blir bara bitter
2. vi normala har tillräckligt med självförtroende att vi vet att vi hittar en annan nån gång eller lever ensamma om vi önskar det och tar sorgen av att bli lämnade då det kommer inte iförrväg
3. övningar att bryta tankar, vet inte det är bara att bestämma sig o göra nåt vettigt, klättervägg eller Maraton eller annan utmaning fungerar väl, gör nåt annat vettigt

Jag tror du behöver öva på att vara själv. 
Öva på att trivas och känna dig trygg på egen hand. 
Öva på att känna lycka utan att den är upphängd på någon annan. 
Jag tror även du behöver bygga upp din självkänsla. 
Vem är du? Inte vem är du i förhållandet till en pojkvän. Utan vem är du, bara du. 
Vad tycker du om, och vad behöver du. Varför behöver du det? 

När du kan sitta i soffan en lördag, i det eget sällskap, med tända ljus, ett glas vin och njuta av ditt eget sällskap. DÅ är du redo för ett förhållande. 

Det är vad jag tror. 

Jag vet att ni har rätt båda två.

Min logik säger mig en sak men mina känslor spelar loss i en helt annan värld.
Jag önskar att jag kunde fokusera på mig själv, jag önskar att jag kunde sluta tänka på honom när jag gör annat men jag tänker hela tiden på honom och kan inte fungera på egen hand. Jag försöker att inte visa detta för jag vet ju att det är helt sinnessjukt och jag vill inte att han ska känna sig fängslad.

Men när han inte kan eller orkar ses någon dag så tänker jag direkt att det är för att han inte tycker om mig tillräckligt mycket - Någon som älskar en annan människa vill väl träffa den jämt och ständigt? Så säger mina känslor.
Mitt huvud säger däremot att det är väl självklart att han kanske vill vila upp sig om han är sjuk eller bara vill slappa hemma en kväll då vi inte bor ihop.

Men hur bryter man detta mönster, har googlat och försökt hitta konkreta steg men det finns inte..

Du bryter det genom att ta tag i dig själv. 
Jag tror inte att du ska vara i ett förhållande just nu. 
Du behöver leva själv, kanske tom gå i terapi för att få verktyg att styra dina tankar. 

Detta är inget som löser sig över en natt, med en enkel lösning. 

Detta handlar om att du måste jobba stenhårt med dig själv och dina egna tankemönster. 

frågor du kan använda dig av. 

* Varför känner jag så här?
* Hur ska jag göra för att vända tanken?
* Varför är jag så rädd för att vara själv? 

Åh du har ju så rätt!!

Men jag får panikångest när jag är ensam.
Har alltid levt i en relation sedan jag var ung. Nu är jag 30. Har aldrig varit singel egentligen mer än 6 månader detta året innan jag träffade denna man.

Varför känner jag såhär?
- För att jag mår dåligt av tanken på att bli ensam. Kanske har det med min bakgrund att göra. Kanske för att jag inte tror på att jag klarar mig själv? Kanske för att jag blev skadad som liten och klänger fast vid människor.

Hur ska jag göra för att vända tanken?
- Vet inte. Tänker att jag ska läsa böcker om detta för att förstå att det faktiskt är lite av en sjukdom att bli så besatt av en annan människa, så pass att det påverkar ALLT i ens liv. Och att man är besatt av dennes kärlek.
Kanske ska jag träna mentalt. Kanske söka terapi för detta. Kanske fokusera på vissa "meningar" som jag läser om och om igen. Försöker tänka "STOPP" när mina känslor skenar iväg.

Varför är jag så rädd för att vara själv? 
- För att jag är så beroende av närhet och närvaro av andra. Jag känner mig misslyckad som själv. Jag vet inte vad jag gör själv. Jag känner mig oälskad och inget värd när jag är ensam. Övergiven och sårad..

Oki, nu är jag ingen psykolog, så allt jag säger ska så klart tas med en nypa salt.. Och jag rekommenderar dig som sagt att gå till en psykolog. Jag tror att det skulle göra dig mycket gott.

Men, här kommer min analys.

Du har en rädsla för att bli övergiven. Jag tror inte det handlar om att du inte tror att du klarar dig själv. Jag tror att det handlar om att du inte VILL vara ensam.
Du framstår nämligen som intelligent och klok, med en rejäl dos självinsikt. (egenskaper du för övrigt ska vara väldigt stolt över) Det gör att du mycket väl vet att du kan vara själv.

Så fråga dig själv varför du inte vill vara själv. Varför du är rädd för att bli övergiven. 
Sätt upp värsta scenario i ditt huvud över vad som händer om din pojkvän skulle göra slut. 

Jag gissar att det ser ut ungefär såhär: 
Ditt liv tar slut, du kommer aldrig att hitta någon som älskar dig, du kommer att vara ensam när alla andra har någon.. och du kommer att vara värdelös i alla andras ögon för att du inte kan få någon att älska dig. Du är inte värdig. 

Jag kan ge dig verklighetens värsta scenario: 
Du kommer sörja ett tag, sen kommer du att inse att världen inte gick under.. och ditt värde som människa påverkades inte ens lite. Sen fortsätter du ditt liv och kommer träffa någon annan som får exet att framstå som en piss i Nilen. 

Sen fråga dig själv vad det är med ditt eget sällskap som inte duger. 
Varför är du misslyckad utan någon vid din sida? 
Vilka negativa egenskaper har du som på något sätt kan stödja din teori om att du är misslyckad utan en partner? 

Men viktigast av allt. 
Vilka egenskaper har du som gör att du faktiskt är helt fantastisk alldeles på egen hand? 

Det kan vara så att begreppet otrygg, undvikande anknytning kännetecknar dig. 

Kolla här
www.psykologiguiden.se/www/pages/

Förresten, hur länge har ni varit tillsammans?

Snälla, TS, PM:a gärna mig, jag är exakt likadan, känner igen mig något oerhört i det du beskriver.. :'(

Jag har nu för första gången i mitt börjat ta tag i det på riktigt för att göra något annorlunda.. Skulle kanske vara bra för oss att kunna tala lite med varandra?

Gå igenom det ensamma men ändå kunna ventilera med någon som förstår?

Hör gärna av dig.. :)

TS jag blir väldigt nyfiken på den här boken om kärleksbesatthet du talar om, vad heter den? Misstänker att jag hör till den skaran som skulle behöva läsa den. Nån bok i den vägen vore iaf välkommet att få veta mer om.

"Confusing love with obsession" heter den jag läser nu via min Android telefon. Köpte den via Google Play.

Läs om osäker anknytning för jag tror att det är det du har. Kontakta psykolog och arbeta med denna för att få en säker anknytning för annars kommer du fortsätta att känna så här. Det är jättesvårt att lösa något sånt här själv eftersom det oftast handlar om relationsmönster man lärt in som liten. Hoppas att det löser sig för dig. Jag har själv varit precis där men kommit en liten bit på vägen i alla fall. Kram!

Jag känner igen mig så mycket. Har också en otrygg anknytning som jag överför till min sambo. Är livrädd för att bli lämnad. Min rädsla har påverkat vår relation väldigt negativt på många sätt och har orsakat många konflikter. Jag pratar ofta om att vi kommer att göra slut, att han kommer lämna mig osv. Han blir galen på mig och vi har diskuterat det här i all oändlighet.

Jag är dock så extrem att jag försöker framkalla att han lämnar mig. Jag är livrädd för att bli lämnad, men jag orkar inte heller bara vänta på att det ska hända, så ibland kan jag starta igång världens bråk hemma för att "bevisa för mig själv" att han visst kommer att lämna mig. Har slutat med att jag har kastat grejer på honom, han har blivit vansinnig och vid ett tillfälle lämnade han hemmet. Jag försökte hålla för dörren men han tog bort mig och gick. Jag trodde det var slut och mitt hjärta krossades i bitar, för jag VILL JU INTE att han ska lämna mig.

Han kom tillbaka och det blev bättre ett tag. Tills för typ en månad sen. Då gjorde jag samma sak igen och det slutade med att han var beredd på att faktiskt lämna mig, började prata om att leta lägenhet och grejer. I två dagar grät jag konstant, trots att han sagt att han ger mig en chans till. Mår fortfarande svindåligt när jag tänker på den kvällen. Men faktiskt, efter den händelsen, har jag liksom tagit mitt problem mer på allvar och varje dag kämpar jag för att inte hamna i "fel spår" och försöka lita på att han älskar mig, även om han inte säger det när jag vill och att han vill leva med mig.