Fler som aldrig gillat tecknad film?

Tecknad film är 1: Inte på riktigt, vilket barn förstå mycket väl; 2: inte alltid för barn (tro mig, bara för att det är tecknat är det inte för barn); 3: Mycket vidare än Tom och Jerry. Det finns lika många genrer tecknat som det finns "otecknat".

Synd att du inte har upptäckt denna fantastiska (och ibland fantastiskt fina) berättarkonst. Hoppas du gör det i framtiden.

Och visst, jag har en teori: Ni har varit alldeles för insnöade på det dåliga ni sett för att ha velat se efter om det finns något annat. Ni har helt enkelt missat allt det bra, för ni har inte letat (eller vetat VAR ni ska leta).

Oj, vilket aggressivt svar! Jag hoppas du inte alltid mår dåligt.

Nja, det finns väl en del forskning som menar att barn faktiskt kan ha svårt att skilja på film och verklighet, men det var ju inte det min fråga handlade om. Och vad jag uppskattar och vill lägga min tid på eller inte kan du ju strunta i ? om du vill se tecknad film, så gör det och var glad att du uppskattar det! Livet är för kort för att ha tid med allt, och jag kan garantera att det finns en väldig massa konst som du inte har upptäckt eller haft tid med. Det är nog inte att rekommendera att försöka hinna med allt heller, det skulle nog bli väldigt utspätt.

Sedan låter du ganska ung ? som jag skrev var utbudet inte stort på 70- och 80-talen, så ?leta? var svårt, så att säga ? men visst fanns det väl Disneyfilmer på bio någon gång ibland. Jag såg dock hellre annat.

Om någon vill diskutera den ursprungliga frågan så vore det fortfarande intressant att höra om det finns fler som inte gillar tecknad film.

Lyckades du läsa in aggressivitet i det där så undrar jag ärligt vad som hänt dig. Hoppas det inte var alltför illa, för det måste vara jobbigt att se aggressivitet i allt. Prickly pear

Jag var inte heller så förtjust i tecknat förut, men jag tänker att det beror på att det mesta som jag hade sett var skit, även om jag minns Disneys Törnrosa som jag såg på bio som liten, och Den långa flykten, som rätt stora filmupplevelser.

Som vuxen kom jag i kontakt med Miyazakis filmer och alla mina fördomar kom fullständigt på skam. Sedan dess har jag öppnat mitt sinne även för annat tecknat, även om jag håller Hayao Miyazakis filmer allra högst. Inte alla, men ett antal är helt fantastiska: Spirited away, Det levande slottet, Laputa, Nausicaä, och Min granne Totoro. Ge dem en chans, om inte annat för de fantastiska bilderna. Några av dem är riktigt riktigt bra, inte bara "för att vara tecknade", utan som filmkonst generellt. Omistliga. Väl värt att lägga både tiden och pengarna på.

Jag gillade väl tecknat som barn, men sen jag var typ 12 har jag inte uppskattat tecknat. Hade iofs en kort Simpsons-period när jag pluggade, bara för satirens skull.

Jag har sakta men säkert upptäckt att jag är en av de få av dem jag känner som inte gillar tecknat. Det var jätteoväntat för mig att så många i min närhet frivilligt ser tecknat, eftersom jag liksom inte tycker det är "riktig" film. Jag gillar film från hela världen, med riktiga skådespelare, vars ansiktsuttryck inte har ritats dit.

Min man gillar bl.a. tecknat, och han har fått mig att se några tecknade filmer för att bredda min syn, så jag har sett bl.a. Shrek. Men den berörde mig inte alls trots att jag hade ett öppet sinne. Är det inte riktiga skådespelare så känns det inte på riktigt - för mig.

Jag har också sett Miyazakis Spirited away, och visst, det var stundtals fint och stämningsfullt. Men det känns ju fortfarande tecknat. Den gjorde inte sånt intryck på mig att jag absolut vill se nåt liknande igen.

Jag känner liksom inte att en historia "har hänt" om den är tecknad, det kanske är därför jag inte berörs av den. En historia som Flyga drake eller Brustna omfamningar rör mig till tårar eftersom det känns som om den har hänt riktiga människor.

Oj, jag gråter så det flödar av all sorts film, även tecknad eller 3d-animerad. Spelar ingen roll om det känns som om det har hänt riktiga människor eller bara 3d-animationer. Jag tycker att det är själva berättelsen som berör.

Men då gillar du kanske inte andra genrer heller som inte känns realistiska, som science fiction eller fantasy?

De två genrerna hade jag typ aldrig kollat på förrän jag träffade min man. Jag såg några sf-filmer med honom i början, och efter det har jag faktiskt blivit mer positivt inställd till sf (en del iaf). Vissa sf-filmer känns ju mer realistiska eftersom de utforskar vad som skulle hända ifall den tekniska utvecklingen gick ännu längre åt ett visst håll, och då kan jag bli berörd.

Fantasy har jag aldrig fastnat för dock, lite för mycket saga över det hela (är inte så mycket för sagor i allmänhet heller).

Intressanta svar, tack! 
Ja, kanske är det så att jag också tycker det känns fejkat och inte på riktigt när det är tecknat. Det lockar mig helt enkelt inte. Hittade spirited away på youtube, och tittade en 10 minuter, och jag inser förstås att det inte är samma sak som att se en hel film när man är in the mood, men jag känner liksom absolut ingen lust att fortsätta... Konstigt, för konst (tavlor) i sig kan jag ju gilla oavsett hur de ser ut...

Fantasy är absolut inte min grej heller, så det är kanske det att det känns helt orealistiskt och "meningslöst". Har kanske inget behov av att fly verkligheten i den utsträckningen

Jag tror det är jätteovanligt, ärligt talat. Då syftar jag på att inte tycka om animerad film oavsett genre. Finns ju tecknade filmer för vuxna som är rena dramor också t.ex. Så antingen är det något konsigt, eller så har du fått en fix idé om att du inte gillar tecknat, men egentligen så är det vad de ofta handlar om som stör dig.

För övrigt har jag aldrig förstått mig på just Tom & Jerry, inte ens som liten. Pisstråkigt. Men jag växte upp på 80-talet och hade väldigt mycket mer att välja mellan. Några japanska animerade filmer blev stora i Sverige medan jag växte upp också, så då fick en tidigt inblick i vilken bredd animerad film egentligen har, eller kanske snarare borde ha.