Vi vill "bara"ha ett barn

Hejsan TS... Jag tycker inte det är fel att "bara" skaffa ett barn... I vår släkt så har vi bara ett barn... Jag har 3 mostrar och en morbror...  Det är bara min ena moster som har mer än 1 barn... Annars har alla andra 1 barn. Min syster har 1 barn och jag kommer att bara skaffa 1 barn. Så känn  dig inte ensam .

Hej,

Jag har en åttaåring som är endabarn. Vi har också valt det själva, vi har varken haft tid eller ork för att ens fundera på fler barn.
Vilket överrumplade mig totalt då jag är uppvuxen med flera syskon. Min man är heller inte endabarn.

Jag har ofta tyckt att alldeles för många rycks med i "tvåbarnsnormen" utan att tänka efter vad som egentligen passar dem eller deras familj bäst. Jag hade definitivt inte varit någon bra mamma till täta syskon. Det hade helt blivit på bekostnad av min mentala hälsa då haha

Utan vi har utgått från hur vi vill leva och hur vi känner och än så länge har det inte resulterat i något annat än att vi varit väldigt nöjda med vårt beslut.
Men visst undrar folk. Först om det kommer barn, sen om det kommer syskon och efter det om det kanske är något "fel" eftersom det inte kommer något syskon. Det är sånt man får hantera. Liksom frågor från barnet självt. Min son har haft perioder där han frågat mycket varför vi inte har fler barn i vår familj osv. Inte alltid jättekul men även där får man svara efter bästa förmåga och utifrån barnets ålder.

Sen tycker jag det är trist när folk säger "bara" ett barn. Min son är baske mig inte "bara", han är helt underbar!

Vi har bara ett barn ihop (han har två till sedan tidigare) och vi vill bara ha ett barn. Jag vill iaf, han påstår att han inte vill ha fler fast jag tror honom inte, mycket pekar på att han vill ha fler men inte vill pressa mig då det var svårt att få vårt barn. Jag funderar såklart också ibland på helsyskon till henne, som inte är så gamla som hennes halvsyskon (skiljer 14 år till yngsta syskonet). När jag går bort blir hon ensam om att fixa begravning osv, om inte storasyskonen eller en eventuell partner hjälper till. Däremot så får hon ärva mig helt och slipper eventuella konflikter med ett syskon. Min mammas begravning hålls imorgon så jag har snöat in på temat döden som ni märker? Hur som helst, ett syskon skulle dessutom innebära att hon inte fick lika mycket uppmärksamhet och att hon inte längre är minst. Att hon kommer tvingas växa upp för fort. Jag avgudar henne så att det gör ont och vill inte att någon skall stjäla mitt fokus ifrån henne, hon är mitt allt. Visst att det är så underbart att ha en bebis men mina bebis/nyföddmysighetskänsla går inte före kärleken till mitt barn, således vill jag inte ha fler. Jag känner mig mycket nöjd med ett barn.

Jag tycker att det är jättebra att just diskuteta tvåbarnsnormen, som idag dessutom är att helst skaffa dem med ca 2 årsmellanrum. Helt galet att många bara gör så, utan att reflektera över hur de egentligen skulle vilja ha det eller vad som skulle passa bäst för deras familj. Att vara ensambarn är för det mesta väldigt lyxigt och har man dessutom kusiner i någorlunda nära ålder så är man inte ensam i släkten. Sen tycker jag att ni inte ska ta illa upp över frågorna (oavsett hur många barn man har så brukar man få frågan om det kommer fler...) utan ta det som ett tillfället att få göra reklam för att våga avvika från normen!! :)

Jag önskar att jag kunde känna mig helt nöjd med ett barn. Vi hade också mycket svårt att få barn och nu försöker vi få ett till. Så, jag är lite avis på sig som vill ha ett barn. Troligtvis kommer vi inte lyckas få ett syskon och då kommer det att kännas som en sorg, hade varit bättre om vi själva känt att vi inte ville ha fler.

Däremot tror jag inte att livet som ensambarn är dåligt. Man får mycket uppmärksamhet från föräldrarna mm. Bry dig inte om normen.

Det jag ofta reagerar på när det gäller två-barns-normen är att man skaffar barn nr 2 så tätt. Jag har många vänner som har ettåringar och som är gravida igen. De har alltså inte ens hunnit skola in dem på förskolan och börjat leva i det stora pussel som vardagen i en småbarnsfamilj är. Och tro på sjutton att det blir tufft sen att gå från noll till TVÅ barn som då ska in i det här pusslet. Då tror jag mer på att ha längre avstånd mellan barnen så att det liksom får sätta sig lite. Kanske främst för en själv, man kan inse att jobbet är viktigt, att fritiden är viktig så att man har möjlighet att utöva hobbies som ger en återhämtning, och att man har tid att se varje barn.

Sen är det som sagt inte skrivet i sten att vi inte kommer få fler barn. Familjen är viktig och jag tycker själv att det är väldigt mycket man lär sig av att växa upp med fler barn i familjen, som man inte på samma sätt lär sig om man är endabarn. Men än så länge har inte suget efter fler barn övervunnit känslan av att vi har det väldigt bra som vi har det idag.
Mitt barn har även kusiner i samma ålder och i släkten som helhet finns det massor av barn! Enda tanken där, som det är nu, är väl att min sons barn i sin tur inte kommer att få några kusiner på den här grenen av släkten om det är så att min son inte får syskon. Men min son kanske inte ens skaffar några barn? Så den typen av resonemang kan jag inte använda mig av.

Jag och min sambo är mellan 30 och 40 år och har precis fått vårt första barn. Vi väntade ganska länge med att skaffa barn eftersom vi prioriterade annat. Min sambo vill bara ha ett barn och jag vill nog också bara ha ett (skulle vilja vara gravid, vara med om en till förlossning och ha en till bebis men när jag tänker på att dom blir större än så vill jag nog bara ha ett ändå :)).

Men trots att vi fick barn för bara några veckor sen så har folk redan börjat fråga när vi ska skaffa ett till. Apropå tvåbarnsnormen. Man får inte ens vara nöjd med en i en månad...

Jag är ensambarn

Har haft en fantastisk barndom äventyrlig och kärleksfull. Saknar inte syskon och ville jag träffa släkt så vimlar det med kusiner. Dock träffa jag en man som nästan är ensambarn han med. Gissar att det inte blir några kusiner åt våra barn där och blir det det kommer ålderskillnaden vara uppemot 20 år. När jag insåg att mitt barn knappt har någon nära släkt i barnets ålder kände jag att jag ville ha ett barn till. Min man var redan från start bestämd på att han längtade efter två barn. Jag är glad och tacksam att mina barn har varandra idag och att de har en fin relation och verkar älska varandra. Vet att det inte alltid är så.

Viktigt att alla känner vad som passar deras egna förutsättningar och familj. Självklart ska man inte "skaffa" barn (märkligt val av ord vi använder) bara för att passa in i en samhällsnorm, dessvärre ses detta hela tiden.
Jag visste inte huruvida jag ville ha barn, tills jag träffade min man. Då kom en oerhört stark längtan och idag har vi två underbara små och vi är väldigt lyckliga.

Själv är jag ensambarn och har saknat syskon hela livet. Speciellt då min mor dog när jag var 13 år har jag sedan dess känt mig väldigt ensam med den smärtan. Min far är väldigt sjuk och jag är även ensam i det.
Önskar så att jag sluppit vara ensambarn och visste så fort vi ville ha barn att vi ville ha två barn nära i ålder.

Jag är ensambarn (har en halvbror på pappas sida som är 13 år yngre och vi har inte växt upp ihop) och sambon är också ensambarn. Hade inte vi fått tvillingar hade det troligen bara blivit ett barn. Det tog tid och två misslyckanden innan tvillingarna kom och rädslan för missfall är inget jag vill genomgå igen. Kunde inte tro på att det skulle gå vägen förrän efter RUL med tvillingarna.

Jag och min sambo är också inne på att bara ha ett barn. Vår dotter är det mest underbara som finns men vi känner att det räcker med ett. Vi vill lägga all tid och kärlek på henne. Har också haft de tankar du har. Tänk om hon känner sig ensam när hon blir äldre. 

Nästan alla andra har två eller fler barn och man känner ju pressen från andra. Har dock en nära vän som har en son som också bara vill ha ett. Det känns ändå bra att vara två familjer som har samma tanke oc kan stötta varandra.