Sjuklig svartsjuka

Hur ser er livssituation ut?
Jag var svartsjuk en gång i tiden och kunde vara kontrollerande, ledsen och frågvis. jag fick inte bort tankarna. Men nu är allt borta! Jag har sysselsatt mig, vi har fullt upp med vårt gemensamma liv nu och utrymme för sådant finns inte. Och jag vet att han älskar oss.

Kom ihåg att detta sitter bara hos dig och det är en dålig egenskap. Risken att han faktiskt gör något eller lämnar dig ökar genom att du är såhär.

Kanske behöver du komma ut mer? Möt dina rädslor. Börja träna och låt han söka jobb och träna och göra saker. Att sitta inne och ha koll på honom kommer bara att leda åt ett håll....

Det är ingen bra relation om du begränsar honom. Det är inte rättvist. Älskar du honom så vill du väl att han ska få leva på sitt sätt och inte efter dina svartsjuka ramar?

Jag var lite orolig i början av vårt förhållande, mest för att jag hade satt honom på en sådan piedestal att jag var rädd att han skulle hitta någon som var lite mer som han, och delade fler av hans intressen. Någon som skulle vara intressantare helt enkelt. Det var aldrig sjukligt, men nog gnagde det ibland.  Jag hade också blivit bedragen en gång tidigare när jag var riktigt ung, samt dumpad för nån annan tjej - sånt där som hör ungdomens förhållanden till.

Det hela gick abrupt över när jag kom på mig själv med att vara totalt ointresserad av en snygg kille som delade två av mina största intressen. Han var (och är fortfarande) jättetrevlig som kompis, men det är noll erotiska vibbar mellan oss.

Numera utgår jag ju från att han kommer att stöta på både vackra och intressanta kvinnor lite då och då när itne jag är med, och jag unnar honom det. OM någon tjej flörtar lite med honom så att han känner sig värd något på köttmarknaden - so be it, så länge jag slipper höra talas om det. Jag känner inget behov av att veta vad han pysslar med 24 timmar om dygnet, så länge det är mig han bygger sitt liv med. Så länge jag känner att han trivs med mig och att det är mig han vill ha så är jag noll oroad. Skulle han däremot börja bete sig annorlunda skulle det nog börja knyta sig i magen ganska kvickt.

Kanske lättare sagt än gjort för dig.
Men det du får tänka på att din kille möter troligen många vackra kvinnor och han kommer ändå hem till dig varje dag.
Att han är en fri människa, med fria tankar och rätt sina känslor.
Man kan aldrig äga en människa och man måste förlita sig på att den andra är tillsammans med en av helt fri vilja.
Och det är ju så det är i ditt fall. Han finns hos dig, trots att det finns miljoner frestelser så ser han dom inte på det sättet han ser på dig. Det är du, just du, med dina egenskaper, ditt utseende, ditt sätt att vara, prata, röra sig, älska med honom som gör att det är just dig han älskar.
Tänk så, så kanske det blir lite lättare.
Varje gång svartsjukan far över dig
Tänk på vad jag skrev
Tänk även, vad skulle du kunna göra att förhindra att hans tankar och känslor förändras, troligen inte ett enda dugg.

Nej, jag har aldrig varit svartsjuk och är inte orolig över att min man ska hitta någon annan. Jag vill bara vara med människor som vill vara med mig och om min man hellre vill vara med någon annan så vill jag ändå inte vara med honom. Det skulle inte falla mig in att försöka övervaka honom i tron att det skulle minimera riskerna för att bli lämnad. Det skulle - vid sidan av att vara ohyggligt ovärdigt - kännas som  om vårt förhållande då reducerades till en kuliss. Ett låtsaslandskap där jag är regissör och fångvaktare snarare än jämlik partner som min man själv väljer att vara tillsammans med. 

Själv skulle jag inte tillbringa en minut med en människa som var sjukligt svartsjuk eller svartsjuk överhuvudtaget. Helt oacceptabelt i mina ögon. Jagsvaga människor får arbeta med sig själva tills dess att de klarar av att ha en sund relation, innan dess anser jag att de bör leva ensamma.