Första kärleken i vuxna livet

Det är helt otroligt. Jag trodde hela var bara en förälskelse men detta är både fantastiskt, spännande och samtidigt gör det ont.

Jag är tjugoett år, studierar. Jag är en person som mår dåligt i övriga fall. Så pass dåligt att själva sexlusten har försvunnit sedan långt bakåt. Och det har man ''vant'' sig vid sin psykiska illamående.

Men någoting har hänt! Jag har stöätt på en kvinna som är bara ett år yngre än mig. Pirrar i hela kroppen när jag ser henne och tänker på henne. Jag blir glad bara jag tänker på henne.

Jag vill ha en dejt, men vågar inte ta steget. Det som gör hela ännu mer sjukare är att jag känner mig som om jag är i tonåren återigen. Jag kan inte sluta tänka på henne och jag känner behov av att prata med någon om detta. För att få tips och lära känna henne mer. Och råd om hur jag skall ta det första steget. Det jag känner en oro för är ju givetvis att hon inte kommer känna likadant tillbaks och kanske tycker det är jobbigt när jag kommer med insitaivet att fråga henne om hon kanske vill se film eller liknade.  Någon dag/kväll.

Men hur kan jag göra? Jga har pratat med henne ett par gånger. Och det känns som om det skulle vara lustigt om jag kommer fram och frågar om dejt. Det kanske är bättre om man  kommer på ett annat förslag, eller jag vet inte. Mina tankar snurrar runt just nu att jag knappt vet själv hur jag skriver.

Så jag stoppar det här. Och säger kort. Jag gillar en kvinna som jag absolut vill lära känna henne mer. Hur gör jag för att inte framstå som desperat knöl?
Hur skall jag fråga. Vad kan jag komma på för idéer att göra?

Se på en filmkväll? Känns alldeles för uppenbart att jag gillar henne, och hon kanske tycker det är obehagligt? Hur, hur, hur?

Tack på förhand!