9-åring hallucinerar

Mina barn gör det inte men men maken feberhallucinerar ibland. Det bästa du kan göra är att ge barnet febernedsättande inför natten.

Lycka till!

Jag är iofs snart medelålders men jag hallucinerade hela tiden när jag hade feber som barn. Kommer fortfarande ihåg det. Kunde vara lite otäckt, men nu minns jag det mer som häftigt.

Men kan man "väcka" dom från hallucinationerna?

Eller är de klarvakna så att säga?

Ska man bara övertyga dom om att det dom ser inte finns?

Ska man låta det vara?

Hur gör man när de hallucinerar?!

Jag var vaken antar jag. Minns ju allt. Tror man får försöka lugna så gott det går. Krama kanske, be dem blunda.

Vet inte om febernedsättande hjälper men det bör det väl kanske göra(?)

Vad hallucinerar de om?

Jag minns att som barn med feber så hade jag väldigt skumma tankar och liksom halvdrömde och visste inte riktigt vad som pågick. Exempel: jag låg i sängen och halvsov, febrig, och tänkte på mina kompisar i skolan. Sen började jag tro att de var med mig där i sängen och att vi pratade tillsammans. Jag vet inte om jag pratade högt för mig själv. En annan gång ropade jag på föräldrarna och var livrädd för att det fanns "så mycket vitt på väggarna" (väggarna var vita). Ja det kan bli lite konstigt. Men det var inte så att jag sittandes upp såg en orm mitt framför näsan eller något liknande.

Mina barn har inte gjort det men jag har. När jag var bosatt i Asien och var ganska långt ifrån civilisationen blev jag sjuk med hög feber. Min mamma satt bredvid mig i en gungstol och talade lugnade till mig, hon var så verklig. Ett par dagar efter åkte jag därifrån till ett internationellt sjukhus och fick hjälp och blev frisk. Om inte hade jag troligtvis dött, jag hade halsböld och det är inte en skitsak där som här.

Han hade tagit febernedsättande.

Min son hallucinerarade, vid båda tillfällena, om att han såg en människa springa fram och tillbaka jättesnabbt i rummet samtidigt som han visade med fingret hur den sprang.

Han frågade mig flera gånger om jag såg det.

"Ser du inte mamma?!" Skrek han i rädsla med uppspärrade ögon.

Han pratade snabbt och mumlande och var jätterädd över det han såg.

Hur mår han nu?

Jag skulle låta barnet tro att de finns då, varför skapa en konflikt eller diskussion vid ett sådant tillfälle?

Läste inte tydligt nog, med tanke på att det var skrämmande saker han såg borde du kanske säga något i stil med att det är febern och att du, som inte har feber, därför inte ser något liknande? Skyll det på febern helt enkelt.
Jag tycker det jag skrev tidigare men då ska det vara fina bilder, är det skrämmande så som du beskriver det skulle jag reagera på annat sätt.

Han mår bra nu.

Det hände de två gångerna, ena gången vid halv tre inatt ungefär. Och andra gången imorse vid 06.30.

Sedan dess har han varit pigg.

Men han är liiiiiiiivrädd för att det ska hända igen.

Han kallar det för "mardrömmen" och vill såklart inte sova och undrar vad vi ska göra om det händer igen.

Kommer också ihåg från när jag var barn, mina föräldrar hade sån där medaljongtapet i sammet eller likn. Och såg en massa insekter som kröp, fast har för mig att jag fattade att det inte var riktigt, tror jag vaknade ur det på nåt sätt.

Stackars liten. Jag hade som sagt fina hallucinationer men jag har jobbat inom psykiatrin länge nog för att veta att de kan vara det motsatta. Det är inget man vill ska drabba ett barn givetvis men fortsätt vara lyhörda och om han tycker det är skrämmande att sova själv, låt honom sova hos er. Var nära mycket och visa att ni finns där. För honom var det verkligt vad han såg.

Min systerson hallucinerade när han var i den åldern. Alltid i samband med feber. Jag har för mig att doktorn sade till min syster att man hallucinerar när febern stiger eller sänks fort.

I min systersons fall var det alltid när febern gick ner efter febernedsättande. Det hände 3-4 gånger och han minns det än idag. Han är 23 nu.

Man kan inte göra något mer än att prata, förklara och trösta.

Usch, när min lillasyster var liten hallucinerade hon också när hon hade feber.. Hon satte sig upp mitt i natten, stirrade på mig med svarta ögon och sa med mörk röst "Jag ska döda dig." Helt kolugn! Då blev jag ganska rädd!

Åh fy fasiken!

Lite så jag undrar också med mitt "vem vet vad han hallucinerar nästa gång".

Kan man bli fysisk våldsam i en hallucination?

Det kan man va?

Vad händer om han går till köket och tar en kniv liksom?

Jag feberhallucinerade som barn och gör det fortfarande i vuxen ålder. Oftast så såg jag människor i rummet och speciellt en gång kommer jag ihåg när en hemskt vanskapt varelse stod lutad över mig med ansiktet helt nära mitt. När jag vaknade till i hallucinationen så sprang varelsen undan och gömde sig bakom min fåtölj som stod i ett hörn i rummet. Jag var livrädd kan jag säga och jag var ändå 15 år. I vuxen ålder har jag mest inte känt igen dom i min närhet utan tex frågat min mamma vad hon hette och hur många barn hon hade osv. Vänligt konverserande helt enkelt totalt omedveten om att hon var min mamma. 
Mitt ena barn har haft sk nattskräck och även ""sett" saker när hon vaknat upp ur sömnen mitt i natten. Som 4-åring såg hon en ond farbror som stirrade på henne ifrån hörnet i hennes rum och en gång satt ett troll på hennes mage så hon inte kunde andas. De "synerna" har jag agerat såsom att jag låtsats sett samma saker som hon och sedan helt sonika jagat iväg dom alternativt lyft bort dom och låtit henne sova hos mig resten av natten. Hon är även sån att hon sätter sig upp mitt i nätterna och gapskrattar för att sedan sova vidare. Det låter jätteläskigt. Hon går även i sömnen och jag har vaknat många ggr av att hon står bredvid min säng och stirrar på mig fast hon egentligen sover. Jag tror dock faran för att de ska bli fysiska inte är så stor faktiskt. Håll huvudet kallt (lättare sagt än gjort för det är otäckt) och trösta ditt barn är det bästa tror jag och som andra skrivit ta in barnet till din säng så har du ju även koll på om barnet skulle vakna och gå ur sängen.