Svårt att prata om relationen som behöver nystart

Efter månader av ångest, nedstämdhet, tänkande och funderande från mig hur jag ska lägga fram allt det här jag vill säga och hur skulle han reagera? I veckan kunde jag inte hålla det inombords längre utan skrev ett brev till honom via mailen.
Jag skrev att jag vill att vi ska ta oss tid att sätta oss ned och prata om vår relation emellan oss.
Min önskan är att vi börjar prata med varandra om vad vi känner och tycker. Ge relationen plats och utrymme, göra något på tu man hand och, framförallt att aldrig sluta med det.
Det är mycket vi inte säger varandra men istället tänker var för sig. Jag önskar vi vågar prata om det som är svårt och känsligt, att våga öppna våra hjärtan och dela med oss av våra innersta tankar. Det är först då som vi kan mötas på riktigt.
Det sista jag lade till var att jag hoppas att du inte går undan och inte vill prata med mig som många gånger hänt. Det känns som en kniv i magen.

Var så nervös och orolig hur han skulle ta det här meddelandet.
Han sa ingenting på morgonen så jag fick fråga honom.
Jo, han hade läst det och undrade när det ska ske att vi ska prata. Ja sa då att jag vill att när vi får chans att sätta oss ned tillsammans i lugn och ro vill jag vi gör det och pratar om relationen. Då han jobbade hemma den dagen och barnet var hemma så blev det inte att vi satt oss ned. Jag började prata om brevet och att vi måste öppna upp oss och kommunicera bättre. Att jag saknar den fysiska kontakten mellan oss.
Frågade om det är något som hänt. Han tycker att vi aldrig har ensamtid. Vi är aldrig ensamma tillsammans utan barn så det har gått fel från första början med att vi inte har den tiden. Enligt honom så ska det vara ensamtid ihop i veckorna också och inte bara 1 -  2 ggr om året då vi har åkt bort till något weekendställe. Även det är en procedur att behöva fråga och ett planerande som han verkar ha jobbigt med.
Det är hans mor(farmor) som varit barnvakt när vi åkt bort någon gång.
Jag tänker tillbaks de senaste 2 eller 3 ggr vi åkt bort på tu man hand. Ingen närhet, inget kel eller sex överhuvudtaget då heller. Det gör mig så ont att tänka på.

Så började han med att det jobb jag hade tidigare som jag blev uppsagd på i våras har satt sina spår på vårt förhållande. Att jag inte kämpade mera för jobbet och gav upp för lätt.
Det var helt otänkbart från mig att vara kvar på ett sådant arbete och sådan kollega så som jag blev behandlad. Fick hjälp av fack och slutade med att jag fick månader av avgångsvederlag. Jag tror han menar att jag skulle ha varit ihärdig och stannat kvar och försökt få kollegan att hon skulle gå. Så lätt var det inte då jag hade enbart jobbat inte ens ett år.
Han hjälpte mig mycket i detta när jag blev uppsagd och skrev mail och vet att han tyckte då att jag skulle gå vidare med domstol och rättegång.
Har känslan av att han tycker att jag vek mig och tog erbjudandet om att få månadslöner betalda istället för att strida ännu hårdare.
Det är inte pengarna utan herden i behåll som är det viktiga enligt honom och behålla arbetet.
I detta läge mådde jag så pass dåligt och fick hjälp av kbt terapi och sitter kvar ännu idag. Det har ju som sagt inte gått så lång tid sedan händelsen skedde.
Jag har svårt att tro hur skulle det här ha satt sina spår? Det är en gåta för mig.
Det här gör mig ändå mera ledsen och bedrövad. Allt det jag försökt jobba upp med under KBT är som förgäves känns det som.
Han tycker att jag är värdelös och ser inte vad jag verkligen gör i hemmet känns det som. Hämtar och lämnar dottern oftast på dagis nu när jag är hemma, håller ordning och reda med tvätt och städning. Han värdesätter inte mig. Jag känner mig som en nolla.
Vi var ute och gick en promenad och han är så svårpratad men jag tar tag i hans hand och då säger han "jag är ingen supermänniska" Han menar att alla klagar och har anmärkningar på honom och nu börjar även jag. (Han har sedan tidigare ett bråk med en av bröderna som inte är löst)och det verkar som brodern vill  be om ursäkt men det vill inte han.
Då sa han att han älskar mig och om vi har problem så måste vi löse det. Ett litet litet hopp kom till då för mig.
Sedan på kvällen blev jag så ledsen så det såg ju han när jag skulle lägga mig. Då när ljuset är släckt försöker jag säga god natt och stryker min hand längst hans rygg. Då säger han att det här inte funkar längre. Att jag är så ledsen och nere och skulle bli lyckligare med någon annan. Det är dig jag vill leva med och älskar och ingen annan vill jag leva med sade jag. Jag vill få vårt förhållande att fungera. Det är inte så roligt att bara höra anklagelser från mig som han då menar att jag gjort hela dagen. Se på dig själv, vad har du gjort för att det ska funka. Skulle svarat att det är inte lätt när han fyser bort mig om jag försöker vara nära honom.
Allt känns hopplöst nu och funderar starkt på att vi behöver hjälp med någon terapi för att vi ska må bättre och inte lämna varandra.
Skriv gärna och berätta era tankar och erfarenheter!