Undrar hur ni i genomsnitt ser på detta med att leva flersamt, dvs att ha känslomässiga relationer med flera samtidigt. Är det något som fungerar för alla parter på lång sikt eller är det oundvikligt att någon eller några tar skada? Fyller ut mer sen när jag får en paus på arbetet, tycker frågan är intressant. Dela gärna med er.
Undrar hur ni i genomsnitt ser på detta med att leva flersamt, dvs att ha känslomässiga relationer med flera samtidigt. Är det något som fungerar för alla parter på lång sikt eller är det oundvikligt att någon eller några tar skada? Fyller ut mer sen när jag får en paus på arbetet, tycker frågan är intressant. Dela gärna med er.
Du menar hur man tycker att andra ska leva?
Själv skulle jag inte kunna vara annat än monogam. Men är man vuxen och ingen tar skada och alla är införstådd med arrangemanget och villkoren är klara - så vad skulle vara fel?
Av juridiska skäl är det naturligtvis omöjligt, polygami är förbjudet. Men att ha ett samboskap med flera än en, what's the problem?
Undrar hur ni i genomsnitt ser på detta med att leva flersamt, dvs att ha känslomässiga relationer med flera samtidigt. Är det något som fungerar för alla parter på lång sikt eller är det oundvikligt att någon eller några tar skada? Fyller ut mer sen när jag får en paus på arbetet, tycker frågan är intressant. Dela gärna med er.
För oss funkar det fint. Vi lever ihop jag, min man, en tjej till och våra barn. Självklart tror jag inte att det skulle funka för alla dock. Det krävs väldigt rak kommunikation, ärlighet och en stor dos självständighet.
Var skrev jag det?
Ja ingen blir ju någonsin sårad i en seriemonogam relation.
Det finns ju inga garantier i relationer, oavsett hur få eller många som är involverade.
Med fler personer ökar ju antalet "beröringsytor" eller vad man skall kalla det. Fler personer är involverade så risken att NÅGON blir sårad, sur osv ökar ju. Samtidigt är det ju också fler involverade som kan hjälpa till att lösa eventuella fnurror. Givet monogaminormen i samhället får dock personer i polyrelationer räkna med mer press utifrån, ifrågasättande, kritik osv. Detta kan i sig tära på en relation (eller göra att relationen finner en starkare intern gemenskap, förvisso).
Anyway, i slutändan beror det ju på de involverade. Vissa kommer att leva lyckliga i alla sina dagar vare sig det gäller mono- eller polyrelationer, andra kommer att ha en serie av brustna relationer i bagaget när de väl går i graven.
Är nog på sin plats att jag förtydligar att jag levt i en flersam relation och den var kantad av osäkerhet och tvivel lch svåra gräl. Min upplevelse av övriga par som anammat den livsstilen är att detta blivit just en livsstil för dem, de definieras av den och vill gärna proklamera att de har en mer ädel och sann livsstil fast det i realiteten är precis tvärtom. Som jag ser det så lurar man sig själv och sin känslor.
Skit i polygami men läs på om polyamori. Varför månggifte?
Det finns många som lever polyamoröst. Men det kräver starka självständiga människor som inte behöver leva med och "genom" någon annan på heltid. Man behöver inte bli bekräftad på det sätt ett "monogamt" förhållande innebär
Bra kommunikation är nyckeln.
Skit i polygami men läs på om polyamori. Varför månggifte?
Det finns många som lever polyamoröst. Men det kräver starka självständiga människor som inte behöver leva med och "genom" någon annan på heltid. Man behöver inte bli bekräftad på det sätt ett "monogamt" förhållande innebär
Bra kommunikation är nyckeln.
Hur ser rollfördelningen ut hos er?
För oss funkar det fint. Vi lever ihop jag, min man, en tjej till och våra barn. Självklart tror jag inte att det skulle funka för alla dock. Det krävs väldigt rak kommunikation, ärlighet och en stor dos självständighet.