Kärlek till hund vs baby

Det kändes väldigt bra när jag fick barn och hade hundarna. Om jag älskade mer, mindre eller på olika sätt har jag inte brytt mig om att reflektera över. De var mina allesammans, beroende av mig för sitt välbefinnande, utlämnade åt mig att ta hand om och det gjorde jag så gärna. De tillförde mig och mitt liv en viktig dimension och jag är så tacksam över att jag fått både barn och hundar i mitt liv. 

Nu är barnen stora och hundarna de växte upp med borta och sörjda. Andra hundar har kommit till och är oerhört högt älskade de också.

Det kändes väldigt bra när jag fick barn och hade hundarna. Om jag älskade mer, mindre eller på olika sätt har jag inte brytt mig om att reflektera över. De var mina allesammans, beroende av mig för sitt välbefinnande, utlämnade åt mig att ta hand om och det gjorde jag så gärna. De tillförde mig och mitt liv en viktig dimension och jag är så tacksam över att jag fått både barn och hundar i mitt liv. 

Nu är barnen stora och hundarna de växte upp med borta och sörjda. Andra hundar har kommit till och är oerhört högt älskade de också.

Jag har haft hund, katt, häst, kanin......och så har jag tre barn. Jag har älskat mina djur innerligt, men de egna barnen är något helt annat. Bara det faktum att du frågar om man älskar sitt barn mer än sin hund får mig att bli lite full i skratt. Du har något fantastiskt kvar att få uppleva och erfara .

Jag älskar min hund som en livskamrat, en bästa vän. Men det jag erfor med att få barn var en ny typ av kärlek :)

Jag älskade min hund innerligt och varmt - han var en familjemedlem, min bebis. Men sen när barnet kom dog kärleken till hunden. Inte knall och fall, utan sakta men säkert, och när barnet var ett år gick det bara inte, och hunden fick adopteras bort.

Vad sjukt. Jag har hört om sådant tidigare och kan inte alls förstå det. Vad är din egen teori om det? Hur blev det så, och varför?

Ja man får se hur det blir. Men kommer alltid älska mina små hundar.

Kommer aldrig adoptera bort dom eller så.

Kan ju hända mycket i livet man kan ju få två friska barn och sen ett handikappat barn.

Man kan inte jämföra sin kärlek till hund och barn. Jag har både och. Hunden har vi haft nu i 7 år och vårt barn är 4. Hunden älskar vi fortfarande lika mycket som innan men han får inte 100% av uppmärksamheten nu. Livet förändras och man måste se till att hunden passar in. När man skaffar ett djur så har man det ansvaret så länge de lever. Nu är vår vovve jättestor men otroligt snäll och go. Han älskar och skyddar vårt barn och han har fått vara med henne från början. Sover alltid i hennes rum. Bara för att man får ett barn så ändras inte kärleken till ett djur. Man måste även se till att lära hunden att respektera den nya familjemedlemmen samt lära barnet att respektera hunden. Man kan älska båda men det går inte att jämföra den kärleken. 

Jag vet faktiskt inte. Om någon hade frågat mig innan så hade jag sagt att det inte fanns något som skulle kunna förstöra relationen mellan mig och min hund, men... Ja, det blev ju så, och jag vet inte varför. Möjligtvis att sömnbristen gjorde sitt till, att den energi jag hade lade jag på barnet, och det kändes som att hunden bara krävde saker. Han var jättefin med bebisen, det var inte det. Kärlek är ingen ändlig resurs som måste fördelas, men ändå kändes det lite så.

Jag tycker att det är jättetråkigt att det blev som det blev, och jag saknar min hund, allt kul vi gjorde, och den relationen vi hade, men jag ångrar inte beslutet att lämna bort honom. Han hamnade i ett hem där han får vara i centrum, där han får uppmärksamhet och motion, där han får följa med på utflykter och vara en del i vardagslivet. Och han fick vara med och läka ett stort sår i familjen som tog emot honom. Det var verkligen en omplacering som var en vinst för *alla* inblandade.

Men jag tror ju att jag är undantaget.

Kärleken man känner för sina barn är enorm på ett helt annat plan! Den kärleken jag känner för hundarna (och hästarna) är väldigt stor men går inte ens jämföra med den jag känner för barnen!

Tänk om det inte blir så. Svårt att tänka mig att jag kan älska mer än jag redan gör.

Finns ju de som älskar ena barnet i syskonskaran mer än det andra. (Även om det är tabu att prata om.)

Varför skulle det inte bli så menar du? Tittar du på typ alla däggdjur så har de alla väldigt starka moderskänslor. Sen finns det ju psykiska sjukdommar som förlossningsdepression och sånt som kan ställa till det? men det går ju att bli frisk ifrån.

Kände jag starkt att jag inte skulle kunna älska mitt barn mer än en min hund så skulle jag inte skaffa barn. Då är man nog inte på rätt plats i livet.

Men som sagt så går det att älska sin hund otroligt mycket trots att man har barn. Men kärleken till barnet är på ett helt annat sätt.

Min 12-åriga hund är gammal och mår dåligt nu. Jag mår väldigt dåligt av att våra fina dagar tillsammans snart är räknade. Jag har lämnat bort henne till hundvakt 2 gånger under våra 12 år tillsammans och vi har verkligen följts åt i livet, hon har varit med mig på jobbet, när jag träffade min man, när jag fått mina barn. Har känt henne sen jag var 18 år och nu är jag 30 och jag kommer halvt gå under den dagen hon inte finns mer! Men det är endå inte samma sak som om det skulle vara något av mina barn som låg inför döden. Då hade jag inte suttit här alls! Dör mina barn så dör jag!

Jag har två hundar som jag älskar och som dessutom är en STOR del av mitt liv då jag är väldigt aktiv inom brukshundsklubben, men den kärleken jag har till min lille son är i en helt annan division. Tror inte det finns något som kan mäta sig med den. .

Jag har katter, har haft dem i 17 år och fick nyligen barn. Avskyr stundtals katterna nu och hatar den känslan.

De väcker barnet, de hittar på hyss när jag sitter fast i amning osv.

Trodde aldrig att jag skulle finna dem så irriterande som jag gör.

Jag har inte hund, men däremot katter. Jag älskar dem, men mitt barn älskar jag väldigt mycket mer. En av mina katter fick avlivas, då han var gammal och sjuk, och jag tror inte jag tagit mig igenom det utan mitt barn.

Den kissen var riktigt speciell, han var bossen i huset.

Precis som någon skrev så förändrades inte kärleken till mina djur när jag fick barn, men den kärlek jag känner för barnen är något helt annat! Jag gick sönder inuti när vår älskade hund fick somna in pga sjukdom strax före sin 12-årsdag och jag sörjer honom fortfarande väldigt mycket nu snart fyra år senare. Men skulle något hända mina barn skulle jag nog inte ens vilja leva längre...

Det är ju på en helt annan nivå när det gäller en litet barn. Det kommer du att få erfara.
Jag har haft hund. Det var, i och för sig, innan jag fick barn. Men kärleken till hunden var inte alls i närheten av att vara lika stark som kärleken till vår son.