Blod är inte tjockare än vatten anser jag. Detta är bara min syn på saken och det jag varit med om.
Har en stor släkt, många syskon, vissa har jag ingen samhörighet med alls, av diverse anledningar. Har väldigt mycket gemensamt med några av mina syskon och vi ses ofta, andra har jag inget gemensamt med och träffar aldrig.
Ibland kan familjerelationer ställas på sin spets, i mitt fall var det när min mor blev sjuk och några år senare gick bort, (nästan) oavsett vad man har för relation till sin mor så tycker jag att man gör det man kan för att finnas till för en mor som gett en en trygg och kärleksfull uppväxt. Dock inte några av mina syskon. I mina ögon är sådant oförlåtligt. När kakan ska delas (bouppteckning, arvsskifte) så dyker dem här personerna upp och vill ha sin del, helt lagligt såklart, men moraliskt ?fel?.
Om jag nu kände liten samhörighet och förståelse för mina syskon innan så blev den efter min mors bortgång obefintlig.
Vad det gäller relationen till sina barn så kan jag hålla med, den kärleken och samhörigheten är gränslös, och jag hoppas att den består livet ut.