Rädsla för igångsättnig, hur ska jag vända min negativa tankespiral? Riskgrupp för förlossningsdepression.

Hej.

Jag hade BF den 22 oktober, och fått tid för igångsättning 6/11, vilket är ett okej datum känner jag.

Det massiva problemet jag upplever just nu är en stark rädsla, och en stark känsla av hopplöshet. Sedan tredje veckan i september har jag haft väldigt ont och haft många tecken på förlossning. Senaste 7-10 dagarna har jag haft starka smärtor i ryggen, bäckenet, svanskotan, blygdbenet och benen ut i tårna, som inte rås på på något vis. Klapp och värme lindrar för stunden, men gör ingen nytta. Det tar 3-4 timmar att somna, men jag lyckas ändå få den sömn jag behöver, det är jag mycket tacksam över.

Jag har väldigt dålig kroppsuppfattning och mycket av det jag känner och upplever i min kropp lyckas jag passa in på förlossningstecken. Var exempelvis fullkomligt övertygad om att de värkar, sd och menssmärtor jag haft senaste 3 nätterna varit en latensfas. Det efter att ha läst hundratals inlägg på familjeliv om latensfas, och jämfört med mig själv och vad jag känner.

Men så idag var jag hos BM och fick en undersökning. Jag är inte öppen alls, och kunde inte få en hinnsvepning. Jag som läst så otroligt mycket om andra kvinnor som känt exakt som jag, och kommit till BM och varit öppen nånstans mellan 2-4 cm. Vissa har åkt direkt till förlossningen, så jag var nästan, nästan inställd på att få göra det. Men så kunde jag inte ens få en svepning!

Besvikelsen var total. Jag känner hur mitt humör sjunker och sjunker för varje dag som går. Jag börjar tappa fotfästet och glädjen över att snart ha mitt barn här har suddats ut. Mitt enda fokus nu är att få tillbaka min kropp och att slippa ha ont. Så kan man väl för i helvete inte tänka? Jag har varit så glad, så lycklig över att få starta min egen familj och det här barnet är otroligt efterlängtat. Jag har boat och köpt saker och fixat och gjort upp med mitt förflutna.

Men jag ligger i riskgruppen för förlossningsdepression, och det känns som att det håller på att få grepp om mig redan nu. I somras gick jag en träff hos en kurator från Kvinnohälsan - det var värdelöst och gav ingenting.

Min man har uttryckt en oro över att jag ska ge upp mitt i förlossningen, börja gråta eller skrika att jag vill åka hem. Att jag ska ge upp och inte fortsätta, helt enkelt. Jag förstår hans rädsla och jag accepterar den, men jag känner mig pressad. Tänk om det blir som han säger? Jag har lovat honom att jag kan vara jävlar-anamma när det väl gäller (vilket är sant), men nu kommer vi aldrig till skarpt läge och jag hinner bli psykiskt utmattad redan innan. Det känns som att jag varit på helspänn och haft starka krämpor sedan tredje veckan i september. Hur håller man ut? Det är 8 dagar kvar.

Har ni några tips på hur jag ska tänka? Var kan jag hitta glädjen igen och vända mitt humör, när jag skriker och tjuter av smärta när jag ska gå på toa, vända mig i sängen eller kliva i byxorna? Jag kan knappt röra mig längre, och det är svårt att sitta vid datorn - ett annars perfekt tidsfördriv som hjälpt mig senaste två veckorna ...

Tacksam för ödmjuka svar. :/ :(

p.s. Jag är även mycket rädd för igångsättningen. Om jag har såhär ont utan att ha öppnat mig en endaste cm (BM sa iofs att hon fick in en fingertopp, men inte kom åt att svepa. Vetifan vad det betyder), hur ont kommer då inte ett värkstimulerande dropp att göra? De flesta berättelser jag läser slutar 24 h senare i ett akutsnitt. Upplyftande?