Vi som just börjat med utredning 2014

Hej! Jag och min sambo är typ precis där ni är. Jag har träffat läkaren ensam, lämnat blodprov, gjort ett VUL ( allt ser bra och "normalt" ut hos mig. Efter detta besök gick jag dit med min sambo och gjorde ytterligare ett VUL då såg läkaren att jag har finfina ägg men att de inte verkar lossna på mig så jag fick Pregotime utskrivet. Väntar just nu på mensen så vi kan börja försöka med dem. Min sambo ska också lämna spermaprov ( efter mensen kommit så vi inte brukar ha sex under mensen) och sen får vi vänta och se vad det blir för resultat av Pergotime. Hoppas på ert plus på första besöket så klart. Ska ta dubbla tabletter första försöket. Lite bakgrundsfakta om oss; jag är 31 år, har varit gravid med gjorde abort för cirka 2,5 år sen ( blev inte gravid med min sambo). Min sambo är 28 år, aldrig gjort någon gravid innan. Vi har varit tillsammans i snart 2 år och varit sambos i 1,5 år. Skulle vara kul att få skriva med någon som är i "exakt" samma utredning :))))

Hej!
Åh vad skönt att du fått Pergotime utskrivet! Hört att många blivit hjälpt av det! Här står vi och trampar vatten som det känns som.. Ska ringa kliniken när min mens kommer för att ta sista blodprovet och mensen ska egentligen komma idag, men har inte känt av den ännu..
Vi har nu lämnat snart alla prover och hoppas på att innan jul få komma in och få svar på dessa. Vi vill få veta var felet ligger och vilken behandling som kan vara bra för just oss..
Hur känner ni inför allt? Nervösa? Pirrigt? Jobbigt? Har ni berättat för någon om er situation?

Ta väl hand om dig!
* Millan

Hej! Hoppas inte mensen kommer idag då!!! Håller tummarna!!! :)))) Njaaa vi är inte så nervösa mer förväntansfulla. Med Pergotime ökar ju chansen att få tvillingar och det skulle vara helt underbart! Min mens kommer också snart, inom en vecka iaf. Det är för att den är så oregelbunden som jag fick Pergotime utskrivet, läkaren sa att med din cykel är den nästan omöjligt att pricka in ÄL, så med andra ord är det svårt för mig att veta när jag ska testa mig ens haha. Vi har berättat för de närmsta typ. Kan vara skönt att ha nån art ventilera med. Jag är typ sist bland mina vänner att inte ha barn, de flesta har två redan. Men jag träffade min dröm-man när jag var 29 år så rätt sent i livet. Det enda vi har sagt är väl att jag har lite problem med att få äggen att lossna och ska ta Pergotime. Har du hunnit göra VUL? Såg de något där? Vad känner du inför typ Pergotime eller liknande? Är det något för er? Och hur går det med vikten? Jag är överviktig men har BMI under 30 iaf så hjälp får vi. Jag får inte gå upp mer i vikt och ska verkligen hålla igen under julen OM det är så att det är något "fel" på oss och vi behöver göra IVF så får man ju inte vara för tjock sa läkaren. Hoppas allt kommer gå bra för er. Ni har försökt länge och det måste tära lite på psyket också förstår jag. Efter 1 år ska man ju få hjälp så inbördes få förtur. Vi är liksom mitt inne i karusellen men tiden går låååååångsamt! Först vänta på mens, sen äta tabletterna, sen få in sex varannan dag, sen göra VUL igen för att se om mina ägg släpper osv.. Lång karusell men spännande är det!

Hej igen!

Ber om ursäkt för sent svar. Har haft så mycket under veckan då jag är på praktik. Här kom mensen till slut; gick över några dagar men imorgon åker jag till kliniken för det sista blodprovet innan vi får svar. Provsvaren från de tidiga proven har kommit men läkaren vill invänta det här sista provet också innan vi får veta mer. På första besöket gjorde jag Vul och enligt henne såg allt bra ut. Jag var "normal". Men kanske får ghöra ett till då efter provsvaren för att se igen, jag vet inte..

Det här med vikten går hyffsat. Jag följer ju lchf fortfarande och tränar 3ggr/v, men ändå är det som att det står still. Nu när mensen är här blir jag alltid svullen och går upp i vikt så nu ska jag verkligen inte väga och mäta mig. Som sagt så vill jag få höra om de kunnat konstatera var felet ligger och i så fall ta saken därifrån. Kan ju vara så att sambons spermiekvalité inte är bra och då funkar det intmed pergotime eller liknande. Jag är öppen och kommer att lyssna på läkaren och konsultera tillsammans med henne om vilken behandling som passar oss.

Och jo det är klart att det tär på psyket speciellt vissa dagar.. På jobbet träffar jag mycket barn och gravida men det går helt okej för då måste jag vara professionell. Men som förra helgen träffade vi sambons kusin som är gravid i v16 (med olika bokstavskombinationer) och som frågar om inte vi sks skaffa nu när hon är inne på sitt andra. Frågan gör så ont i.mig varje gång och jag kunde knapppt se på henne och hennes mage. Tårarna rann nedför kinderna på vägen hem och jag hade den där föbannade känslan av att vara misslyckad som person. Men under andra dagar kan det gå an och jag kan tänka på de ord som mamma sa till mig innan hon dog; det är bara de starka som blir prövade för de är endast. de som orkar sig igenom det.

Jag och sambon pratade om att vår utredning har gått otroligt snabbt fastän det känns som en evighet. Vår utredning har tagit 1,5 månad från start till mål, provet imorgon kommer vara klart till nästa vecka så vi kommer att få komma in innan jul och efter jul få börja med ev behandlinf.

Hur har det gått för er nu? Börjat med tabletterna?

Hej! Min mens kom i lördags så idag ska jag ta de första två tabletterna. Har bokar in ett VUL om 2 veckor så får vi se om det funkar. Vet hur det känns, jag träffade min drömprins sent i livet ( jag var 29 år när vi träffades) så jag är den sista som inte ens har barn av min umgängeskrets. Och så får vi " problem" när vi väl skulle sätta igång med barn. Det känns sådär måste jag erkänna. Ingen annan verkar ha problem med att bli gravid så jag har ingen annan att prata med ens. Men det är bara kämpa på! Jag behöver också gå ner i vikt men har ingen motivation just nu... Är redan jobbigt och blir ännu jobbigare av att ha någon press på mig. Men det kommer, huvudsaken är att jag inte gör upp i vikt haha. Vad är det för behandling du hoppas på? Pergotime eller något annat? Hur känner ni inför IVF och sådär då? Pratar ni öppet om det hemma? Är både du o din kille överens om allt? Vi känner att vi är beredda att göra det som krävs för att få oss en bebis, kämpa ända tills vi nått målet :)

Vi fick hem svar från läkaren igår och idag ringde hon upp oss båda för att prata med oss.
Sambons spermaprov var normalt och inga problem där, han andades ut och jag såg på honom hur lättad han blev över att det inte var fel på hans spermier. Sen öppnade jag mitt brev och redan innan jag läst det såg jag hur mycket hon skrivit så jag förstod att problemet låg hos mig..
Ingen ägglossning och dålig ämnesomsättning.. Så hon ringde mig idag och förklarade att jag måste till vårdcentralen för att boka tid med en sköterska och få utskrivet Levaxin för att försöka rätta till min ämnesomsättning. Sen innan vi får mer hjälp måste jag ner i vikt. Och dom har BMI-gräns på 30.. Så jag måste ner dryga 20 kg till innan vi ska ringa dem igen.
Känner mig helt jävla förstörd och vet inte hur jag ska kunna fixa det här. Har slitit som ett djur under hela våren och gått ner massor, trodde det skulle hjälpa, men nej, det har inte hjälpt..

Jag känner att jag skriver inget mer i detta inlägg då det bara blir bittra toner och snack om hur jag känner mig inuti.

Övervikt är ju en stor faktor till varför man inte får barn, så jag förstår om ni inte blir "godkända" för behandling. Övervikt är ju farligt som gravid också. Bara att kämpa på, äta allsidigt och motionera massor. Du har ju ett mål!

Åh vad hemskt! Blev lite tårögd av ditt inlägg. FAAAN DÅ!!!! Vilken jobbig sits ni sitter i nu. Bra att de iaf fick reda på vad det var för fel dock. Jag fick också göra test för bukspottskörteln ( det är väl den de kollar om man får levaxin har jag för mig) det första jag fick göra efter jag varit hos läkaren, men mina värden var bra tack o lov.
20 kg är ju rätt mycket också, känner du dig motiverad eller känns det bara omöjligt?
Jag är också överviktig så vet hur jävla jobbigt det faktiskt är, jag ligger ju under gränsen för att få hjälp men jag får fan hålla mig i skinnet och INTE gå upp mera i vikt.
Gnäll på här i tråden! Jag läser, lyssnar och förstår dig. Är så jäkla skönt att få gnälla av sig faktiskt. Allt känns ju piss o skit ibland när man så gärna vill bli gravid och stöter på problem hela tiden. Så skriv hur jäkla bittert och surt det än må vara

Här ska jag till läkaren i morgon bitti för att kolla äggen! Vi sexar på så gott vi kan och orkar här hemma :)

Ja, det var som en käftsmäll jag fick som gick in genom anus och ut genom munnen om jag ska försöka sätta ord på det.. Men att ha en låg ämnesomsättning beror på en underfunktion i sköldkörteln. Och enligt läkaren kan det ta upp till 3 mån att ställa in den rätt, så det blir fler blodprov och kontroller nu i vår. Det som känns extra jobbigt är att efter 9 jan har jag 0:- i inkomst och hur ska man då ha råd att gå till läkaren för prover/efterkontroll?

Jag vet inte hur jag känner.. Är förkyld och har gråtit halva dagen idag för jag tycker synd om mig själv.. Febern har stigit och jag har bara velat dra täcket över huvudet. Sambon ringde under dagen för att höra hur det var med mig och vi pratade en hel del. Han hörde hur ledsen jag var och jag hade väl en del frustration inom mig då jag vet att det är pga mig som vi har fastnat nu.. Men han sa bara att det där ville han inte höra och absolut inte ta över telefonen. Han sa att jag vet hur starkt han känner för mig och att jag tar på mig så stor press med det här. Klart man tar på sig press?! Jag ska liksom ner 20 kg MINST innan vi kan höra av oss dit igen. Hur lång tid kommer det att ta? Hur fan ska jag lyckas ner 20 till? 

Tårarna rinner och jag vet inte hur jag ska orka få mig mer motivation. Hur ska jag hitta den? Jag tycker det är nog svårt nu vid jul och allt man ska hinna göra. Sen har jag det här att tänka på också. Menar, sambon går ju liksom fläckfri ur denna situation.
"Vi kommer få barn, vi båda vill ha barn men det går inte att stressa fram", nej, det går inte att stressa fram men ändå så känner jag en viss stress.. Jag vill ha barn och tycker det är jobbigt att vänta speciellt när man vet att den enda som kan göra något åt sitsen är jag själv.. Det är bara JAG som kan göra något. Men hur ska det kunna gå då jag redan slitit häcken av mig i ca 6 mån men få det rakt i ansiktet att det inte hjälpt ett dugg..?

Han behöver inte förändra sig på något sätt och han sa också att läkaren hade sagt att hans prov var nästintill perfekt i mängd, antal friska springare osv. Skönt för dig, du är normal.. Bara jag som är onormal och som det är fel på.. Har mått och mår otroligt dåligt över detta. Men jag försöker ge sken av att saker och ting är OK. 

Läkaren sa till mig att vi ska fortsätta kämpa under tiden. men hur kul känns det när jag vet att jag inte har ägglossning, det kan ju inte ta sig då..?! Känns som att det var ett plåster på såren som hon sa så bara. Men det känns som att det blir bara meningslösa knull (ursäkta ordvalet) och att man kommer tänka på annat under själva akten. Den här mysiga känslan med sex försvinner nästan som.. Har du/ni känt så någon gång?

Tack för att du finns som stöd. Det behövs verkligen i sånna här situationer.

Åh vilken jobbig dag du har haft! Hoppas du kommer må bättre snart! Varför stannar din inkomst i januari? Jobbar din gubbe? Alla kontroller och läkarbesök är dyra!! Dyrt som fan och jag har tappat bort mitt högkostnadskort så jag får börja från start igen.. Min läkare tar 300kr/ gång för typ 15 minuters samtal och ett VUL. Dyrt som fan tycker jag. Men men det är bara betala och hoppas på att det kommer funka! Skriver från Ipaden så all text kommer klumpa ihop sig, hoppas du orkar läsa ändå. Ja det här med motivation att gå ner i vikt kan jag ingenting om! Jag har alltid varit fet så för 3 år sen gjorde jag en Gastric Bypass operation. Har gått ner 50kg men är som sagt fortfarande överviktig enligt BMI så jag kan tyvärr inte hjälpa dig med den biten. Nu har jag gått med i Viktväktarna men det höll bara i några veckor för jag har så vidrigt dålig karaktär. Tur att jag opererade mig för nu kan jag inte äta så mycket skit. Så detta med vikten förstår jag mer än väl. Det är så sjukt jobbigt att banta men man vet ju att om man hittar en metod som passar en så funkar det ju. 20kg är mycket, jag tycker mina 10kg jag vill gå ner är svåra. Baby-steps funkar bara för mig, sakta sakta men nu vill du ju att det ska gå fort såklart. Kan inte läkaren hjälpa dig med vikten också då? Det borde ju ingå kan man tycka. Jag har ju provat Pergotime nu, ska som sagt till läkaren i morgon bitti och kolla om det ens har funkat på mig. Jag känner INGENTING av tabletterna, ingen ÄL-känsla, inte ömhet i kroppen ingenting. Så antar att de där jäkla tabletterna inte funkar på mig. Min vanliga tur med andra ord.... Min sambo har inte lämnat spermaprov ännu, de hade stängt i fredags nör han skulle dit med sin jäkla burk haha. Typiskt! Och nu går det inte för han ska ju inte spruta på minst 3 dagar innan och nu är vi mitt uppe i bebis-verkstan så det där provet får vänta. Men kan du inte få Pregotime utskrivet? De gör ju så att man får ÄL iaf. Det är ju fan helt omöjligt att bli gravid om man inte ens har ÄL. Visst att du väger för mycket för att få IVF med Pergotime har väl ingen maxvikt? Får du bara de tabletterna så har ni en chans åtminstone menar jag. Alltså vi har typ delat upp sexet i kategorier. Skaffa-bebis-sex och "vanligt sex". Just nu är det nästan bara det förstnämnda. Jag känner precis som du, ligger bara o tänker på hur viktigt det är att han kommer typ. Inte så spännande med andra ord. Min sambo låser sig ibland för att det blir så jobbigt och påtvingat typ. Svårt att prestera då. Men vi försöker iaf, tänker på njutning och allt det där men våra tankar går ju alltid till att vi bara vill ha barn. Hoppas verkligen de gör jäkla tabletterna hjälper oss, det är jobbigt och påfrestande att bara tänka på bebis bebis bebis. Man kan ju bli knäpp för mindre har jag hört haha. Krya på dig nu! Hoppas ni för en riktig mysig kväll tillsammans, njut av varandra och var glad för att din gubbe verkar så omtänksam och snäll. Kram

Det är sköldkörteln som kollas. 

Mår lite bättre idag, har inte lika mycket feber men har istället ingen röst och ork. Kommer förmodligen inte att gå till praktiken imorgon heller (praktiserar inom vården så vore nog inte så bra att smitta både personal och patienter). Inkomsten stannar i januari eftersom då är jag klar med min utbildning så inget mer CSN.. Känns surt och jobbigt, vilket blir ännu en mer press.. Men sambon jobbar, han är fast anställd på en firma inne i stan där han trivs väldigt bra. Jag trivs också med hans firma för det är en liten och är ofta där och hälsar på och ibland hälsar folk på oss hemma. Man blir som en liten familj, så alla där vet om vår sits.. 

Ja, fast har ni måsta betala för varje provtagningsbesök? För oss har vi än så länge endast betalat 300:-/var och det var för första besöket då vi träffade vår läkare. Sen alla prover som vi lämnat har inte kostat något, VUL gjorde vi första gången så det "ingick" väl som i priset eller vad man ska säga.. Men säg så att när du kommer till receptionen att du tappat ditt kort, för de kommer att se på sin dator att du har det och hur mycket du hittills betalat. Har suttit i receptionen nu under praktiken så jag vet att det går att kolla upp medan man anmäler sig. Så du ska inte behöva betala överpris och så om du redan har högkostnadskortet!

Ja, att ha en motivation är ju viktigt. Men jag skulle inte bli beviljad en operation eftersom jag väger för lite för en sådan. Sen NÄR (jag skriver inte om) jag kommer ner till 84kg så kommer jag vara så sjukt jävla stolt över mig själv att jag klarat det själv. Vi hade en lång diskussion igår med varandra om vad vi känner och det var mycket känslor inblandat. Jag var frustrerad och ledsen över att det är pga mig. Jag förklarade att jag känner mig som en fallskärm bakom sambon när han springer på backen. Han vill ju ha barn nu men jag sa att det kanske kommer ta 1 år till innan vi kan höra av oss till kliniken igen, vem vet hur lång tid det tar att gå ner 20 kg?! Han vill förstås hjälpa mig, men jag vet bara inte hur han ska kunna hjälpa mig. Det är ju jag som måste träna och äta rätt och jag vill inte säga till honom att nu ska vi sluta köpa hem godis, chips, öl m.m. för då blir jag sugen. Jag vill ju inte hemma honom på det sättet också..

Pergotime får jag inte nu, måste först få till min ämnesomsättning och sen gå ner alla dessa jäkla kilon innan. Men hon sa att jag hade fin äggreserv och hon påtalade även att om jag får till hormonerna rätt så kan ägglossningen komma igång eftersom hypofysen då arbetar på rätt sätt. Så det finns en chans att vi kan bli med barn själva, men jag var ganska nedstämd igår och lyssnade inte alls på det som hon eller sambon försökte intala mig om. Jag känner bara att jag kan inte sväva på rosa moln och bli intalad att allt kommer lösa sig när jag får börja äta Levaxinet.. Utan jag står fast på jorden, man kan alltid hoppas att det löser sig med medicinen, men jag är ganska säker på att vi kommer behöva ha mer hjälp sen. Jag tror inte att Pergotime har någon maxvikt för jag har läst om andra som väger mer än mig som fått det utskrivet, men på något sätt kan jag förstå att jag inte få det utskrivet för om jag provar först med medicinen här så kanske ÄL kommer igång av sig själv. Menar, det är ju positivt om den kan komma igång av sig själv och slippa göra det på konstgjord väg..? Eller tänker jag bara galet? Kanske borde ha frågat henne mer om det..?!

Ja, att man blir knäpp är nog bara förnamnet. Sen har vi min syster som vetat om denna situation ett bra tag som jag inte förstår hur hon tänker. De skulle kasta ett skötbord och ringde därför mig och frågade om jag ville ha det..?! Blev så förbannad och ledsen över hur hon kunde ens fråga mig när hon vet hur vi kämpat i 2 år utan att det tagit sig någon gång. Jag skällde ut henne efter noter och la på. La mig sen och grät ett bra tag och sedan ringde hon mig någon dag efter för att be om ursäkt. Jag sa bara att jag kan bara lyssna på din ursäkt men det är inget jag kan godta för hon vet hur mycket vi kämpar/kämpat och att hon bara ens hade mage att säga det! Som du kanske förstår så har vi berättat för en del men har bara fått "slagord" mot oss och detta har gjort att vi inte berättar för fler människor. Hur har ni blivit bemötta när ni har berättat?

Hoppas dagen flyter på bra och att ni får en trevlig kväll!

/Millan

Kolla på VC om de har någon sjuksköterska som sysslar med viktnedgång. Dietist? För dig gäller nu ett jävlar anamma, eftersom det bara med viktnedgång gör att du kan få bukt med problemet. Och stålsätta sig när din sambo vill äta chips. Ska han vara sympatinykter? Det är väl också trist? 

Har du någon träningskompis?

Jaha läkarbesöket gick sådär..Jag har också PCO fick jag konstaterat. Första känslan var åt helvete. FAAAN då. Han hade sagt på första besöket att det såg ut som att jag kan ha PCO men idag såg man tydligt "pärlhalsbandet" av ägg som låg där. Och Pergotime verkar ha fungerat rätt bra, men inte tillräckligt då det största ägget låg på 15(tror det är mm) och det ska ligga runt 20 för att befruktas. Kanske att mitt lilla ägg växer till sig då jag normalt har sen ÄL. Annars har jag inte såna problem, övervikt sen jag var liten men det är p.g.a PCO, har mens varje månad inte så regelbunden men den kommer men det är väl att jag inte har ÄL varje månad som är det största problemet.
Har hunnit smälta det någotlunda och läst att det INTE är omöjligt att bli gravid ändå, lättaste är med hjälp av Pergotime så vi kör på det några månader till, det tyckte läkaren också och jag håller med honom.
Usch vilket helvetiskt kämpande i kampen om ett barn. Alla tankar och känslor som bara flyger omkring i min skalle är fan jobbigt alltså. Prestationsångesten är så hög att det är löjligt.
Vi har fått speciella "måste-ha-sex"-dagar nu, vi ska verkligen försöka pricka in de dagarna,
Min läkare var ändå rätt positiv, han sa att jag inte kommer förbli barnlös, utan vi har ett litet problem men att det är till för att lösas. Det kändes skönt. Och om det till slut blir IVF så är det positiva att vi me PCO oftare får lyckade Ivf-behandlingar än de som inte har det.
Aja vårat hopp är inte borta helt, lite mer kämpande men det klarar vi av

Jag tror att vi ska köra på LCHF här hemma efter december. Går inte att banta denna månad för mig haha. Min sambo måste också droppa några kilon och om vi ska genomgå IVF måste jag ner i vikt så jag inte ligger och pendlar runt BMI 30 eftersom det är gränsen här. Har läst att många med PCO blivit gravida med hjälp av LCHF så det är värt ett försök.

Vi är inte lika öppna mot omgivningen som ni är. Inte för att jag skäms men det är så jävla jobigt med alla dessa felaktiga råd..Stressa inte, ligg varje dag, tvätta dig inte efteråt osv..Pallar inte höra mera!!! Funkar ju ändå inte när man har PCO! Folk vet och kan så mycket så det inte är klokt.

Skriver mera sen, är på jobbet så fortsätter senare.
Kram

Kia:

Ja visst är övervikt en del av vår barnlöshet men det går inte att skylla allt på vikten. Jag vet redan att det är en riskfaktor, det vet alla som är överviktiga och kämpar.. Att ha ett jävlar anamma har jag redan då jag det senaste året tappat 26kg. Det gör att jag varit ledsen nu och omotiverad är för att nu har jag en större presss på mig själv. Jag bör inte förlora några kilon utan jag måste banta bort 20 kg och för mig blev det ett hårt slag i ansiktet nät jag fick höra det. Jag visste att jag vägde för mycket och att jag behöver gå ner, men när man hör beskedet blir det ändå jobbigt.

Jag har ingen träningskompis förutom musiken, så visst är det jobbigt också. Sambon kommer inte att behöva ändra sig för mig på något sätt, det gjorde han inte tidigare så ddt behöver han inte nu heller.

Övervikten ger ju metabola rubbningar, så den är ju sannolikt grundorsaken. Då är det inte lönt att börja fertilitetsbehandla eftersom övervikt + graviditet är ännu farligare. Diabetes, högt blodtryck, blodproppar osv. Kan du inte träffa en dietist? Ät allmänt, strunta i dieter. 

Hur har det gått för Er?

Det gick bra, jag fick Levaxin mot min ämnesomsättning och fick prata med en läkare om hur jag mådde och upplevde situationen, bara han och jag. Min sambo var inte med under detta samtal utan jag sa hur jag kände; pressad, stressad och värdelös. Samtalet jag och läkaren hade var givande och välbehövt.
Sen fick jag ett fast jobb inom det jag är utbildad till och rätt vad det var så hade vi ett fint plus på stickan. Går in i vecka 15 imorgon :)

Grattis! Levaxin hjälpte mig med efter ett års infertilitet. :)