Av egna erfarenheter och av att ha läst ofantligt många trådar här på FL funderar jag lite över det här med bonusbarn. Kanske ligger det lite i människans natur att inte riktigt kunna ta till sig andras ungar, speciellt sin sambos. Intressant att så många har problem med sina bonusbarn.
Vad har ni för relation till era bonusbarn?
Är själv bonusbarn så är inte den målgruppen du önskade men kan svara ändå. Jag har en bra relation till min bonuspappa. Han kom visserligen in hos oss när jag var 16 och mamma och han gifte sig när jag var 17. Men han har tagit mig som sin egen, betalat saker, övningskört med mig och sådär. Är 20 nu men måste ändå erkänna att han har varit mer som en far till mig för det mesta än vad min riktiga pappa har de senare åren, :)
Inser att som tidigare talare är jag inte heller rätt målgrupp, men är själv bonusbarn så ville gärna svara här jag med..
Mina föräldrar skilde sig när jag var 4 och jag vill tro att det var lättare än att ha föräldrar som går olika vägar senare i livet. Min låtsatspappa har alltid varit helt underbar, behandlat både mig och min lillebror som sina egna, även fast han hade två egna äldre barn sedan innan. Jag har alltid känt mig som hans dotter, han har varit med i alla olika faser i mitt liv.
Min låtsatsmamma däremot har verkligen levt efter meningen "mina barn, andras ungar". Hon har många gånger ignorerat mig och min bror, sagt åt vår pappa att säga åt oss för saker, istället för att direkt prata med oss om det hade varit något. Hon ropade bara på sina egna barn när maten var klar osv. Min pappa tog tyvärr min styvmammas parti många gånger och vi har idag ingen direkt kontakt. Men som talaren innan så har jag inte lidit något av det då jag känt att jag alltid har haft min "andra pappa" genom allt.
Nu när jag är lite äldre och själv väntar barn så har jag märkt att jag har väldigt lätt för att ta till mig andras barn, kanske pga det jag kände när jag växte upp. Men å andra sidan lever jag själv med hopp om att, skulle jag som framtida mamma av någon anledning inte finnas där för mitt barn i en viss situation så vill jag gärna att någon annan vuxen gör det, oavsett om det gäller uppfostran eller hjälp.
Kontentan av detta; bonusföräldrar som orkar/vill/känner för att lägga sig i sina bonusbarns liv går helt klart bort, alla dagar i veckan. Men, varje situation ser väl annorlunda ut såklart.. 
Jag känner lite som så att man till viss del "får barnen på köpet" när man börjar dejta någon som har barn sen innan. Om barnen har en dyr hobby eller så kan jag helt förstå att "det får du stå för" men att bara kalla på sina egna barn när man ska äta tyder bara på löjligt beteende. Likadant om man är ute på stan med bonusbarnen och de vill ha en glass, hade aldrig i livet krävt de 15 kr av min partner sen. Därför, precis som bonusbarn2 säger, så hade man själv önskat att ens barns bonusföräldrar hade behandlat dem bra, varför ska man då behandla sin partners barn dåligt? Älskar du din man/fru så får du också tycka om dennes barn. Kan förstå att personer utan barn kan ha svårare för detta än personer med egna barn däremot. Tror man ser olika på barn efter att man själv blivit förälder. Jag tror dock att mycket av hatet går ut på barnen, fast att det egentligen är föräldern man är arg på. Om en mamma pratar mycket med pappan kan hans nya lätt bli svartsjuk och istället börja sura på barnet, fast att det är mamman man är sur på. När min mamma träffade en ny man efter separationen från min pappa så var hans exfru jävligt förbannad på mamma såklart. (Ja, han träffade mamma bakom hennes rygg, men sa till mamma att de låg i skilsmässa) Jag kom dock väldigt bra överrens med min styvpappas dotter så jag följde med henne hem en gång strax efter att mamma träffat min styvpappa. Exfrun vägrade släppa in mig i huset och skrek att "den jävla horungen kommer inte in i mitt hus!" Det slutade med att jag gick gråtandes därifrån. Hon bad dock om ursäkt (långt) senare och även om hon inte var min bonusmamma så visar det hur man kan tycka om andras barn, när det egentligen är föräldern man är arg på.
Min f.d bonusdotter var 11 när jag träffade hennes pappa. Vi levde ihop drygt 5 år och jag älskar henne högt! En helt fantastisk tjej. Min son och bonusdottern ser sig som syskon fortfarande. 
Min nuvarande sambos barn har jag nästan ingen kontakt med alls. En av dom bor utomlands och den andra bor i sitt rum 24/7.
Tänk så olika det kan vara.