varför är jag så otroligt arg?

Jag fick missfall nu för 2 veckor sedan. Det var vad dom kallar en ofostrig graviditet. Det började med ljusrosa flytningar som övergick i bruna och sen slutligen rent blod.

Jag åkte in till gyn vid 23 tiden och där fick jag höra att det var vanligt att blöda och att det säkerligen inte var någon fara. Jag sa att jag var helt övertygad om att det inte fanns någon bebis i mig. Sköterskan log lite generat. Gick in till läkaren, hon var ryska och lite kall och direkt i sättet. Där låg jag och hon letade runt med ultraljudet. Hrm... Var det ända hon fick ur sig. Ser du något frågar jag. Hon skakar bara på huvudet. Ja, inte är du i vecka 16 i alla fall... Får hon till slut fram. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hon vänder skärmen mot mig och där är en stor tom svart fläck, där jag trodde jag kanske skulle få se min lilla bebis för första gången. Ultraljudet som jag så sett fram emot och som det bara var 3 veckor till. Där jag skulle få se om det var en pojke eller flicka. Nu var det en tom stor svart fläck.

Fick efter helgen cytotec och något mer piller jag inte kommet ihåg. Vaknade samma dag jag skulle ta cytotecen av stark mensvärk. Denna värk blev bara värre och värre. Till slut låg jag på toalett golvet och grät och skrek. Dessa smärtor var värre än mina förlossningssmärtor från mitt första barn. Efter tre timmar av massa blod och gråt och skrik, släppte allt och en stor klump lossnade och hamnade i toaletten. Som en tennisbolls storlek och konsistens som lever. Jag kände då lättnad att slippa smärtan och kunna börja om.

Jag blöder fortfarande lite ännu, fast det gått mer än två veckor nu. Magen har gått tillbaka. Jag borde vara glad att det äntligen är slut och vi kan börja om. Starta bebisverkstaden på nytt, men det ända jag känner är ilska och känslan att ha blivit lurad. En känsla som bara växer sig starkare. Min sambo säger att vi borde nöja oss med våra två barn och strunta i ett tredje. Han tar det så lätt medan det slår mig när jag smeker magen att den nu är tom. Jag trodde ju till och med jag kände sparkar... Hur kunde jag känna så fel? Hur kunde min egen kropp lura mig. Att gå igenom 3 månader av illamående och att spy varje dag och så finns inget där!

Varför? Till vilken nytta?

Nu sitter jag här med tomheten som sällskap och den där ilskan inom mig som byggs på som klossarna i tetris. Varför känner jag mig så arg?... Jag förstår inte!

Och hur kan jag sakna något som aldrig funnits?