Snälla, hjälp mig förstå min man, tror att han kanske har Aspergers eller liknande

jag har Asperger och kan känna igen det du beskriver till viss del. 

Jag vet dock inte riktigt vad jag ska svara . Vad tycker du att du skulle behöva få hjälp med i förståelsen av din man?    

Ja, jag vet faktiskt inte riktigt.. Känner mig ganska ledsen och uppgiven och vet inte hur jag ska orka med vår relation. Jag känner att han egentligen inte vill någon något illa men jag behöver stöd i hur jag ska hantera hans egocentriska beteende. Jag vill förstå varför han gör som han gör, och jag vill inte bli sårad, för det är det som händer nu.

För att förstå anhörig med aspergers så är mitt tips att läsa på om hur det fungerar. Det finns massor av bra sidor, googla på. Ta sedan hjälp av föreningar så du får prata med andra i samma situation. 
Förstår om det känns tungt. 

det man måste tänka på är att asperger  är en personlighetsstörning.  Det som händer och sker med en är alltså en del av ens personlighet. 

För att ändra en personlighet måste man ju först få en form av sjukdomsinsikt och att man förstår att man måste ändra sig och att man också får hjälp med att ändra sitt beteende. 

Du kan alltså inte bara säga till honom att han sårar dig - för det är så stort begrepp för honom att han inte förstår VAD som sårar dig.  

Du måste helt enkelt bli pedagogisk och tydlig.   Förklara i detalj vad som sårar dig och föreslå också hur han kan göra istället. 

Att skälla, gnälla, tjata och bråka går inte med oss.  För vi förstår inte det.  Det är som att hälla vatten på en gås.  Man måste vara konstruktiv i sin kritik. 

så det du i första hand behöver lära dig är hur du bemöter det som du ogillar, på vilket sätt du säger åt honom och hur du framför kritik. 

ett bra sätt att få honom att "haja grejen" är att använda ett språk han förstår eller på ett sätt han känner igen.  Saker han får kritik för på jobbet, hur gör hans kollegor? Hur tar han till sig det som sker på arbetet? Kan det finnas något där som kan ge dig en vink om hur du kan bemöta honom.   Ni kan tillsammans lära er att språk som båda kan förstå och som inte leder till missförstånd.

Tusen tack för goda råd och för mig nya infallsvinklar! Jag tar till mig det du skriver. Jag behöver förstå, och jag behöver också kraft för att jobba på relationen. Det känns tufft just nu, vi har kämpat under en längre tid och jag känner att kraften tryter.

TS:

Det du beskriver låter precis som min farsa 60+

Han är helt odiagnosticerad. Men mamma brukar säga att han är inte som andra och -Det är ingen dussinmännisa min make! Och det är han verkligen inte. Han är mycket egen och han har excentriska drag.

Mest av allt är han oerhört egocentrerad. Det är som att jorden snurrar runt honom. Ibland kan han också vara helt i sin egen värld, och då får man nästan bokstavligt talat "knacka" på hos honom och be att få komma in. Hon kommer heller aldrig ighåg vad någon annan i familjen inte gillar eller äter. Han kan stå i flera timmar i köket och laga mat en söndag och sen när det är dags att äta kan han servera nåt som hela släkten vet att exempelvis min syrra inte äter. Han har dock mirakulöst nog missat det trots åratal av matvägrsn och trots när det kommer till just den maträtten.

Vill mamma inte ha en blå tröja i födelsedagspresent och hon uttryckligen har sagt det kan han ändå köpa en blå tröja för att han tycker att hon ska ha en sån.

Han lyssnar aldrig in vad folk säger och känner, utan han dundrar bara på. Han har ett hyfsat bra bollsinne men är i övrigt oerhört bufflig och osmidig på alla sätt. Framförallt socialt!

Så jag känner igen mig oerhört i TSs beskrivning!

Min farsa är jättesnäll som en björn, men han visar det ofta på ett för omgivningen märkligt sätt. Han är som sagt oerhört osmidig socialt och lyckas alltid bli missförstådd. Han är som ett stort barn ibland, fast det här med jobb, karriär och med kollegor går bra.

Han är ganska snart men ska alltid diskutera och tjafsa när ingen annan vill. Han har jättesvårt att läsa av stämningar och andras avsikter och intressen. Han blir jättelätt irriterad och arg för antingen småsaker eller konstiga saker som ingen annan skulle bli arg över.

Han pratar nördigt och han har alltid haft ett intresse i taget som han verkligen inte kan släppa, men sen när han tröttnat släpper han det helt och hållet. Han tjatar ibland om samma saker år ut och år in.. Han är fyrkantig och går aldrig vidare!

Tack för din beskrivning som verkligen visar dina pappas svåra sidor men beskrivet på ett kärleksfullt sätt : )

Min inställning och mitt tålamod med honom går lite upp och ned över tiden. Jag tycker jättemycket om honom och skulle inte vilja ha någon annan farsa än han, men ibland blir jag så fruktansvärt trött och less på honom. Det är som att han bara är sig själv HELA tiden, medans vi andra ständigt tvingas att anpassa oss och vårt sätt att vara på, bete oss och prata på för att det ska passa och fungera med honom. Aldrig tvärt om, att han anpassar sig och har lite tålamod med andra! Glöm det..

Jag har nog under uppväxten blivit lite av en dubbelnatur. Ute och med andra ä jag mig själv, men hos familjen får jag anpassa mig och hålla mig till min roll liksom. Pappa gillar inte förändringar. Han blir oerhört stressad och irriterad då. Allt ska va som det alltid har varit, även om det är dåligt! Då vet han i alla fall var landet ligger och han slipper då lägga intellektuell energi på att behöva analysera saker.

Jag har bokstavligt talat i omgångar funderat på att bryta med honom. Han är rolig och intressant i en lagom mängd, men blir det flor mycket med honom så får man liksom spader..

Han är som sagt VÄLDIGT smart och intelligent. Han är verkligen det! Han är en teoretisk begåvning av en sort som man väldigt sällan stöter på. Socialt samspel och hur sånt fungerar är han inte intresserad av. Han tycker om att ha folk omkring sig och stå i centrum och babbla med andra, men han är inte bra på att lyssna och intressera sig för andra människor. Han pratar helst själv..

Att han glömmer bort det du sagt till honom, vad skulle det ha med AS att göra? Personer med AS är normalbegåvade och det ligger inte i diagnosen att man glömmer bort saker lätt. Menar du att han helt enkelt inte lyssnar i första hand?

Det är nog inte fel på minnet utan på förmågan att lyssna in andra.

Precis!

Jag tror för övrigt att om man ska ett liv med en allmänknepig människa vare sig detvrör sig om AS eller whatever så handlar det nog om att ha tålamod, och att ha ett eget liv lite vid sidan om med nån hybby eller intresse så att man får andas lite frisk luft. Sen måste man också förstå att det går upp och ned. Att man i vissa situationer blir tokig, men att det kommer bättre dagar och tvärt om.

Ja det har du nog rätt i. Tack för dina tankar. Frågan är hur man ska göra för att inte försvinna själv..? För det tar otroligt mycket energi av att vara tålmodig och förstående när man inuti känner att man inte blir sedd och förstådd. Och han måste väl också jobba på relationen och anpassa sig till mig..?

Jag vet tyvärr inte. Man blir förtvivlad ibland..