Hallå!
Jag och min sambo står just nu i en tuff separation. Barn finns. Yngsta 7 mån. Hus finns. Känslor finns...? Destruktiv relation.
Känner mig i stort behov av att ventilera med er därute som går igenom en separation!!
Så enormt tungt att genomlida detta :(
Jag och min man håller på. barn 4,7,13 år hus finns.
Jag skall titta på en lgh på onsdag.
Jag som vill skiljas i vårt fall, då jag varit otrogen och erkänt det för maken.
Hej hoppetossan81!
Hur mår du inför sep?
Vill du dela på er?
Finns han kvar, han du "träffat"?
Vi är en "nystartad" familj, jag tre barn sedan tidigare, han två. Gemensam 7 månaders.
Levt tillsammans 3,5 år. Skulle ju bli så bra...
Senaste året har dock varit enormt destruktivt o delar vi inte på oss "går jag under".
Så förbannat mkt känslor i att gå skilda vägar bara. "Vi'et" som inte finns längre.
Jag har flyttat ut tillsvidare, huset ska säljas, men har svårt att gå där med honom under denna tid.
Jag känner mig väldigt upp och ner, labil och frustrerad. Många tankar om vad som är rätt och fel, att ångra sig osv.
Jag vill att vi delar på oss, för att
1) jag inte vet vad jag känner för den andra
2) jag känner att jag inte kan låta bli honom och kan intel ita på mig själv att det inte kommer hända igen.
3) min man vill ha koll på mig (vilket jag förstår) men kan inte leva i ett förhållande där jag känner mig iaktagen hela tiden.
Den nya finns kvar till viss del. Vi kände varann redan innan allt inträffade och har lite sporadisk kontakt nu då han bor på annan ort.
Allt började i mars, och vi har pratat om att dela på oss ändå sedan jag berättade att vi träffats, men har ändå tagit det lungt eftersom barn finns med. Vi vill inte bara kasta oss ur relationen. Har haft känslan att en liten bit av mig dör var dag.
Jag är otroligt rädd för ensamheten då jag aldrig bott ensam. Flyttade hemifrån mina föräldrar direkt till mannen och hans 2 tidigare barn.
Vi med ! Jag som vill men han förstår.
2 barn 7 & 9, hus
Han behåller huset jag köper bostadsrätt.
Tungt som f* ändå mest för barnens skull
Av vilken anledning ska ni separera?
Av vilken anledning ska ni separera?
Maken bor hos sina föräldrar sen en vecka tillbaka. Känns ganska bra faktiskt samtidigt som jag känner mig som värsta skurken.
Maken bor hos sina föräldrar sen en vecka tillbaka. Känns ganska bra faktiskt samtidigt som jag känner mig som värsta skurken.
Hur tusan ska man veta om man gör rätt. Det är det jag mår mest dåligt över, tänk om jag ångrar mig.
Jag hade verkligen inte tänk att livet skulle bli såhär. Imorgon skall jag titta på hyreslägenheten och efter det, ja då är det väl dags att ta tag i allt. Berätta för barnen, hur gör man det på ett bra sätt.
Mycket tankar och frågor.
Hej!
Här är en till som ska separera (mest troligt) och som gärna delar lite tankar och stöd. Jag vill gärna vara anonym ett tag då vi inte pratat med någon annan än om det. Jag har inte ens berättat för min man helt slutgilitigt. Vi pratade förra veckan och då berättade jag att känslorna är borta. Vi sade att vi skulle vila i den insikten några veckor och fundera på vad vi verkligen vill SJÄLVA. Jag är bortrest nu en vecka och under tiden har väl beslutet blivit allt mer tydligt..
Det känns sorgligt.. Vi har varit tillsammans snart 10 år sedan i början av 20-års åldern. I början hade vi det sakigt med många uppbrott och egentligen tror jag faktiskt att känslorna redan där började försvinna. men vi blev ständigt tillsammans igen för att det kändes så tryggt..Jag har varit helt vilsen i mig själv senaste åren och det var först när jag började jobba med mig själv som sanningen kom fram för mig själv.. Att känslorna inte varit de rätta på många år. Visst har jag haft hintar för sexlivet har ju varit en katastrof länge, och jag saknar både åtrå och attraktion för honom, så det är väl via det som jag insåg att något måste vara fel.
Vi är bästa vänner, har roligt ihop, bråkar sällan, men vi håller också varandra tillbaka rent utvecklingsmässigt, tuffar på i invanda gamla, destrutkiva slentrianmönster som aldrig förändras. Vi är som syster och bror eller allra bästa vänner med en djup kärlek och omtanke för varandra, men vad hjälper det när man inte känner mer än så. Jag ska kanske leva i 60 år till..ska jag leva i ett vänskapsförhållande och avsäga mig sex i 60 år till? Det fungerar ju bara inte.. Och har det varit så här i mer än 2/3 av förhållandet så ser jag ingen idé att försöka rädda det. Då försöker jag helllre rädda vänskapen så att vi i frmtiden kanske kan ha en bra relation på det sättet..
Ursäkta för uppsatsen..men det kändes som att jag behövde få ur mig lite grann..;)
Det är verkligen inte lätt att kliva ur en relation. Man går ändå från någon slagsmål trygghet ut i tomma intet.
Jag har svårt att se mig själv och barnen sittandes i en lägenhet när man är van att bara öppna dörren och gå ut i gröngräset.
Jag förstår det.. Men det är ju inget som säger att du inte kan få ha det så igen..! Se det som något tillfälligt och att ditt mål är ett nytt hus igen..Eller så kan du ju kanske se om någon hyr ut hus i närheten? Då brukar man kunna hyra för samma summa som en lägenhet..:) Eller hitta en lägenhet på bottenplan så att det finns uteplats och kanske i närheten av något grönområde..Då kanske det inte känns så instängt..? :)
Det är verkligen inte lätt att kliva ur en relation. Man går ändå från någon slagsmål trygghet ut i tomma intet.
Jag har svårt att se mig själv och barnen sittandes i en lägenhet när man är van att bara öppna dörren och gå ut i gröngräset.
same same 13 år ihop bor i hus 3 barn hon flyttar runt jul jag blir kvar i huset och och vi är överens om allt. inga ovänner öht. det som känns svårast är tycker jag att jag inte längre kan påverka vad som händer med mina barn när jag inte har dom, hur ska jag veta om hon träffar en idiot till man? blir inte riktigt klok på mig själv över detta.
Hon verkar ha lättare att släppa mig och har redan kontakt med "någon"
jag tycker iaf att man kan ju flytta isär innan man börjar flörta...
Tilläggas bör att vi bestämde för ett par månader sen att vi skulle flytta isär men det tar lite tid med boende för henne.
Ska jag göra lika dant? på första bästa bara? blir det bättre är det lättare att fylla tomrummet efter tvåsamheten även om det inte fanns mycket till kärlek så finns det ju en trygghet och en väldigt bra vän i henne, och det kan ju kännas ändå.
Man vill ju inte bli ovänner heller vi kommer ju alltid att ha en relation iaf. vi kommer ju alltid att träffas framöver, man blir ju sårad ändå.
till på köpet har jag egen firma o hon sköter papperen och kommer fortsätta med det sen... så vi kommer ju att ses...
Nu blev det rörigt och ska laga mat till mina barn...
Idag har jag bestämt mig för att tacka ja till lägenheten jag blivit erbjuden. Tittade på denna för andra gången idag och det känns bra. Iof balkong men bra område med både grönytor och bra lekplats.
Ny måste jag bara berätta för barnen, hur nu det ska gå.
Idag har jag bestämt mig för att tacka ja till lägenheten jag blivit erbjuden. Tittade på denna för andra gången idag och det känns bra. Iof balkong men bra område med både grönytor och bra lekplats.
Ny måste jag bara berätta för barnen, hur nu det ska gå.
Idag har jag bestämt mig för att tacka ja till lägenheten jag blivit erbjuden. Tittade på denna för andra gången idag och det känns bra. Iof balkong men bra område med både grönytor och bra lekplats.
Ny måste jag bara berätta för barnen, hur nu det ska gå.
här är en till som lever inför verkligheten att separera. Levt ihop med min sambo i 9 år och har två barn. Vi har även hus osv.
För mig har det nog ganska länge varit ett vänskapsförhållanden där han tjatat på sex. Dock var det han som nu tillsist tog klivet vilket gjorde mig förkrossad. Mått dåligt, knappt ätit, knappt kunnat jobba osv. Idag ringde jag bostadsbolaget och hoppas få tag i en ok lgh snarast! Men oron gnager i mig! Hur blir det med allt? Ekonomin, barnen, alla saker...