Min man har ingen simultanförmåga. Detta går ut över vår son. Hur ska jag göra för att hjälpa?(Långt)

Låter som din man har en släng av Aspberger... 

Hej, det är svårt att ge råd, det låter knepigt! 

Har din man samma problem på arbetet? Eller är det hemma det låst sig? 

Är han stel i sitt tänkande för övrigt? 

Om problemet upplevs som handikappande så kan man gott kontakta sin  närmaste vårdinstans. Det kan ju vara antingen en psykologisk låsning eller något neuropsykiatriskt. Man kan alltid be om utredning och visar det sig att det inte är neuropsykiatriskt så har man iallafall uteslutit en sak. 

Ni kan ju också samtala om tänkbara situationer, tex att barnet kräks, att det är hungrigt och fryser samtidigt eller vad det nu kan vara. Prata lite kring möjliga åtgärder och bestämma vad man gör i det fallet, om det är så att han blir blockerad i tänkandet av nya händelser där han inte vet reglerna. 

Jag vet inte om han har samma problem på arbetet men han har ett arbete som är ganska inrutat så jag vet inte hur många situationer han upplever som gör att han måste hantera oförutsedda händelser. Jag vet dock att om någonting avviker från rutinerna på jobbet så blir han ganska stressad av det.

Ja, han är stel i sitt tänkande och enormt rutinbunden. Trots det så kan han släppa invanda rutiner och mönster om vi pratar om det, men han är inte medveten om vilka rutiner han har förrän jag påpekar det. När vi blev tillsammans så kunde jag efter ett tag veta exakt vad han tänkte göra beroende på vilken dag det var och hur mycket klockan var. Det tyckte han var skrämmande eftersom han kände det som att jag läste hans tankar men efter att jag hade förklarat att han alltid gör allting vid samma tillfälle så började han inse hur han var.

Efter hand har han tvingats bryta en del rutiner eftersom dessa inte fungerade tillsammans med mig eller efter att sonen föddes. De flesta rutiner har han inte brutit självmant utan det har varit efter påpekande från mig.

Nu pratar vi mycket om hans rutinbundenhet och han skämtar ofta om det. Ibland kommer han på hur han själv tänker genom att han ser mig bryta en rutin. Ett exempel var när jag satte mig på en annan stol i köket än vad jag brukade. Anledningen till att jag gjorde det var inte för att jag skulle visa något för honom utan för att jag bara råkade göra det av någon anledning. Han undrade varför jag hade satt mig där och jag kunde inte svara på det. Han återkommer till det tillfället ibland, och påpekar hur olika vi är. Att jag kan sätta mig på en annan stol men att han inte kan byta plats om det inte finns en uppenbar anledning till det och om det ändå finns en anledning så stör det honom att bryta rutinen.

Jag har tidigare tänkt att han har en släng av asperger men nu när jag försöker hitta argument som talar emot det så inser jag plötsligt att jag faktiskt inte hittar det. Tack för er input. Jag kommer aldrig kunna få iväg honom till en vårdinstans. Han totalvägrar. Jag ska prata mer med honom om olika situationer som kan uppstå, för det vet jag att det hjälper. Problemet är bara att man inte kan täcka in allt, men vi får försöka hitta ett sätt tillsammans som kan göra vardagen lite enklare.

Hej igen ts, 

heja dig! och heja din man, för han verkar ju verkligen försöka! 
Synd att han inte vill gå till doktorn.
Men du kan ju läsa på om vad man kan göra i pedagogisk väg för att underlätta det dagliga livet. Det finns ju personer med Asperger som skrivit om livet och där kan man få en del tips på hur man kan hantera det hela, tror jag. Det finns också en del skrivet inom specialpedagogiken. Även om din man inte vill ha hjälp, så är det ju inget som hindrar dig att få lite stöd. 

Riksförbundet Attention har många trevliga representanter som säkert kan dela med sig av vardagstips. Det är främst en förening för barn, men den är också full av engagerade och erfarna vuxna. 

Nu menar jag inte att vara en olyckskorp, men aspergers syndrom är starkt ärftligt, så om barnet i framtiden får svårigheter så bör du agera snabbt för att sätta igång utredningsmaskineriet - vården är nämligen desto långsammare. 

Jag hoppas att det skall gå att hitta ett bra förhållningssätt för dig och din familj! 

Hej igen och tack för ditt svar. Jag gjorde faktiskt som så att jag plockade fram ett test för att testa aspergers på nätet och frågade min man om han kunde tänka sig att göra det. Till min stora förvåning så gjorde han testet utan att protestera och när han var klar så konstaterade han kort och gott: "Ja, jag vet ju att jag alltid har varit väldigt udda." Jag trodde att han skulle lämna det där och inte göra något mer åt saken men han har ägnat dagen åt att läsa allt han hittar om aspeger, och punkt efter punkt visar sig stämma in på honom. Ikväll pratade han väldigt öppet med mig kring hur han fungerar och berättade saker för mig som jag inte har haft en aning om, till exempel att han nästan aldrig ser mig i ögonen utan att han har lärt sig att om han tittar i pannan på den han pratar med så tror personen att han ser folk i ögonen.

Jag visade också honom den här tråden och han, som har vägrat gå till läkaren de senaste 15 år sedan, föreslog självmant att vi kanske borde kontakta någon så att han får en fastställd diagnos, för vår sons skull ifall det nu skulle visa sig att även han har det. Jag trodde att min man skulle bli uppriven av det här. Nu är det istället jag som känner mig som försatt i chocktillstånd eftersom allt känns så konkret efter det som vi har läst och efter det som han har berättat. Min man känns snarare lugn, lättad. Han säger att han alltid har undrat vad som är fel på honom och att det känns skönt att det kanske går att sätta ett namn på vad som gör honom så annorlunda. Även om jag upplever väldigt blandade känslor just nu så förklarar det så mycket om han har Aspergers. Det är inte bara rutinbundenheten och oflexibiliteten, utan allt; hela han sätt att vara, röra sig och prata, som får sin förklaring. Samtidigt så är det ju många av dessa delar som faktiskt gjorde att jag föll för honom från första början och som gör att jag älskar honom. Jag skall kolla upp Riksförbundet Attention och vi ska försöka styra upp alla vardagliga saker så att de fungerar lite lättare för både honom och för mig och vår son.

Vad roligt att höra att det går framåt!!!!