Jag var dödsrädd, nu är rädslan bortblåst? Vad hände?
Kallsvettig och panikslagen vaknade jag varje natt och insåg att jag har ett barn i mig och det SKA ut. Min största rädsla var att jag under värkar och krystvärkar skulle drabbas av panikångest och svimma. Och att jag efter fl skulle vilja springa därifrån. Nu är rädslan borta. Utan samtal eller terapi? Jag längtar till smärtan, jag vill veta hur den känns. Jag vill veta hur MIN kropp reagerar. Och listan på olika smärtlindringsmetoder har kastat. Jag tänker ta det som det kommer. Det är ju inte en smärta man dör av, vad jag vet. Utan en " God smärta". Alla jag pratat med säger att det är en obeskrivlig smärta men det betyder ju inte att den måste vara hemsk? Jag längtar och fattar inte denna helomvändning?
