Hjälp! Jag har blivit folkskygg!

Jag känner precis lika som du

Det låter som en jobbig situation... Det enda jag vet som kan vara värt ett försök är att odla lite intressen. Gör de saker du vill göra, gör nya saker, gå med någon förening eller nischat forum för din hobby eller vad som helst. Därefter kan du se det som en bonus om du skulle hitta lite nytt folk att umgås med, de kan dyka upp när som helst. 

Lycka till!

Hej! Vet att tråden är ett år gammal, men ville bara se hur du mår nu? Tror du att du är ensam för att du är folkskygg eller tvärtom? <3

Nu fick den här gamla tråden liv igen. Ett år senare och jag är nog, om möjligt, ännu mer ensam idag än när jag skrev den här tråden.

Jag tror inte att jag är ensam pga att jag är folkskygg men eftersom att nästan ingen besvärar sig med att hålla kontakt med mig så har jag tröttnat på att vara den som alltid föreslår saker och ser till att hålla kontakten. Sen händer det en del gånger också att någon verkar jätteintresserad av att umgås och säger att dom vill men dom hör inte av sig först och när jag själv hör av mig då så verkar dom uppskatta det men det blir inget av planerna iaf eller så blir det bara den gången jag föreslår men dom tar inget eget initiativ efter det och då vill jag ju inte tjata mig till att umgås som det skulle kännas som.

Som tur är så trivs jag ensam så det gör mig inte så mycket kanske men jag är lite rädd för att min bekvämlighet med att vara ensam gör mig till en eremit snart. Det är nog inte nyttigt att inte ha några vänner eller släkt som hör av sig till en.

Hur gammal är du?

Medelålders.

Kom upp på hästen igen. Folkuniversitetet har ju bra kurser, små grupper. Soft.

Känner igen mig i din beskrivning.. Har du någon vän som du kan prata med om detta? Jag pratade med en av mina vänner om detta... att jag kände att ingen vill vara med mig. Hon blev förvånad för att hon trodde att det var jag som inte ville umgås... Genom att jag öppnade mig fick vi en bättre kontakt..

Känner igen mig! jag är så ensam  Jag tycker att jag försöker, jag har en hund och frågar folk om de vill gå ut på promenad med mig, jag föreslår middag, fika mm. Men det är aldrig någon som frågar tillbaka. Jag antar att jag inte är så rolig... Det spelar inte någon roll om jag går på aktiviteter, eftersom ingen vill prata med mig. De arbetskompisar som jag haft hälsar inte på mig om de ser mig på stan.

Det är svårt att träffa folk när man är i 40 års åldern när dom flesta är med sina familjer och lär väl vara det tills man blir 55. Vi som lever singel är jäkligt ensamma eftersom ingen vill bjuda någon som är ensam, dessutom tror jag många familjer som umgås gör det på grund av barnen, så var det ju när man var liten själv, det var aldrig någon singelkille eller tjej med på partyn eftersom dom inte blev bjuden.
Är man ensam riskerar man att bli ensam länge, därför många är rädda att vara singel tror jag då man tappar så många kontakter som man får genom sin partner.
Själv har jag också alltid trivts bäst på egen hand men en mörk Novemberdag som denna blir jobbig ensam.
Har väldigt god lust att boka en sista minuten till Kanarieöarna bara om man hade ekonomin.

En hund brukar ju vara en bra öppnare för att träffa folk och småprata, men oftast blir det inte mer än så.
Alla tittar lite snett idag på någon som är singel, det känns iaf som att folk tänker honom måste det vara något fel på eftersom han är singel som 45+.
Har också svårt att vara den som tar första kontakten, jag går oftast bara förbi.
Jag är också väldigt folkskygg, går aldrig ut på stan och äter, då tar jag hellre hämtmat eller handlar på affären. Att sitta på en krog eller restaurang på egen hand tycker jag är fruktansvärt jobbigt då man känner sig så utelämnad.
Min favoritposition är ensam hemma i soffan en Lördagskväll. Jag blir också sjukt nervös då det känns som folk tittar på mig, då blir jag även fumlig med händerna.