Hur mådde ni tiden efter förlossning?

Grattis till lillen! Vet hur det känns, hade också så ibörjan... Men det går över.. eller jag går väl fortfarande och kollar så hon andas när hon sover.. men inte på samma sätt som förut!

Ja, det är normalt. Men det ska inte hålla i sig för länge bara..Prata med sköterskan på bvc eller ring till bb där du var och prata med nån om du är orolig. Men det är alldeles normalt. Inte varje dag man får barn och det är nog den största omställningen man får vara med om i ens liv. Helst plötsligt så står man där och är ansvarig för någon annan liten filur. Gråt du så mycket du vill, så ska du se att det snart går över. Annars finns det hjälp att få så du är inte ensam.

Många kramar till dig!

samma här.Var oh är likadan.Kollar andning hela tiden........drygt som fan

Det är en oerhörd stress att få första barnet, man kollade andningen i ett det minns jag! Usch, det är nog all stressen om plötslig spädbarnsdöd som gör det, eller rättare sagt så var det väl egentligen ingen som gjorde så stor sak av det, men det räckte att man hört det en gång att det "kunde" hända så var man helnojjig! Kan bara trösta med att om ni får ett barn till (eller vill ha) så blir det mindre nojjigt, man vet att det finns, men tar det mer "realistiskt" och kollar med måtta

Jag var precis likadan. Grät konstant i tre veckor tror jag. Men jag var glad samtidigt, grät både av lycka och oro. När min pappa råkade ta isönder en lampa i min lägenhet kändes det som att mitt liv var förstört. På riktigt. Jag bara bölade och bölade... Det fanns inga spärrar, alla känslor satt liksom percis på ytan.

Men det blir bättre. Fast min känslighet har hållt i sig, inte så extremt som i början, men jag känner mig fortfarande mer känslosam och nära till tårar. Det kanske kommer med föräldraskapet?

Ja jag hoppas att jag får ordning mina känslor snart... Det får ta den tid det tar
Det är ju inte länge sen jag var på förlossning

Ja, usch, det var många tårar som rann de första veckorna.
Men det SKA bli bättre. Om du inte känner dig bättre får du prata med bvc-sköterskan, de har väldigt mycket erfarenhet av detta.
Det är ju jordens omställning, alla hormoner som bara sprutar ut ur öronen på en. Allt är ju förändrat. Men man kommer in i det så småningom!

Jag grät varje dag och kände mig jättedeppig. Men kunde också känna mig lycklig.

Jag hade fått ett papper från BVC där jag skulle fylla i hur jag mått den senaste veckan och den skulle lämnas efter ett bestämt antal veckor till BVC. Det får alla nyblivna mammor, åtminstånde där jag bor, så de kan fånga upp mammor som får förlossningsdepressioner.
Jag kände mig så förvirrad att jag inte ens kunde komma ihåg hur jag mått det sista, så min man fick fylla i pappret, med mig bölandes brevid.

Jag lämnade pappret till min barnsjuksyster och hon såg att jag inte mått så bra. Då kunde jag inte hålla mig och började gråta där inne på hennes rum. Hon pratade med mig och berättade att det är vanligt att man känner så. Jag fick en tid till psykologen, om jag inte skulle må bättre och ett nytt likadant papper att fylla i.

Efter jag pratat med barssjuksystern började jag snabbt må bättre och snart var alla depressioner borta. Jag vet inte om det berodde på att tillräckligt lång tid gått efter förlossningen, eller att jag pratade med BVC.

Det är vanligt, men prata med din BVC!

Jag mådde kalas. Allvarligt. Lycklig, kär, hög på endorfiner, pigg och energisk. Möjligen något öm i underlivet förstås..

Men enligt allt man läser om tiden efter förlossningen så verkar väl nästan det motsatta vara det normala, som du också kan se i denna tråd. Jag hade väl en väldig tur helt enkelt. Jag hoppas att du känner dig bättre snart!

Kallas för Babyblues och det är abstinens efter alla hormoner du haft i kroppen under graviditet och som sjönk till noll när du födde! Finns en bok som heter Babyblues och som är jättebra, likaså Sedan du fött och så förstås Från A till Bebis. Läste i bok efter bok innan M föddes om hysteriskt gråtande mammor på BB:s parkering som var livrädda för hemfärden med bilen och som fick stora skälvan inför allt detta ansvar. En kompis var helt övertygad om att hon och bebisen skulle klara sig bättre utan pappan som hon i vanliga fall älskar väldigt mycket, en annan fick tokpanik så fort någon ville hålla i deras dotter. Så ni är i gott sällskap och väldigt långt från ensamma, man hör bara så sällan någon prata om allt detta.

Jag mådde dåligt andra natten och sen släppte det. Fick lite frossbrytningar, blev nedstämd och hade ont i hela kroppen (som vid feber) när amningen drog igång ordentligt efter fem dagar. Annars har jag precis som Cherimoya mått jättebra fast det är klart andningen kollar man ju en hel del...

En fundering så här mitt i natten. Kan blues-dipen ha att göra med hur man mådde under graviditeten?
Jag mådde otroligt bra under i stort sätt hela min graviditet, kände mig jättevacker och njöt av all uppmärksamhet magen gav mig. Jag riktigt längtar tillbaka dit och vill vara gravid igen. Var jag bamsehög på hormoner och fick jag en därför megadip efter förlossningen? Kanske långsökt...

Hej jo det är nog mycket bättre nu. Jag älskar lillen så mycket och r otroligt kär. Det har gått över lite det där med depressionen. I början va det jättejobbigt. Jag kunde inte röra sambon, inte pussas ingenting och jag rent av störde mig på honom, det gjorde ont i mig själv eftersom jag älskar honom. Men det har försvunnit nu, dem känslorna. Jag låter det ta den tid det tar. Det är en stor omställning för kroppen och allt.
Men jag är inte lika tom på känslor som innan, och har blivit lite mer mig själv.
Och allt är inte bara fokuserat på lillen, jag har börjat ägna lite tankar åt mig själv och familj och omgivning igen, som tur är, för där kan man hämta mycket hjlälp.

Det som är jobbigt ät all den här oron inför lillen, att något ska hända. Jag ska försöka prata med någon om det. Jag kan få för mig att något ska häda henne och börja störtgråta, men nån timme senare kommer positiva tankar och jag är lycklig igen...

Jag beundrar kvinnor, verkligen
Nu när jag vet vad man går igenom

Ingen annan som är sugen på en bebis till? Fast det är skitjobbigt med sömnlösa nätter, skrik och ja..allt det där.. Så är jag jättesugen på en till. Vet inte om jag saknar att vara gravid men vill så gärna ha en knodd till! skulle vilja ha en till i nästa år men "borde" nog vänta några år..

Har hört att det skall ha nåt att göra med grav.hormonerna. Dom har inte riktig gått ur kroppen än och spelar spratt med hjärnan att man vill ha en till..så fort som möjligt!

Jag vet flera som vill ha en bebis direkt efter den första. Jag, som sagt, saknar mest graviditeten och vill därför bli gravid snart igen. Men vi vill njuta av vår son ett tag och vi vill börja sova ordentligt. Jag tycker det känns märkligt med tanken att en ny individ skulle komma in i vår familj, mer nu än innan vår son föddes. Vi är ju vi tre...

Jag var superdeppig. Grät mycket. Önskade att jag var gravid igen. Min kille gav mig inget stöd heller. Han tyckte jag var så deppig hela tiden...humm..vad konstigt?!? Så jag var mkt ensam. Första månaden var det värsta i hela mitt liv tyckte jag. Nu e det superbra! Hon fyllde 3 mån idag. Det blir bara bättre o bättre känns det som. Hoppas allt går bra!

Jag ville också ha en till så fort hon var ute men eftersom jag är snittad så får vi lugna oss och nu tror jag att det blir lagom till sommaren att försöka igen.

När man är gravid så blir man ofta också väldigt kär i pappan och när det försvinner tillsammans med lyckohormonerna så kan man känna sig tom på känslor men det är bara en tillbaka gång till normalt läge. Jag var också hög på lyckohormoner hela grav, mådde toppen trots foglossning och illamående och trodde jag skulle få en riktigt nedgång när hon var född men den kom aldrig. Tycker däremot att det inte är speciellet skoj att vara hemma och mammaledig så jag jobbar några timmar i veckan sen hon var 10 v och nu är det snart tillbaka till jobbet helt som gäller. Mitt depp kanske har kommit ut där istället?

Vad gäller närhet så var jag förut en kramig & kelig person med min man men nu så är det mer "ta henne och håll er tre meter bort en stund" när han kommer hem. Hon är så nära, så nära hela dagarna att behovet av en kram inte är lika stort men det där jobbar jag på för man behöver vuxen närhet också. (Inte att förväxla med sex med maken, det behovet är större än vanligt, jag pratar om kramar och kel)