Enorm hemlängtan, gravid och bor utomlands i min sambos hemland. Han vill att vi bor här för alltid jag vill tvärtom
Hej jag känner mig ensam och behöver råd och hjälp utifrån. Jag och min underbara partner har varit tsm i 4 år. Jag är 24 han är 40. Vi älskar varandra. Han är en sån unik och fantastisk människa jag vill att han ska var pappa till mina barn! Vi har bott 2 år i Australien tillsammans sen reste en längre tid tillsammans sen så bodde vi i Sverige med min familj och även jobbade i Sälen. Vi spenderade sammanlagt 1.3 år i Sverige. Nu är vi tillbaka i Australien och jag har lyckats få ett permanent partner visa. Men för att behålla det i framtiden så måste jag bo i australien i 3 år av 5 år. Det var jättesvårt och dyrt visum att få men men. När vi var i Sverige så ansökte jag om visumet och var så taggad på att få det. Vi skulle åka tillbaka men ja var nog naiv och tänkte aldrig på att jag kanske faktiskt skulle ändra mig om att vilja bo i ett annat land än mitt hemland. Hela tiden i sverige fick jag också en sån innerlig längtan efter barn med min partner. Jag känner/kände mig så redo att jag inget Heller ville än att ha ett "kärleksbarn" med honom. Jag tog ut min spiral och så var det dags att lämna Sverige. Jag var så ledsen när jag sa hejdå till alla. Och det var hjärtekrossare att se hur ledsna dem var. Jag var så lycklig i Sverige men var så inställd på att vi skulle tillbaka till Australien så jag tänkte aldrig på att ja kanske faktiskt kommer få hemlängtan. Iallafall vi kom till Australien och fick börja på nytt med allting. Vi fick börja bygga ett hem på den gård hans föräldrar bor på och skaffa bil och jobb. Vi båda har jobb nu och bilar och allting är så mycket lättare för honom här i hans hemland med språket och att han har alla verktyg och dylikt så han kan arbeta och verka som en man medan i sverige det var lite som att han kände sig som ett barn som behöver hjälp med allt. Men det har verkligen vart svårt här med att bygga ett hem och samtidigt bo väldigt primitivt och ända sen jag kom hit för 3 mån sen nu så har jag bara haft längtan att ja vill tillbaka hem. Det tar isär på hela min själ. Jag vill hem till mitt hemland och min egna kultur och mitt fantastiska land med sånt fantastiskt system för barnfamiljer osv.
Efter en månad här nere så blev jag gravid. Jätteglada båda två blev vi ! Vi vill verkligen ha barn tsm men mina föräldrar är mest ledsna dem tror att dem har förlorat sin dotter och att ja aldrig mer kommer flytta hem nu. Vilket jag också är rädd för eftersom om jag nu skaffar barn här med min australiensisk man så kan det bli omöjligt att åka hem med barn i framtiden och jag kan bli fast här osv. Han vill att vi ska ha standard basen här och åka dit en gång om året kanske spendera 6 månader där eller 2 år en gång sen komma tillbaka hit. Men realistiskt sett så kan det bli svårt med jobb osv sen när barnen ska börja skolan så kanske de inte alls går. Jag vill att våra barn ska växa upp i sverige med svenskt system. Men han vill som sagt att vi ska vara här.
Så nu står jag här 2 månader gravid (8 veckor) och min man håller febrilt på att bygga och fixa ihop vårat nya hem här så att jag ska trivas . Men varenda dag varenda minut vill jag hem. Jag vill ha barn med honom och jag vill verkligen vara med honom resten av livet. Jag vill inte separera och sen åka hem och bli ensam mamma. Eller göra abort och göra Slut och åka hem. Men med barnet som sk komma så kommer det betyda ännu mindre valfrihet och att jag kan bli låst. Än så länge är det ju bara vi två men jag älskar verkligen honom och skulle inte vilja spendera mitt liv med någon annan. Mitt dröm scenario just nu är att han och jag flyttar hem till sverige och har barnet där. Men det vill inte han just nu o även om han säger att "andra barnet kan vi ha i sverige och stanna där i två år sen kommer vi tillbaka hit " så vet jag att han alltid kommer vilja leva här down under. Verkligheten säger till mig att det kan bo ännu svårare och ännu större problem i framtiden om ja inte agerar nu på nått sätt.
Hans argument just nu är att vi ska vara här för att han vill att han gamla föräldrar som är 83 år båda två och gaggiga ska få uppleva och se barnet samtidigt som mitt visum som vi kämpade för så hårt och betalade stora pengar för måste bibehållas och säkras så att "vi i framtiden kan komma och gå som vi vill"
Själv känner jag att ja inte bryr mig om visumet alls längre. Jag känner mig inte hemma här als uran vill hem till Svedala. Men hans föräldrar och att dem ska få se barnbarnet är viktigt för mig.
Vad ska jag göra jag är fortfarande ung. Kanske sk jag avbryta hela grejen och åka hem och börja studera. Fast tanken på att lämna honom gör mig förkrossad. Han skulle nog gå med på att följa med till sverige tror jag. Om jag typ tvingade honom men hur själviskt är inte det och hur lycklig blir han då ?
Har ingen att prata med , vi bor på vischan och har långt in till ställen som svenska kyrkan tex. Min familj kan jag inte riktigt prata om det här med för dem är så ledsna att ja åkte hit så jag fick lov att säga hela tiden att "var inte så dramatiska , jag vill det här med vi kommer tillbaks också " jag vill inte att dem ska börja tycka illa om min sambo.för att han är här och vill va här med sin familj. Jag försöker säga till mina egna föräldrar att dem kan inte vara egoistiska och vilja att vi bara ska va i sverige . Eftersom min sambo också har föräldrar som är gamla och kanske inte ens har så lång tid kvar i livet.