Hon vet inte vad hon känner

Alternativ A - Hon är förälskad i dig, men har börjat upptäcka liknande dåliga sidor hos dig som hon såg hos sitt ex, och har börjat upptäcka att hon följer ett mönster där hon faller för fel typ av killar, och hon är inte beredd att ge upp sin nyvunna frihet för att gå i samma fälla en gång till.  Hjärtat säger att du är som gjord för henne, men hjärnan säger något annat.

Alternativ B - Hon tycker att du är en trevlig drömkille, men nu när den första intensiva lära-känna-varandra-fasen har gått över så kan hon inte tvinga sig till att känna mer för dig än för en kompis, hur gärna hon än vill. Hjärnan säger att du är den perfekta killen, men hon tänder inte på dig på det sättet.

Låter, tyvärr, som en grej jag själv gjorde när jag var yngre :(

Då var jag i ett längre förhållande, som var mycket stormigt medan det varade och tog slut när han var otrogen.

Ganska på en gång efter det så träffade jag en annan kille och litegrann "överförde" känslorna för mitt ex på honom - i ett halvår var jag kärast och lyckligast i världen, tills det började gå upp för mig att han var klängande och krävande och definitivt mer kär i mig än jag var i honom. Jag säger alltså inte att du är så, men han var.

Tillslut orkade jag inte se stackarn mer, och gjorde slut strax INNAN en semester vi planerat tillsammans (som han ändå åkte med på, och var dyngrak alternativt bakfull hela resan...)

Det var en "rebound"-grej, helt enkelt. I mitt fall. Det är även det fulaste och ynkligaste jag någonsin gjort, och jag har aldrig gjort om det, utan snarare varit lite Väl försiktig med nya förhållanden, just för att inte riskera att jag verkligen aldrig vill se människan igen just när han tror att vi är som lyckligast. Det är en vidrig känsla från båda sidor.

Och tyvärr så låter det lite som att det är det som hänt dig - men jag kan ha fel. Alla situationer är ju knappast lika.

Tack för era svar!

Jag kan känna igen mig lite i att jag nog varit/blivit mer "på" än vad hon varit.... Jag veckopendlar till mitt arbete och har tyckt det varit trevligt med hålla telefonkontakt med henne då jag känt mig ensam eller lite uttråkad. Detta vet jag att hon sagt att hon tycker kännts jobbigt då hon dåligt fått sin egen tid att räcka till. Vi ändrade på detta och därefter har det varit bättre, även om det omedvetet sakta ökat igen från båda sidor(det det absolut inte bara är jag som hör av mig). Men det blir lätt så när man inte ses mer än på helgerna.

Men vi har diskuterat även detta, och hon tycker ändå inte att hon borde känt dom hon gjorde under vår semester som var tillsammans med hennes barn.

Vad tror ni om våra chanser att hitta tillbaka till hur det var tidigare?

Jag har varit singel till och från och har träffat många riktiga skåp och vill nog påstå att det är svårt att verkligen hitta den där tjejen som man verkligen kan skratta med tills man får kramp..... Vilket vi kan och även gjorde under hela vår semester...

Puff

Hur länge var hon singel innan ni blev ett par och hur länge var hon ihop med sitt ex? Min personliga erfarenhet av relationer som tar slut är att ju längre tid man varit ihop, desto längre tid behöver jag vara singel innan jag lagt den förra relationen bakom mig. Jag behöver helt enkelt tid för att bearbeta en relation som tagit slut. Först då är jag klar med den gamla relationen och kan ge mig in i något nytt.

Din tjej/fd tjej kanske behöver vara själv helt enkelt?

Hon var in och ur den relationen i 11 år. Vi träffades 1 månad efter att hon flyttat från huset.....

Jag vet att det är en högriskare, men hon gav så mycket av sig själv att jag vågade satsa. Och ska jag vara ärlig har jag verkligen känt att hon har starka känslor för mig.

Jo, hon säger själv att hon tror hon behöver vara själv..... Men jag kan bara inte förstå hur det kan ta då lång tid som 6 månader att komma fram till...

det var nog lite för snabbt och nu kändes det konstigt för henne, beroende på att hon helt enkelt inte har bearbetat allt det gamla än. mycket vanligt. Det betyder inte att hon vill tillbaka till det gamla, bara att hon inte hittat balansen i sitt nya liv än. Det tar tid

Ja, ni har rätt....

Vi pratade igen och enligt henne känns det som att hon förlorat sin bästa vän, vilket känns jobbigt. Men att det nu mer än någonsin känns som att hennes känslor utvecklats mot vänskapskänslor snarare än kärlek....

Så antar att det för mig bara är att gå vidare och lägga detta bakom mig.

Tack för era svar!

Jag fortsätter denna tråd för att berätta hur allt gick!

Vi började träffas igen och bara efter någon vecka var hon åter igen världens lyckligaste och hon visste nu precis varför allt känts som det gjort. Jag lyssnade, tvekade och funderade, och efter ett tag kände jag faktiskt att det hon sa verkade logiskt och jag kände att jag kunde lita på det hon sa!

I början av januari blir hon gravid och väljer att behålla!! Jag känner mig lyckligast i världen(även om jag knappt vågar tro på det....) och allt slutar med att vi berättar för våra familjer, jag flyttar hem till henne och allt är på topp....

Sen kom nästa smäll...... Hon deppar ihop igen(hon är då i v11) och får fullständig panik. På 24h vänder allt och hon ber mig flytta ut, bokar aborttid och mitt liv är åter helt upp och ner. Denna gång känns det 10ggr värre bara... Jag litade ju på det hon sa. Jag sa upp lägenheten igen. Hon peppade mig och frågade hur det kändes att nu bli pappa första gången.... Sen rev hon ner allt under en natt...

Hon har varit och pratat med en psykolog som menar att hon är ljupt deprimerad och behöver jobba med sig själv för att komma tillbaka. Jag håller med, men det smärtar inte mindre i mig för det så klart.....

Nu till min fråga:

Ni som varit deprimerade! Hur har ni känt när depressionen släppt?

Jag tycker hon tar så drastiska beslut och slår söndr allt när hon får panik, medans hon under hela resten av tiden är drivande och vill bygga upp.... Kan inte detta slå tillbaka som en ångest när hon väl blir bättre...?

Jag är åter utflyttad och ser egentligen inte hur jag någonsin igen skulle kunna lita på henne....? Så egentligen vet jag att det bara är satt gå vidare. Men jag vill då gärna försöka förstå hur man kan göra så här mot någon man säger sig älska....?

Tack för era svar!!:)