"Du låter så sur jämt"
Så säger min 10-åring till mig. Han menar på att jag ofta låter så sur/sträng när jag säger till honom. Kan väl faktiskt hålla med honom om det. Det ger dessutom inte den effekten jag vill ha. Eller ja han kanske slutar upp med det han gör men går ofta i försvarsställning och ska förklara eller skylla ifrån sig alternativt går ifrån mig för att han inte orkar lyssna.
Nu är det inte jämt såhär enligt mig men likt förbannat ett bekymmer. Det är så ingrott i mig från min egna uppfostran att jag inte vet hur jag ska ändra ton. Jag upplever det som att jag först säger till i neutral röst och om han inte lyssnar så åker sura rösten fram. Enligt mig inte så konstigt men ja det blir ju tydligen fel någon stans. Jag vet att en mer lugn ton går hem bättre men jag tappar tålamodet när han inte lyssnar eller när jag måste upprepa eller förklara saker ofta.
Hur ser det ut i er kommunikation till större barn? Någon som känner igen sig eller har tips?