• Anonym (Kärlekssorg..)

    Har ni någon kärlekssorg?

    Ja det vill säga en f.d. partner som det tog väldigt lång tid för er att komma över och som ni än idag saknar eller kan sakna ibland?

    Vad hade den partnern för egenskaper som gjorde att eran kärlek till denne var så stark, och vad gjorde det så svårt att komma över denne?

    Själv var jag tillsammans med en kvinna som var den goaste, sötaste och snällaste på jorden och idag är hon tyvärr död. Jag kommer aldrig hitta en kvinna som hon igen. Hon var precis allt som många andra kvinnor inte är. Omtänksam, empatisk, gosig, snäll och gullig. Samtidigt som hon hade jävlaranamma och kunde stå upp för sig själv och för vårt förhållande.

  • Svar på tråden Har ni någon kärlekssorg?
  • guchi

    Jag saknar mig själv.
    Har inte kommit över mig själv än men jag jobbar på det.

  • Anonym (sen då)

    Jag miste min sambo för 2 år sedan. Han dog hastigt och jag hann inte ens förstå hur sjuk han var, trodde i min enfald att sjukvården skulle kunna hjälpa honom.

    Saknaden är emellanåt väldigt tung trots att tiden går. Vi hade varit ett par sedan ungdomsåren och levt ett lyckligt liv där vi kompletterade varandra perfekt. Jag saknar hans trygghet, hans klokhet men framförallt hans omtanke, hans värme, hans kramar och kärlek till mig.

    Livet går sakta vidare och jag accepterar att leva ensam trots att jag saknar sällskapet väldigt mycket. Jag tror att jag skulle jämföra varje annan man med mitt livs kärlek.

  • Anonym (-)

    Jag skulle nog kunna påstå att jag har det.
    Jag var tvungen att gå ifrån min föredetta för drygt 2 år sen och än idag så ångrar jag att jag inte stannade kvar. Kanske, om jag kämpade lite till så hade allt blivit bra igen.
    Vårat förhållande var kaos i slutändan, men jag gjorde allt för honom. Han började slå mig, han blev iskall, han var inte han längre. Endå svansade jag efter honom  som en hund, han betydde verkligen allt för mig. Så mycket som jag gjorde för honom men endå fick jag inget tillbaka. När jag väl gjorde slut så var det pga att mina nya vänner gav mig styrkan till att faktist börja tänka på mig själv, jag kunde dö för honom och jag var nära. Dom hjälpte mig på vägen, jag fick sova hos dom varje natt, aldrig var jag ensam. Jag var omringad av folk som brydde sig. Vilket  han hade slutat göra ett halvår innan. Men vårat förhållande hade endå varit bra ett bra tag, vi var så fina tillsammans... alla våra minnen.. jag blir tårögd av att tänka på det. Han var min stora kärlek här i livet och han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag har en ny nu, som är allt vad en kvinna kan önska sig. Han fyller mina dagar med kärlek. Men som jag sa, den andre var min största kärlek och jag har acepterat det faktum att jag aldrig kommer älska någon på samma sätt som jag älskade honom.

Svar på tråden Har ni någon kärlekssorg?