• Anonym (ts)

    Att förlora sina föräldrar som ung

    Hur lång tid tar det att komma över sina föräldrars död? Jag förlorade båda mina föräldrar under loppet av två månader och även fast det har gått över ett år har jag fortfarande inte kommit över det. Vissa dagar mår jag helt okej medan andra dagar orkar jag inte ens gå upp ur sängen, jag ligger bara och gråter och tänker på dem och önskar att de fortfarande var i livet.
    Natten då pappa dog (mamma dog innan honom) åkte jag till mitt barndomshem (jag hade flyttat hemifrån, pappa bodde kvar) och la mig i deras säng och grät som ett barn. Jag grät i flera timmar, jag minns att jag inte somnade förrän runt 7-tiden och det var utan tvekan den jobbigaste natten i hela mitt liv. 

    Även fast jag älskar min pappa är jag även väldigt arg och ledsen för att han valde att lämna mig. Jag vet att han blev helt förstörd när mamma dog (det blev jag också) men jag förstår ändå inte hur han kunde lämna mig här helt ensam. Det känns som han inte älskade mig tillräckligt mycket och det gör väldigt, väldigt ont. 

    Jag var arton när detta hände och även fast jag inte är särskilt gammal än har jag svårt att tänka mig att jag någonsin kommer bli riktigt lycklig igen. Det har gått över ett år men jag bryter fortfarande ihop när jag tar fram kartongen där jag förvarar deras saker och våra fotoalbum.
    Hur gör man ens för att gå vidare?

  • Svar på tråden Att förlora sina föräldrar som ung
  • Anonym (Jag med)

    Jag förlorade min pappa när jag va 17 år. Idag är jag 26.

    Han tog självmord. Fortfarande idag tänker jag - HUR FAN TÄNKTE DU!!! Varför lämna du oss!!!!!

    Jag kan gråta mitt i natten om jag drömt om honom. Det gjorde mest ont när jag gifte mig o fick barn. Varför kunde inte han se mig o vara stolt och lycklig av vad jag uppnått.

    Varför gör vi så här mot oss själva?

    Varför skadar vi oss själva?

    Varför kan vi inte gå vidare, de som lämnat jorden kommer ej tillbaka!

    Det är svårt, men man måste försöka gå vidare. Det är inte lönt att gråta och skylla på sig själv eller tänka konstiga tankar.

    Du ska inte vara ensam. Jag hoppas att du har syskon eller bra vänner o kärleken. Har du det så kommer du må bra och försök tänk på att dina föräldrar är i himlen och har det så bra och dom är tillsammans. Vi på jorden ska kämpa för deras skull och för oss själva. Vi är i helvetet kan man nog säga.

    Kämpa på min vän. Livet är tufft. Livet är skit. Men livet kan faktiskt vara så jävla underbar också.

    This is life

  • Tjejerna2

    Först vill jag beklaga sorgen, jag lider med dig..

    Jag har haft en biologisk pappa och en fosterpappa och båda två tog sina liv under loppet av 2,5 år. Just när livet började kännas något sånär, och man iaf hade fått en insikt om att livet måste gå vidare så hände samma sak igen. Jag var förstörd i många år efteråt. Men jag varken tog eller fick något stöd eller hjälp att komma vidare.

    Så det råder jag dig till, man ska inte gå igenom en förälders självmord eller vilket sätt föräldern än avlidit alldeles själv.

    Nu mår jag bättre från det, men man kommer nog aldrig komma över det helt. Men du kommer definitivt kunna bli lycklig igen, men det tar tid.

  • Anonym (ts)
    Anonym (Jag med) skrev 2014-12-03 00:23:17 följande:
    Jag förlorade min pappa när jag va 17 år. Idag är jag 26.
    Han tog självmord. Fortfarande idag tänker jag - HUR FAN TÄNKTE DU!!! Varför lämna du oss!!!!!
    Jag kan gråta mitt i natten om jag drömt om honom. Det gjorde mest ont när jag gifte mig o fick barn. Varför kunde inte han se mig o vara stolt och lycklig av vad jag uppnått.

    Varför gör vi så här mot oss själva?
    Varför skadar vi oss själva?
    Varför kan vi inte gå vidare, de som lämnat jorden kommer ej tillbaka!
    Det är svårt, men man måste försöka gå vidare. Det är inte lönt att gråta och skylla på sig själv eller tänka konstiga tankar.
    Du ska inte vara ensam. Jag hoppas att du har syskon eller bra vänner o kärleken. Har du det så kommer du må bra och försök tänk på att dina föräldrar är i himlen och har det så bra och dom är tillsammans. Vi på jorden ska kämpa för deras skull och för oss själva. Vi är i helvetet kan man nog säga.
    Kämpa på min vän. Livet är tufft. Livet är skit. Men livet kan faktiskt vara så jävla underbar också.
    This is life
    Usch, beklagar... Jag brukar också vakna mitt i natten av att jag gråter när jag har drömt om mamma eller pappa. Ofta drömmer jag att de lever och då är känslan så stark att den håller i sig hela dagen... 

    Jag tror inte de är i himlen, jag tror att de bara är borta. Däremot har du nog rätt om att vi är i helvetet. 

    Jag ska försöka kämpa så länge jag orkar, det är inte lätt men jag hoppas att jag någon gång kan känna någon slags lycka, även om det känns väldigt långt bort.
  • Anonym (ts)
    Tjejerna2 skrev 2014-12-03 00:35:56 följande:
    Först vill jag beklaga sorgen, jag lider med dig..
    Jag har haft en biologisk pappa och en fosterpappa och båda två tog sina liv under loppet av 2,5 år. Just när livet började kännas något sånär, och man iaf hade fått en insikt om att livet måste gå vidare så hände samma sak igen. Jag var förstörd i många år efteråt. Men jag varken tog eller fick något stöd eller hjälp att komma vidare.
    Så det råder jag dig till, man ska inte gå igenom en förälders självmord eller vilket sätt föräldern än avlidit alldeles själv.
    Nu mår jag bättre från det, men man kommer nog aldrig komma över det helt. Men du kommer definitivt kunna bli lycklig igen, men det tar tid.
    Tack. 
    Beklagar också. Usch, vad hemskt.
    Jag hade inte ens kommit över min mammas död när pappa tog livet av sig, att man mister en förälder är illa nog men när man mister båda... ja, det är svårt att beskriva den sorgen och ensamheten.
    Bra att du mår bättre iaf. Antar att det inte är helt hopplöst, men det känns så ibland. 
  • Tjejerna2
    Anonym (ts) skrev 2014-12-03 16:32:30 följande:

    Tack. 

    Beklagar också. Usch, vad hemskt.

    Jag hade inte ens kommit över min mammas död när pappa tog livet av sig, att man mister en förälder är illa nog men när man mister båda... ja, det är svårt att beskriva den sorgen och ensamheten.

    Bra att du mår bättre iaf. Antar att det inte är helt hopplöst, men det känns så ibland. 


    Ja jag vet vad du menar, men det blir bättre även om det känns väldigt långt borta för dig nu. Jag kan bara tänka mig hur du mår, varje dag du vaknar känns nog som en mardröm. Men ta hjälp av både proffs och av andra du känner att du kan öppna dig för om du inte gör det redan. Det lättar nog ensamhetskänslan lite. Styrkekramar på dig.
Svar på tråden Att förlora sina föräldrar som ung