Känner mig obetydlig

Hej!

Låter väldigt sorgligt och jobbigt :(

Är du väldrigt blyg kanske??? Tar du första steget till ett samtal någon gång, eller väntar du tills någon börjar prata med dej? Du kanske måste börja ta första steget. Säga hej först. Fråga hur någon mår? Om du redan försökkt så tycker jag det låter som vuxen mobbning!!!! Jag slår vad om att du är en alldeles underbar människa! :) Jag känner igen mej i dej. Fast jag är så blyg och osäker i mej själv så jag skapar mina egna problem genom att inte våga prata. Hej säger jag alltid, och alla säger hej tillbaka. Jag vet inte hur du ska lösa detta, men prata med en kurator kanske??? KRAM

Hej! Jag är inte en blyg kille utan jag pratar gärna och jag säger alltid Hej till mina kollegor men det är klart man kan få ett hej fr dem men sen är det stopp. Jag var den som pratade mycket i gruppen förr men tröttnade på att fråga saker då ingen vill tala vid mig. Frågar jag någon hur de mår så säger de bra tack, men inget mer eller hur mår du.. Jag har försökt på alla sätt och vis men ingen vill lägga sin tid på mig. Vi kan sitta vid ett bord då de ska hämta kaffe, alla blir tillfrågade utom jag.(oftast). Så jag vet inte vad jag ska ta mig till....... Har beslutat att jag ska uppsöka någon att prata med men det är tungt.... kändes att detta var ett steg i rätt riktning...

OKey, då är det något helt annat! Då är det ju inte du utan DOM! Och med du menar jag såklart inte att det är något fel på dej utan att du kanske behöver göra saker annorlunda! Men det låter som att det är dom! Jag kan verkligen inte ge dej något svar på vad du kan göra, än att gå och prata med någon, han/hon kan säkert ge dej ett svar på vad du kan göra. Jag hade kontaktat vården och sagt att jag mår dåligt och behöver prata med en kurator. Försök med det???Men ge inye upp med att fortsätta prata med folk, annars kommer du bli bitter och sur. Jag slutade prata med folk på jobbet ett tag. INGEN pratade med mej då!! Sen började jag igen att prata, och då såg dom mej igen! Kämpa på du klarar det här!!! Kan ju tilläga att jag är en tjej på 25 år och gått/går igenom typ samma som du!!!

Jag försöker hålla minen upp och det funkar på jobbet, men så fort jag kommer hem rasar min värld, känner mig ensam  bara och just detta att jag inte kan prata med någon alls. Man kan aldrig ventilera. Men på jobbet ler jag och lyssnar när de pratar nu så att de ej ska se att jag är ledsen. Men tack för svar. Skönt att veta att folk faktiskt gått igenom detta med och att man ej är ensam....