Alla som har medfödd höftledsluxation får artros förr eller senare. Då får man mer ont när man går, värk även i vila och inskränkt rörlighet i höften som gärna "fastnar". Idag kan man bli opererad och en fin protes, då blir man mycket bättre.
Jag är född 1942. När jag var ungefär 1,5 år och äntligen började gå såg man att jag haltade och att jag var sned. Jag fick ligga i gipsvagga i ett par omgångar och det ska ha blivit bättre.
När jag var 8 år opererades jag. Man tog en bit ben från höftkammen och byggde ut taket i ledhålan med. På den tiden kunde man inte spika. Så jag fick ligga i gips och sträck en hel hösttermin och sedan gå på kryckor i flera månader. De sa att jag skulle behöva stelopereras pga värk innan jag var 20 år, men så blev det inte.
Jag fortsatte halta, men kunde åka lite skidor och skridskor med barnen och även dansa gammalt. Cykla gjorde jag mycket. Utan att jag tänkte närmare på det så blev höften stelare, jag gick inte lika långt och jag fick ta tabletter ibland. Men så kunde jag inte sluta med värktabletterna, och jag kunde inte ens gå kortare sträckor. Då sökte jag läkare och fick röntgen gjord. Jättesvår artros! Då var jag 58 år gammal.
Eftersom min höftled var så konstig så fick jag en jätteduktig ortoped som gjorde ett mycket bra jobb. Två år senare var det dags för den andra höften som hade fått slita ont under många år.
Nu haltar jag bara lite. Jag kan gå - kanske hur långt som helst, jag har inte prövat. Jag har aldrig ont. Livet är helt annorlunda! Operationerna var jättejobbiga - men det var det verkligen värt!
Jag har haft mina proteser i snart 20 år. Man vet inte hur länge de håller. Jag ser inte fram emot en omoperation.
