Ni som haft en svår barndom, har ni valt bort egna barn?

Vad räknas som svår? Jag är skilsmässobarn och det tog rätt hårt på mig..jag lovade mig själv att ge mina framtida barn en kärnfamilj, men efter att min man varit otrogen har jag insett att det inte är något jag skulle kunna garantera så jag har valt bort barn.

Nej, jag har inte valt bort det, men det är helt uppenbart att man som maskrosbarn har magert med referenser och goda förebilder att ta till i föräldraskapet... och det har varit knivigt.

Ens egna barndom, trots att man anser sig ha dealat färdigt med den, kommer tillbaka i vissa perioder av barnens liv.

Hur gör jag, hur gjorde mina föräldrar, hur SKA man göra? INTE göra?
Vad är normalt?

Jag har fått utgår ifrån hur jag vill att mina barn INTE ska ha det, och sen som alla andra föräldrar gjort både rätt och fel.

Svår räknas att du fått lida ovanligt mycket så att du definierar din barndom som svår och sorglig (stora delar av den). Orsaken är oviktig.

varför skulle man välja bort barn pga. en dålig barndom? 

min barndom är inte mina barns barndom, och min dåliga barndom har egentligen inget med mig att göra, den var inte mitt fel

med risk för att låta väldigt ego och kanske lite självgod

men jag är en jävligt bra människa, med bra värdringar, sunt förnuft och en stark drift att klara av allt
med tiden har jag också fått verktyg, lärdomar och fått kontakter som hjälper mig ifall jag har det svårt, jag har inga problem med att be om hjälp

alltså jag är inte perfekt, men det är ingen och i många fall är jag en bättre och starkare person än dom som haft en "perfekt" barndom

okej jag kan förstå att man så länge man mår dåligt av sin barndom så väljer man bort eller väntar med barn, och för vissa kanske det blir försent eller aldrig aktuellt med barn, men att generellt välja att inte skaffa barn pga. ens egen barndom tycker jag ingen borde göra. 

Nej jag har inte valt bort, har däremot extremt höga krav och strävan efter att vara en bättre förälder och inte upprepa samma misstag mina föräldrar gjorde. Min mamma, är en bättre mormor än vad hon var mamma. Hon har lärt sig från sina misstag. Inte min pappa däremot, men han har försvunnit nu. Jag har nog fatta lite "men" och är försiktig med att överösa det istället. Till exempel, PM jag inte fick kärlek som barn är jag noga med att överösa kärlek nu.

Vet inte vad som räknas med "svår" men min pappa var narkoman och valde bort mig. Han knarkade hellre. Min styvpappa slog mig. Min mamma var underbar.

Jag har valt ett liv med barn. Varje gång jag ser henne le och varje gång jag får henne att skratta och att få göra hennes barndom underbar läker barnet i mig på något vis. Jag älskar verkligen familjen.

Det är inte så svårt att vara bättre förälder än mina föräldrar. Kan nog räkna min barndom som väldigt jobbig men jag bröts inte ner och har förlåtit och gått vidare. Har idag Volvo, villa, vovve och 2,5 barn;) inte riktigt men nästan! Jag träffade tidigt mitt livs kärlek och med honom var det lätt att välja barn och kärlek<3

Min pappa var/är narkoman. Min mamma sket i allt som hade med "familjen" att göra..

Jag har 3 egna barn.. Allt jag gör är för dom! Utan dom finns inte jag..

Skulle aldrig välja bort mina barn så som mina föräldrar gjorde med mig!

Men att jag har haft det tufft som liten speglar av sig i mitt sett att uppfostra mina barn.. Alltså raka motsatsen till hur jag vart uppfostrad, och jag vart inte uppfostrad..

Sen har jag sjukliga problem med alkohol i närheten av mina barn..

Hatar julen! Firar den för mina barns skull och älskar att se dom glada av julen.. Men innerst inne vill jag bara gräva ner mig.

Att skaffa barn var självklart för mig då ja redan i tidig ålder lovade mig själv att ja skulle göra allt för mina kommande barn!

Jag blev psykiskt misshandlad av styvföräldrar som barn och idag är mina föräldrar alkoholister. Jag har inte heller haft andra trygga vuxna (inga goda familjerelationer i släkten) förutom min mormor. Pengar var det alltid ont om och mamma var alltid trött, oengagerad i ALLT o grinig, pappa var frånvarande. Skilsmässobarn.

Jag valde att skaffa barn. Men jag valde att vänta tills jag var närmare 30 år och hade det stabilt omkring mig med relation, ekonomi, utbildning, bostad, jobb etc för att öka mina chanser att bli en stabil och trygg förälder.

Men, som någon ovan skrev så saknar jag referenser på hur man gör i praktiken med barn. Jag går ständigt och oroar mig för att mitt barn ska bli otryggt. Så jag kommer nog göra raka motsatsen-curla.

Nu har jag inte varit förälder så länge och inte heller utsatts för de stora prövningarna men hittills har barnet bara fått mig att må bättre. Nu kan jag göra om, göra rätt och se mitt barn växa upp så som jag själv alltid önskat att jag hade det <3 det ska bli roligt att få följa ett välmående barn växa upp.

Var rädd att skaffa barn själv eftersom jag inte ville återuppleva min barndom genom barnen.
Skaffade ändå barn sent tack vare en positiv pojkvän som vände min ångest och tog över när olika situationer gjorde sig påmind.
Utan pepp från honom skulle jag nog aldrig skaffat dem och jag är trots allt en bra mamma.
Kanske tack vare att de är mitt allt och att jag för första gången fått uppleva förutsättningslös kärlek från mina barn.

Det låter som att dina barn har en fantastisk mamma!

Jag förstår dock inte vissa saker i din inlägg. Har du lust att utveckla?

På vilket sätt speglar sig din barndom i ditt sätt att uppfostra barnen?

Vad menar du med sjukliga problem m alkohol kring barnen?- du vill inte att någon dricker i deras närhet eller? Fick du själv se dina föräldrar berusade som barn?

Hur kommer det sig att du inte gillar julen? Jag har förstått att många av oss med tuff barndom avskyr julen. Jag själv däremot, älskar den. Det är den tid som jag var lycklig för ovanlighetens skull under min uppväxt-trots att jag var skilsmässobarn.

Det heter inte maskrosbarn för intet. Vi kan blomma trots all skit. Barn är otroligt töjbara, dvs de tål mer än man tror och här står vi.

Du är inte dina föräldrar. Du har inte valt dina föräldrar utan råkade bli uppväxt hos dem. Det är inte ditt fel att de gjorde som de gjorde. Jag vet inte hur din uppväxt var men du är inte din mamma och inte din pappa. Du är en egen person som de har skapat tillsammans och du kan ha ärvt gener från deras förfäder som hoppat över någon generation.

Jag tänker som så att jag sätter punkt för min uppväxt där och går vidare till nästa period i livet. Jag måste också sätta punkt för den tiden för att minimera risken att bli som dem.

Tack :)

Lite svårt att förklara... Jag själv vart inte uppfostrad som barn.. Jag fick göra som jag ville.. Inga matrutiner, läggningsrutiner tex.

min mamma är varken narkoman eller alkoholist hon bara struntade i allt vad de gällde familjen! Om jag och mina bröder va hungriga sa vi till så fick vi typ mackor eller makaroner som hon tillagade samtidigt som hon stod i morgonrock med en cigg munnen! Om jag hade vart elak mot någon i skolan (vilket tyvärr hände rätt ofta) så var det aldrig någon som tillrättavisade mig utan lät mig hålla på.

Såna saker har gjort att jag vill att mina barn ska ha rutiner och att dom lär sig visa respekt mot andra.

Ang alkoholen så är det som du skriver.. Dom flesta tycker det är ok med ett glas vin till maten, en öl mesans man grillar osv.. Och de tycker egentligen jag oxå! Bara det är ja får sån ångest när folk dricker något med alkohol i närheten av mina barn! jag upplevde alkohol i hemmet och knark varje dag från födsel tills den dagen pappa drog och då var jag 19 år.

Den bästa dagen i mitt liv om man bortser mina barns födelse.

Jag skulle så gärna vilja tycka om julen.. Och vi har det jätte mysigt på jul och jag älskar att se mina barns ögon när dom får öppna klappar och när tomten kommer. Men samtidigt går ja sönder inombords! Det var värsta tiden på året hemma hos mig som "ung" fylla, fylla och fylla! Gärna med alla pappas äckliga polare oxå..

Jag är så himla glad att jag och mina bröder barnet är narkomaner eller alkoholister idag! Att vi lyckats i livet ändå :)

.

Snyggt man stavar! :P Jag är så himla glad att jag och mina bröder VARKEN är narkomaner eller alkoholister idag! Att vi lyckats i livet ändå :)

Hehe nu förstod jag dig ;)
Solskenshistorier är alltid trevliga att läsa om.

Min far var också alkoholist och det blev min mamma till slut också eftersom hon drogs med. De var otroligt lynniga och man fick se upp hela tiden så att man inte gjorde dem arga. Hela barndomen fick jag tassa på tå när jag var i närheten.

Jag har själv inte haft en dålig barndom men har jobbat ganska länge som kurator i psykiatrin. Där träffade jag ganska många ffa kvinnor som varit de första att bryta det sociala arvet. De var ofta väldigt engagerade i sina barn och gav intryck av att vara riktigt bra föräldrar. Tänkte mer "hur gör jag för att detta ska bli bra" och körde mindre på känsla. Var ju medvetna om att de absolut inte ville upprepa föräldrarnas misstag.

Men det kostar ofta mycket rent psykiskt. Upplevde att de hade svårare att förlåta sig själva för de misstag de gjorde, vanliga simpla saker som ingen annan mått dåligt över. Ständigt en känsla av att behöva bevisa för ffa sig själv men också för andra att man är tillräckligt bra. Dessutom ofta påfrestande minnen att hantera. Men att inte skaffa barn pga detta tycker jag verkar onödigt. Det verkade också som att de njöt mer och var tacksamma över att ha en familj som de litar på och känna ett lugn och lycka över det.

Jag har aldrig velat ha barn eftersom jag själv hade det jobbigt som barn och inte orkar börja om med en ny barndom. Det finns så mycket hemskt som kan hända ett barn som en förälder inte kan kontrollera och jag skulle inte klara av om mitt barn for illa på något sätt.

Usch det är så hemskt att folk faktiskt utsätter sina barn för sådant psykiskt lidande :(

det som jag tycker är de värsta egentligen är att INGEN gjorde nåt.. Vi bodde i en liten byhåla utanför en ganska stor stad och ALLA visste.. Men ingen gjorde nåt! Det är fan skamligt.

Idag kan ja väl förstå till viss del varför ingen hjälpte. Vem vill göra sig osams med stans största kriminella knarkare?! Men man kunde väl vara anonym på den tiden med (80/90 talet)

Mår så illa när man ser och läser om barn som far illa. Där det egentligen kunde ha gått hur illa som helst! Och där det oxå gör de.

Jag/vi hade turen att inte bli som vi lärde så att säga.. Men alla har ju inte den "turen"

Jag hoppas att du har ett mycket lyckligt liv idag och mår bra :)