Dataspel

Fast det låter väldigt lite tid med bara en timme några ggr/veckan...

försök kompromissa med barnen!

Har försökt flera gånger men det funkar aldrig mer än ett par dagar.

Trött på att jag alltid ska vara den snälla som säger ja till allt när de , speciellt 12-åringen, inte gör de få saker jag ber henne om att göra.

Olika strategier fungerar för olika personer. Vissa kan hantera spelande jättebra, andra inte alls. Det är viktigt att komma ihåg.

För det första kan det ofta bli fel när man begränsar speltid ganska hårt som ni har gjort och sedan lockar med mer som en belöning. Indirekt bekräftar ni föräldrar då att speltid är jätteviktigt och det enda som är roligt. Hela livet blir då en jakt på mer av det här jätteroliga.

Ett förslag som ofta fungerar ganska bra är att ta bort allt spel under en period, kanske tre månader, detta gör man utan bråk och anklagelser, man förklarar att det inte är ett straff och man skyller inte på barnen. Man säger bara att det här är ett beslut som ni vuxna har fattat. Om ni spelar själva, ex mobilspel, så slutar ni också under samma period. Säg inte till barnen hur lång perioden blir, säg bara att ni har tagit det här beslutet för er familj. Bry er inte om ifall de spelar hos kompisar. Det är ändå omöjligt att kontrollera och leder till lögner och annat.

Sen fokuserar ni på att barnen ska hitta annat att göra. Spel är ju inte längre ett alternativ. Ni drar ut dem på grejer och skjutsar till kompisar, förvänta er inte att de ska tycka det är kul, utan fokusera på att själva vara positiva. Säg saker som "vad roligt att få göra det här med dig". Gnäll inte på deras attityd utan tänk på er egen. Det brukar smitta av sig.

Efter en lagom period så låter man dem utan ceremonier spela något, och detta helt utan regler och begränsningar. Behandla det som vilken leksak som helst och se om de hanterar det på en lagom nivå. Om inte så tar ni bort spelet igen.

Det är viktigt att ni inte skyller på barnen och anklagar dem, då hamnar ni i en ond cirkel som den du beskriver. Det är er uppgift att hjälpa dem hantera såna här saker. Om de misslyckas så är det antagligen för att ni inte har gett dem rätt verktyg.

Skulle vi ta bort det helt skulle det bli kalabalik här hemma kan jag säga och det vet i 17 om jag har någon lust med.

Måste finnas något annat sätt.

De har inte heller fått leka med kompisar efter skolan då tiden på kvällen inte räcker till då läxor o annat ska hinnas med.

Vi har spelfria dagar för att de ska höra något annat te x leka med de leksaker som de har och önskar sig hela tiden.

Så situationen nu är alltså inte kalabalik? Det låter inte så trevligt som du beskriver det med konstanta konflikter, tjat och tjafs. Ni kan inte kompromissa och utöka speltiden och du vill inte ta bort spelen helt och situationen nu är dålig. Vad föreslår du då själv? Du tror alltså inte att det ligger något i att ni spär på barnens jakt på speltid genom att locka med mer "om de sköter sig"?

Låter inte som nåt trevligt liv, bara skola o läxor på vardagar, knappt nå speltid. Skulle också tjura isåfall. Vi har en ;7- åring o en 13: åring. Dom ska göra läxor direkt eftet skolan, sen är det fritt fram rills läggdags. Max 2 timmars speltid/ dag dock.

Både jag och min bror spelade jättemycket tv- och datorspel när vi var barn/unga, men skötte läxor ändå. Varje dag när jag kom hem så var det första jag gjorde mina läxor. Jag satt med läxorna tills de var klara (med endast avbrott för att äta, duscha och liknande) och sedan, när alla dagens läxor var klara, så spenderade jag oftast det mesta av resten av min fritid till att spela.

Jag vet inte hur mina föräldrar fick mig att göra läxorna så ordentligt, men jag tror att det var en kombination av att de visade jättetydligt hur viktigt det är att sköta skolan (jag märkte att det inte bara var nåt de sa för att få mig att göra läxorna, utan jag kände hur de liksom utstrålade att det verkligen är viktigt), och att de alltid erbjöd sig att hjälpa mig med läxorna om jag behövde hjälp eller om de märkte att något var motigt eller svårt, så jag var aldrig "ensam" om att behöva göra läxorna.

När jag var så ung som 12 så tror jag inte att mina föräldrar hade några större problem med att få mig att lägga mig i tid, troligen eftersom jag redan kände mig nöjd med dagens speldos. Däremot när jag kom upp i tonåren så kunde jag sitta tills ganska sent och spela, men eftersom jag kände att jag hade fått ett ansvar av mina föräldrar när de inte begränsade mitt spelande så klarade jag ändå av det. Ibland kunde jag vara skittrött för att jag hade lagt mig för sent, men då visste jag att jag bara hade mig själv att skylla och att det var något som ingick i ansvaret jag fått, så därför lät jag inte det hindra måsten som skolgång etc.

Det stora problemet är ju att hon inte sköter sina läxor, tider m.m.

Hon slarvar sig igenom dom för att så fort som möjligt få spela.

Då vill jag inte att hon ska tro att man inte behöver sköta sig för att få "belöning". Gör inte jag mitt jobb så får det ju oxå konsekvenser.

Ja, du gör ju som du vill. Jag bara gav tips som funkade för mina föräldrar med mig och min bror. =) För oss var inte datorspelande en belöning som våra föräldrar gav oss om vi skötte våra läxor (och inte heller ett straff med borttagning av det om vi inte hade skött oss), utan det var snarare en belöning som vi gav oss själva när vi visste att vi själva hade sett till att förtjäna.

Jag hade nog också slarvat mig igenom läxorna om jag hade vetat att min fritid var något som någon annan kunde ta ifrån mig hur den kände för. Jag hade blivit jättestressad av att känna så.