Min mamma kommer inte över sitt förflutna

Det enda du kan göra är att du och dina syskon sätter sina egna gränser gentemot henne för vad som är okej beteende från hennes sida.  Ska ni umgås över en middag några timmar så kan du ställa krav att om du ska komma dit så är det förbjudet att älta det gamla.  Kan hon inte det så kommer du helt enkelt inte dit.

Hon behöver gränser helt enkelt . Förklara för henne att du och ni är nöjda med henne som mamma och att ni  inte kunnat ha det på annat sätt osv osv. Och att ni inte känner igen hennes beskrivning av det hon berättar.  

Hon behöver helt enkelt feedback på det hon vräker ur sig. Svara emot, sätt gränser, sätt ner foten och säg att det räcker nu. 

För att ni syskon ska må bra behöver ni sätta upp regler och gränser. 

Att låta henne trampa på i ullstrumporna och lite tycka synd om henne gör bara att hon matas med bränsle.  Det är inte okej att bete sig som ett arsel och det måste hon få höra. 

och framförallt  - ni måste vara konsekventa mot henne.  Det nej du säger måste vara samma nej hos dina syskon. 

Min svägerska är sån. Nu är hon 50 år och kan bara inte komma förbi sin barndom. Det ältas år efter år och titt som tätt ska man ta ställning mot (framförallt) hennes mamma, men också andra släktingar och vänner. Nu har vi slutat umgås med henne och träffas ca en gång om året. Man har alltid en känsla av att vara helt dränerad när man kommer därifrån, för hur det än är så lyckas hon alltid komma in på energislukande ämnen.

Säger inte att din mamma har rätt. Men hur din mormor var mot henne och hur hon är mot dig kan vara två helt olika saker. Min mamma var aldrig elak, men hon var sträng. Hon är dock heeeelt annorlunda mot barnbarnen än vad hon någonsin var mot oss. Har även vänner vars föräldrar var alkisar och riktiga psykfall men som bara helvände och städade upp sig då de fick barnbarn. Så min poäng är bara att relationer ser olika ut och det är upp till din mamma och mormor att reda ut och inte för dig, ens som barn, att döma och ta ställning till. För du var inte där då din mamma var liten.

Jo, jag förstår det. Men det hon berättar om min mormor är att hon fick ta hand om min mormors djur mycket och ta mycket eget ansvar. Hon har aldrig blivit slagen, våldtagen och mormor har aldrig varit elak, psykiskt sjuk eller druckit.

Jag  säger inte att mormor var perfekt, att hon gjorde saker mot min mamma som inte var sådär jätte bra. Jag vet att min mamma fick ta mycket ansvar och ta hand om sina syskon och djur. MEN mormor försöker vara bättre nu. Det är när hon ifrågasätter min mammas beteende (typ om hon vill köpa något dyrt, som en till bil eller häst samtidigt som hon lånat ganska stora summor pengar av bla. är mormor) och mormor frågar hur hon ska lösa det så blir min mamma arg och börjar gråta och säger att mormor är så jävla elak och aldrig stöttar henne osv.
Sedan pratar hon inte med mormor och ältar det väldigt länge efteråt. Hon liksom överdriver allt och fattar inte att det är hon som gör fel.

Min mamma kan också vara lite sån. DOCK hade hon en förjävlig barndom och har all rätt att klaga. Växte upp i en stuga i skogen utan moderniteter, tvingades ta hand om syskon, fick skyllen om något hände syskonen osv. Blev nästan våldtagen av hennes systers man men ingen trodde henne. Mobbad blev hon också och trots dåligt självförtroende så tvingade hennes mamma henne att bo hemma tills hon var nästan 40 år gammal. Hade hon inte blivit gravid med mig hade hon antagligen bott där än idag. Min mormor är också snälla lilla mormorn och det är svårt att förstå att hon kunde bete sig så, men jag tror henne. 

En tuff barndom är svår att glömma. Man kan inte bara kasta bort minnena. Hon kommer uppenbarligen aldrig sluta älta det så om du inte orkar lyssna på det så får du be henne hålla käften helt enkelt.

Din mamma verkar omogen på nåt sätt. O sen kan man undra varför hon inte vill ta antidepressiv medicin? O hur det varit med det där flertalet terapeuter o psykologer.

Orka umgås med nån som hela tiden klagar över vänner, grannar, släktingar.....

Tyvärr är det enda rätta, som många redan skrivit, att säga ifrån till din mamma. Hon kommer aldrig själv att komma till den insikten och sluta. En fråga; har din mamma några intressen? Vänner? Gör hon roliga saker? Jag har en väninna som var lite som din mamma under många år. Allt var negativt och det var fel på alla på jobbet. Jag drog mig till slut för att träffa henne, trots att vi mellan varven hade väldigt roligt då vi har samma typ av humor. Men! Sedan köpte hon ett träningskort på det lokala gymmet och skuttar runt där 3-4 ggr i veckan och - vips! - så blev hon en helt annan människa. Numera är hon rolig att umgås med. Ok, hon är den typen som fortfarande kan börja älta saker men nu går det att "lura" henne genom att börja prata om någonting kul som jag vet intresserar henne.